LSS-skolan 2016: Domars betydelse som vägledning
Kommuner och Försäkringskassan åberopar inte sällan domar för att ge tyngd åt ett avslag på ansökan om en LSS-insats eller assistansersättning. Detta trots att förhållandena inte är jämförbara. När är domarna vägledande – egentligen?
Det är inte konstigt att en myndighet vill få oklara frågor tolkade av domstolar. Det tolkningsutrymme som finns i lagar behöver fyllas av avgöranden från högsta instans för att rättssäkerheten ska öka.
Ett problem är när domarna som sedan avkunnas får ett större tillämpningsområde ute hos myndigheterna än de bör ha. Ett annat problem är också när både myndigheter och domstolar börjar göra snäva tolkningar. Det är därför viktigt att försöka förstå hur långt en doms tillämpningsområde bör sträcka sig.
Domar används lite slentrianmässigt som prejudikat för att ge tyngd åt ett avslag i LSS-ärenden. Domar tycks ha en auktoritativ ställning per definition utan att för den skull äga stor allmän tillämplighet. Man skulle därför kunna tro att domar är bindande, men det är de inte. Inte ens domar från Högsta förvaltningsdomstolen.
Däremot är domarna från HFD prejudicerande. Det innebär att de kan ge ledning för hur rättstillämpning kan ske i senare mål där samma eller liknande frågor kommer upp. I Sverige är vår traditionella uppfattning att prejudikatbundenheten är relativ; att domarna från högsta instans har betydelse som prejudikat endast genom tyngden av de skäl som anförs till motiveringen för domslutet.
Att detta är fallet framgår tydligt på HFD:s egen hemsida: Högsta förvaltningsdomstolen kan göra generella uttalanden om hur t.ex. ett lagrum ska tillämpas, men många gånger är HFD:s avgöranden så knutna till omständigheterna i det enskilda fallet att myndigheter och domstolar måste göra en egen bedömning av ett avgörandes betydelse i mål där omständigheterna inte är helt jämförbara.
Att det förhåller sig på detta vis är något som många gånger förbises, för i praktiken ser det nämligen annorlunda ut. Benägenheten att följa prejudikat är hög i Sverige. Skälen till det kan vara flera; det är arbetsbesparande, HFD representerar en hög kompetens i rättstillämpningsfrågor och det kan saknas intresse att frångå ett prejudikat eftersom det finns risk för att avgörandet kan komma att ändras vid en överprövning.
På så vis styr HFD rättstillämpningen i kraft av sin auktoritet och inte endast genom tyngden av sina domskäl. Risk för att olika fall behandlas lika är då ganska stor. Å andra sidan kan man då tänka att förutsägbarheten bli högre med ett sådant förhållningssätt.
Ett exempel på hur en dom kan styra, utan att domskälen i domen ges större vikt, är målet från 2012 i HFD där en kvinna efter många år tvingades flytta från sin LSS-bostad för att domstolen inte bedömde att hon inte skulle komma att tillförsäkras goda levandsvillkor i det nya boendet. I det här målet fastställdes ingen tydlig rättslig regel eller rättslig princip, till skillnad mot t.ex. målet RÅ 2006 ref. 66 om både föräldrars och barns behov måste vara för handen för att rätt till korttidsvistelse ska kunna beviljas. Betydelsen som prejudikat borde därför vara helt avhängigt av omständigheterna i det enskilda fallet.
Trots att förhållandena inte var jämförbara valde kommunen att använda domen som vägledande.
Dessvärre kunde vi under våren 2016 läsa i media om hur en man med omfattande funktionsnedsättning, som hade bott betydligt längre i sin LSS-bostad än vad kvinnan i HFD-domen hade gjort, blev tvungen att flytta efter cirka 20 år. Trots att förhållandena inte var jämförbara valde kommunen att gå på HFD:s linje.
Genom den domen styr HFD:s domar i praktiken även vad gäller fall som inte alls går att jämföra. Domskälen fick i det här exemplet lägre betydelse och det verkade istället vara domen i sig som vägde tyngst, vilket när tillämpningen tenderar att bli att striktare, kan drabba enskilda hårt. Detta är ett dilemma som skulle behöva belysas mycket mer.
Kammarrätternas domar publiceras inte systematiskt. För att få tillgång till dem behöver man antingen kontakta respektive kammarrätt eller betala för den tjänsten via en rättsdatabas. Kammarrätternas domar har inte samma tyngd som HFD:s. De kan spreta åt olika håll, men det kan finnas en tendens att följa kammarrätternas domar även när frågan inte har varit föremål för prövning hos HFD.
Ett exempel från LSS rör insatsen kontaktperson. Vad gäller den insatsen har den inte prövats av HFD, varför kammarrätternas domar kan få rollen som vägledande för andra mål och då inte nödvändigtvis endast om omständigheterna liknar varandra, precis som tidigare har redogjorts för.
Förvaltningsrättens domar är inte vägledande för hur andra liknande mål ska bedöms. Deras domar kan komma att ändras av en högre instans och deras tyngd är därför mindre. Om deras domar har prövats och stått sig i nästa instans kan de ha viss vikt däremot.
Domar från förvaltningsrätten och kammarrätterna kan alla innehålla viktig information om de specifika omständigheterna. Vilken betydelse som deras domslut och domskäl har beror dock helt och hållet på hur de förhåller sig till prejudikatet (HFD:domen). Om undersinstanserna har avgjort målet på en annan grund än prejudikatet är det oftast ointressant vad de har skrivit. Detsamma gäller om de behandlat samma fråga som i prejudikatet men inte motiverat det särskilt väl. Om det däremot är så att frågan i prejudikatet har diskuterats mer utförligt i underinstanserna kan deras uttalanden vara av stor vikt för att förstå avgörandet hos HFD.
Sammanfattningsvis kan man säga att det behöver finnas mer eftertanke och analys innan en dom åberopas och får vara vägledande för andra mål inom LSS.
