LSS-skolan 2016: LSS allmänna principer
Lektion 16 av LSS-skolan handlar om de allmänna principerna i funktionshinderspolitiken. Hur klarar Sverige av att leva upp till sådana principer som rätten till fri rörlighet, utbildning, arbete och hälsa?
Jag har skrivit om de viktigaste principerna i LSS i tidigare lektioner.
Det finns utöver dessa också några ytterligare principer, som inte är specifikt för LSS utan är allmängiltiga för vårt samhälles funktionshinderpolitik.
Här är några av de viktigaste principerna, där merparten är hämtade från FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
1. Allas lika värde
2. Icke diskriminering
3. Full tillgänglighet i samhället
4. Likhet inför lagen
5. Rätt till arbete och sysselsättning
6. Skydd av den personliga integriteten
7. Inga merkostnader pga. sina funktionshinder
8. Rätt till fri rörlighet
9. Rätt till utbildning
10. Rätt till hälsa
Allas lika värde
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948:
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Alla människor är lika mycket värda (www.liu.se)
Alla människor har lika rättigheter. Det spelar ingen roll vad du har för religion, vilket land du kommer ifrån eller vilken kultur du tillhör. Du har rätt till respekt och lika behandling oavsett om du har något funktionshinder, om du är man eller kvinna och oavsett din sexuella läggning. Du har också rätt att leva ensam eller med vem du vill.
Rätten att inte bli diskriminerad
Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.
Målet för regeringens insatser mot diskriminering är ett samhälle fritt från diskriminering. Området omfattar åtgärder för att förebygga diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Andra frågor som är kopplade till detta område är åtgärder mot rasism, homofobi och andra liknande former av intolerans. Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati.
Läs mer: Diskrimineringslagen 2008:567
Full tillgänglighet
Lokaler, verksamhet och information kan göras tillgängliga för alla.
Var femte invånare har någon form av funktionsnedsättning. Bra tillgänglighet är en förutsättning för att kunna leva ett aktivt liv och vara delaktig i samhället. Det som är nödvändigt för många är också bra för alla.
Enligt en särskild förordning ska statliga myndigheters lokaler, verksamhet och information vara tillgängliga för människor med funktionsnedsättning.
Många hinder är enkla att åtgärda men enklast av allt är att göra rätt från början. Utgå i all planering och i allt genomförande att människor är olika och har olika förutsättningar, behov och önskemål.
Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering.
Diskrimineringsförbudet kom 1 januari 2015 och ska stärka och komplettera andra lagar och regler om tillgänglighet.
Bristande tillgänglighet innebär att en person med funktionsnedsättning missgynnas därför att man inte gjort skäliga tillgänglighetsåtgärder för att personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning. Vilka åtgärder som är skäliga bedöms utifrån bland annat lagens krav på tillgänglighet samt praktiska och ekonomiska förutsättningar.
Förbudet mot diskriminering ska bidra till att öka tillgängligheten i samhället så att människor med funktionsnedsättning kan delta på likvärdiga villkor.
De statliga myndigheterna har ett speciellt ansvar för att genomföra funktionshinderspolitiken, det slår regeringen fast i en särskild förordning (SFS 2001:526).
Myndigheterna ska ta hänsyn till målen i verksamheten och verka för att de nationella målen nås. De ska särskilt verka för att den egna verksamheten, informationen och lokalerna är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.
Att göra verksamheten tillgänglig betyder att integrera funktionshinderperspektivet i myndigheternas planering, beslut och processer – samt att ta sitt ansvar som arbetsgivare. Arbetet ska vara planmässigt och strategiskt.
Att göra informationen tillgänglig innebär att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att kommunicera med myndigheten och att ta del av information via tryckta medier, telefon, webb, film och möten.
Att göra lokalerna tillgängliga betyder att personer med funktionsnedsättning ska kunna besöka en myndighet och kunna ta del av och delta i verksamheten där. Lokalerna ska också fungera som arbetsplats för personer med funktionsnedsättning.
Rätt till arbete och sysselsättning
Rätten till arbete innebär inte en ovillkorlig rätt till ett arbete, utan en skyldighet för staterna att vidta åtgärder som syftar till att avskaffa arbetslösheten.
Alla människor har också rätt till gynnsamma och rättvisa arbetsvillkor, bland annat en ersättning som är skälig och tillräcklig för att ge familjen en godtagbar tillvaro, samt lika lön för lika arbete. Dessutom ska alla ha trygga och sunda arbetsförhållanden och möjlighet till befordran. Rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar är av avgörande betydelse för rätten till arbete.
Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till arbete och till skydd mot arbetslöshet. Var och en har också rätt att utan diskriminering få lika lön för lika arbete, vilket bland annat framgår av artikel 11 i FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Rätten till arbete skyddas dessutom av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, den europeiska sociala stadgan och av första kapitlet Regeringsformen.
I artikel 27 FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, står det att personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor som andra.
Arbetsmiljön ska vara öppen, främja integration och vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.
För anställda som får en funktionsnedsättning ska det vidtas ändamålsenliga åtgärder, som lagstiftning, för att bland annat säkerställa att personen kan utöva sina arbetsrättsliga och fackliga rättigheter på lika villkor som andra.
I LSS § 9.10 Daglig verksamhet står det:
Personer som tillhör personkrets 1 och 2 i 1 § LSS, har rätt till denna insats.
Med daglig verksamhet avses meningsfull sysselsättning som syftar till att ge den enskilde stimulans, personlig utveckling, gemenskap och delaktighet i samhället. Insatsen är en rättighet, och därmed frivillig, och grundas på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet.
LÄS MER:
Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Likhet inför lagen
Med likhet inför lagen menas att alla individer juridiskt sett är jämlika. Begreppet ses ofta som en grundläggande princip för demokratiska stater.
Likhet inför lagen är en mänsklig rättighet. Alla ska hållas lika ansvariga inför lagen och erhålla samma skydd av lagen utan diskriminering, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel. Även enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, artikel 26.
I FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning artikel 12, paragraferna 1 till 3 står att personer med funktionsnedsättning har rätt att i alla sammanhang bli erkända som personer i lagens mening.
Personer med funktionsnedsättning har rätt till rättskapacitet på lika villkor som andra.
Ändamålsenliga åtgärder ska vidtas för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet.
Grundläggande bestämmelser om personlig integritet
Begreppet personlig integritet används i vardagligt tal vanligen för att beteckna individens värde och värdighet.
Begreppet finns i både grundlag och vanlig lag, till exempel 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) och 5 a § personuppgiftslagen (1998:204).
Någon allmängiltig definition av begreppet har dock inte slagits fast i lagstiftningen. I ett försök att ändå beskriva vad som kan anses vara kärnan i rätten till personlig integritet har lagstiftaren uttalat att kränkningar av den personliga integriteten utgör intrång i den fredade sfär som den enskilde bör vara tillförsäkrad och där ett oönskat intrång bör kunna avvisas. I Nationalencyklopedins ordbok beskrivs den personliga integriteten som en ”rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp”. Rätten till personlig integritet kan också beskrivas som en rätt att bli lämnad i fred eller en rätt till självbestämmande och valfrihet.
Grundläggande bestämmelser som har betydelse för det allmännas ansvar att skydda enskildas privatliv och integritet finns i bland annat regeringsformen. Av målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § RF framgår att den offentliga makten ska utövas med respekt för den enskilda människans frihet och värdighet samt att det allmänna ska värna den enskildes privatliv och familjeliv. Vidare finns i 2 kap. 6 § RF en bestämmelse som slår fast ett skydd för förtroliga meddelanden och som även stadgar att var och en också i övrigt är skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten som sker utan samtycke och innebär kartläggning eller övervakning av enskilds personliga förhållanden.
Enligt artikel 8 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som gäller som svensk lag, har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Av 2 kap. 19 § RF följer att en lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. En bestämmelse om respekt för privat- och familjelivet finns även i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Av artikel 8 i stadgan följer vidare bland annat att var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.
Merkostnadsprincipen
En viktig handikappolitisk princip är att människor inte skall ha merkostnader på grund av funktionshinder. Principen om inga merkostnader på grund av funktionshinder framhålls tydligt i LSS förarbeten:
Det är angeläget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov.
Rätt till fri rörlighet
Artikel 18 i FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning:
Konventionsstaterna ska erkänna rätten för personer med funktionsnedsättning till fri rörlighet, frihet att välja bosättningsort och till ett medborgarskap på lika villkor som andra, bland annat genom att säkerställa att personer med funktionsnedsättning.
De flesta av oss klarar sig rätt bra i samhället. Vi kan åka buss, vi kan promenera i parken, vi kan flytta runt i EU och plugga eller jobba. Men alla har inte den friheten. Rätten till fri rörlighet är starkt begränsande för människor med funktionsnedsättning.
En av EU:s grundläggande delar är rätten till fri rörlighet, att man ska kunna resa och bo var man vill i hela unionen. En rättighet på papper som dock inte betyder att den gäller i praktiken.
Personer med funktionsnedsättning kan ännu inte njuta sin rätt till fri rörlighet fullt ut. De möter ofta hinder i tillgång till studier, när de söker ett jobb, reser, eller helt enkelt i tillgång till information.
Rätten till utbildning
Skolan är ofta avgörande för en människa att känna till och kunna hävda sina mänskliga rättigheter. Den som kan läsa, skriva och räkna kan ta till sig olika typer av information och själv bilda sig en uppfattning. Enligt FN är grundläggande utbildning för flickor avgörande för att på ett bestående sätt skapa bättre levnadsvillkor i ett land.
Rätten till utbildning finns bland annat i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som en del av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, samt i barnkonventionen.
Undervisningen ska vara kostnadsfri, i varje fall på de grundläggande stadierna, där den också ska vara obligatorisk.
Yrkesutbildning ska finnas tillgänglig för alla, liksom högre utbildning vid gymnasium, universitet eller liknande.
Skolan ska ge kunskap om och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den ska främja förståelse, tolerans och vänskap mellan och inom nationer, stater och grupper av personer och leda till förståelse för FN:s verksamhet och fred.
Barnkonventionen slår bland annat fast att grundutbildning ska vara obligatorisk och kostnadsfri för alla (artikel 28). Enligt barnkonventionen (artikel 29) ska barnets utbildning bland annat syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter; utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna; utveckla respekt för barnets föräldrar, barnets egen kulturella identitet och för kulturer som skiljer sig från barnets egen; förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle.
Barn som är bosatta i Sverige har rätt till utbildning enligt skollagen (2010:800). Med bosatt i landet avses i skollagen den som ska vara folkbokförd här enligt folkbokföringslagen (1991:481). Dessa barn har skolplikt fr.o.m. sju års ålder. Den som har skolplikt har rätt till kostnadsfri utbildning.
Det finns också barn som utan att vara folkbokförda i Sverige ska anses som bosatta i Sverige vid tillämpningen av skollagen. Dessa barn har inte skolplikt, men de har samma rätt till utbildning som skolpliktiga barn. Detta gäller t.ex. asylsökande barn och barn som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning, så kallade papperslösa barn. För dessa barn är det frivilligt att utnyttja rätten till utbildning. Sådana barn har även rätt till utbildning inom gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan, men för det krävs i vissa fall att de påbörjar sina studier där före 18 års ålder.
Rätten till hälsa
För att en människa ska kunna leva ett drägligt och värdigt liv måste rätten till hälsa vara tillgodosedd.
De åtgärder som ska vidtas av staterna innehåller fundamentala insatser som att minska spädbarnsdödligheten, främja barnets sunda utveckling, förbättra samhällets hälsovård, förhindra och kontrollera epidemier samt skapa villkor för att garantera alla människor läkar- och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Tillgång till sjukvård är en del av rätten till hälsa, men inte den enda delen. Staterna har en skyldighet att också bedriva en politik som förebygger sjukdomar och som därmed leder till bästa uppnåeliga hälsa för alla människor.
LÄS MER:
Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)
Hur är verkligheten för LSS-personerna idag?
Allas lika värde
Icke diskriminering
Full tillgänglighet i samhället
Likhet inför lagen
För personer inom LSS-gruppen är ovanstående rättigheter mest fina ord, eller som William Shakespeare uttryckte det så bra ”Upp flyga orden, tanken stilla står – ord utan tanke aldrig himlen når”. Liksom för LSS-lagen beror utfallet på hur orden tolkas av de som bestämmer. Detta styrs i sin tur av hur attityderna och värdegrunden just nu ser ut i vårt samhälle.
Rätt till arbete
Rätt till arbete och sysselsättning finns ju med i LSS, för personkretsarna 1 och 2 i form av daglig verksamhet, men knappast riktigt arbete. Man kan diskutera hur daglig verksamhet och Arbetsförmedlingen fungerar.
Personlig integritet
Rätt till personlig integritet har vi ju alla, så det är inte särskilt för LSS-gruppen. Just därför kanske det fungerar bättre?
Merkostnadsprincipen
Merkostnadsprincipen missbrukas av kommunerna i deras kostnadsjakt och tyvärr även ibland av Förvaltningsrätten (se till exempel domar HFD 2746-09 från 2011 om omkostnader för ledsagare och HFD 386-14 från 2015 om tillagningskostnader för måltider).
Fri rörlighet
Rätten till fri rörlighet gäller i praktiken INTE för LSS-gruppen!
Rätt till utbildning
Rätt till utbildning. Det saknas ofta resurser för att kunna ge en bra utbildning för personer som tillhör LSS-gruppen. Det fria skolavalet för gruppen är ett stort frågetecken.
Rätt till hälsa
För sjukvården är det ju också det fria valet som gäller, men just därför är det den grupp som enligt hälso- och sjukvårdslagen ska prioriteras, de med mest behov, istället de som blir bortprioriterade?
