”Maj nejm is Tommy”

”Jag var som en pingisboll i universum.”
Så minns Tommy Mäkelä sin barndom. Nu vill han berätta om sin funktions­nedsättning för många fler, även utomlands.

Han har fått kämpa hela sitt liv. När Tommy Mäkelä var tio år kände han sig som en pingisboll i universum. Ener­gin behövde han göra sig av med och sport var en naturlig fritid. Men han lyckades aldrig stanna kvar någonstans.
– Jag följde efter kompisarna när de bytte idrotter. Det var mitt sätt att behålla mina kompisar eftersom jag inte hade några riktigt bra kompisar. Så till slut sa min mamma till mig att ”jag vet inte när du kommer få riktiga kompisar” och hon ordnade en kontaktperson till mig. Han var den första som såg mig för den jag var, berättar 23-årige Tommy Mäkelä.

Han är insiktsfull och har åsikter om det mesta. Idag arbetar han som föreläsare och har som mål att komma utomlands för att berätta om sina erfarenheter för internationella forskare. Att bli vuxen, hitta rätt utbildning och skaffa ett jobb han trivs med har inte varit lätt. Men trots sin ringa ålder har han övervunnit många hinder.
– Jag har träffat forskare från flera olika länder och det är spännande att se hur de arbetar och vad de fokuserar på. I höstas var det ett team från Japan här i Sverige, då var jag inbjuden av RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, som stod för en del av arrangemanget. Jag berättade om mitt funktionshinder, mitt arbete och mitt liv från barn till vuxen. De ligger långt fram vad gäller tekniken, men har en del att lära vad gäller kunskapen om funktionshinder, säger Tommy.

När vi träffas i Stockholm är Tommy här på semester med sin fru. Han passar på att hälsa på en grupp amerikaner från Buffalo i USA. Genom ett internationellt projekt som drivs av RBU har man startat ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan Buffalo och Sverige. Tommy har genom sitt specialintresse hockey hjälpt RBU med kontakter. Tack vare honom fick förbundet kontakt med ett team som arbetar med barn med adhd och deras familjer i Buffalo.
Tommy har svår Damp och Asperger syndrom och hade som liten ofta svårt att få förståelse från kamrater och en del skolpersonal. Själv berättar han att han tog mycket tid från sin mamma och att det var en fantastisk lösning när en kontaktperson kom in i hans liv.
– Ja, då fick ju min mamma tid att lägga lite mer uppmärksamhet på min syster. Hon har nog blivit förbisedd många gånger, men idag är vi jättebra kompisar. Jag blev sedd av den här killen och han hjälpte mig att upptäcka hockeyn, säger Tommy.

De två gick en dag iväg till en isbana för att prova på hockey och Tommy fastnade direkt. Efter det spelade han hockey i nio år och föreläser idag bland annat om hur mycket den fasta idrottsaktiviteten gav honom och hjälpte honom att bli självständig och ta sig ut i vuxenlivet.
– Första gången gick vi till en uterink och jag var som Bambi på hal is! skrattar Tommy. Då var jag tio år. När jag kom hem till mamma hade jag bestämt mig för att det var hockey jag ville spela. Jag tyckte verkligen om det.
Det som tog emot med den nya sporten var att man skulle ha ett socialt samspel och en bra motorik. Men det fungerade inte riktigt. De andra hade spelat några år och var då långt före Tommy.
– Därför fick jag till slut dispens och började spela med killarna som var ett år yngre. Det blev fantastiskt bra, jag fick en tränare som förstod mig och mitt sätt att vara och jag kom in i gruppen, säger Tommy.
Nu blev det mycket hockey och Tommy hoppade inte längre runt mellan olika aktiviteter för att följa med kompisarna.
– Det sköna var att jag fick bevisa att jag kunde göra det omöjliga! Jag kunde faktiskt spela i ett och samma lag under många år. Det är det jag föreläser om idag. Att allt kan bli väldigt bra, bara man hittar rätt. Idrotts- och fritidsaktiviteter är av väldigt stor betydelse för många. Om man hittar en meningsfull fritidsaktivitet lär man sig fungera i en grupp och får enklare att gå vidare i livet, säger Tommy.

Under högstadietiden fick Tommy anpassad skolgång för att klara godkänt i kärn­ämnena. Skolan tillät att han spelade hockey på skoltid och han lyckades ta sig igenom de tuffa åren på högstadiet. Tidigare hade han haft en elevassistent och låg- och mellanstadiet hade gått relativt bra. Nu blev det ännu mer arbetsamt. Efter en elevassistent i sjuan som inte fungerade fick han en ny i åttan. Denna elevassistent ansåg det nödvändigt att få anpassad studiegång för Tommy.
– Ibland undrar jag om jag verkligen gjorde tillräckligt för att få godkänt, men lärarna ansåg det och jag klarade mig. Det är det som är så jobbigt i skolan, alla ska tävla om sina betyg. Den som har svårt att få bra betyg känner sig dålig och hamnar i ett utanförskap. Betyg är en sak mellan läraren och eleven, inte elever emellan. Det vore mycket bättre om betygen skickades hem per post, istället för att man får   dem i skolan, säger Tommy.
Tommy själv har varit kontaktperson åt en kille på högstadiet som han träffat en gång i månaden och har även haft kontakt med en grupp andra unga killar. Några av dem har liknande diagnoser som Tommy och han menar att de behöver bli sedda av någon som förstår dem.
– Det är så roligt att se att man kan hjälpa till. Personal missar ibland att se killarna och ser bara deras bråkiga beteende. När de blir sedda av någon orkar de arbeta vidare i skolan. Killen som jag varit kontaktperson åt kommer nu antagligen klara godkänt-kraven, säger Tommy.
Han menar att det måste bli en bättre dialog mellan människor – man måste samarbeta, alltid. Det krävs att det samtalas mer om mobbning, olikheter och funktionsnedsättningar på skolorna.
– Det cirkulerar mycket ord som ”dampbarn” och ”jävla cp” på skolorna. Barnen vet ju inte ens vad dessa ord betyder. Tänk om en lärare till exempel en gång bestämde sig för att skippa geografilektionen och istället lät eleverna berätta om sig själva. Kanske har man ett dolt funktionshinder man vill berätta om? Det krävs öppenhet för att barnen ska skapa en större förståelse, menar Tommy.

Låg- och mellanstadiet minns han som en bra skoltid. Han fick en elevassistent som var engagerad och hjälpte honom på många sätt.
– Hon använde sig inte alltid av traditionella metoder. Ibland gick hon utanför ramarna och specialanpassade lärosättet för mig. När vi till exempel började läsa engelska hade jag jättesvårt för att hänga med. Engelska har alltid varit ett av mina svåraste ämnen. Så vi gjorde en egen engelskabok tillsammans. För en elev utan mina svårigheter hade den kanske tagit en månad att göra. För mig tog det tre år. Men det fick ta sin tid, berättar Tommy.
Att förstå hur ord skulle uttalas kunde vara krångligt, eftersom de inte alls uttalades som de skrevs. Så under varje ord skrev alltid Tommy hur ordet verkligen uttalades.
”My name is Tommy” blev ”Maj nejm is Tommy”.
– Och då kunde jag förstå! Det är ett jättebra knep som kan vara bra om man har svårt för engelska. Jag tittar än idag tillbaka i den där boken för att fräscha upp minnet, den har varit till fantastisk hjälp, säger han.

Efter krångel med att ha hamnat på fel gymnasielinje i Skåne och sedan flyttat tillbaka till Borås, började Tommy studera på individuella programmet. För honom var det bland det bästa som hänt, menar han. Att folk har en massa fördomar mot att man inte kan bli något om man går på individuella programmet är tråkigt, eftersom gymnasiegången faktiskt i slutändan inte bestämmer hur lyckad man blir senare i livet.
– Det finns så mycket fördomar och alla föräldrar vill att deras barn ska ha bra betyg och gå på den bästa skolan. Men alla kan inte göra det och det är egentligen vad du gör efter skolan som räknas, säger Tommy.
– Nu fick jag möjligheten att lära känna så många olika människor med olika förutsättningar och från olika kulturer. Bara det var en utbildning!

På individuella programmet träffade Tommy en tjej som idag är hans fru sedan fem år.
– Ingenting är omöjligt. Det är det jag vill förmedla till alla ungdomar, föräldrar och personal. Oavsett vilka hinder du har, säger Tommy.
När Tommy skulle ta sig ut i arbetslivet stötte han på motstånd. Först fick han en praktikplats som vaktmästare på ett bostadsbolag, som fungerade riktigt bra. Men han fick inte den anställning som han hade blivit lovad från början. Chefen ville bara ha praktikanter för att de inte kostade någonting. Efter det försökte han sig på en träteknisk utbildning som man sa var ”anpassad efter individen”. Men det visade sig redan efter två veckor att så inte var fallet och Tommy trivdes inte.
– Efter dessa försök att få jobb kändes det tungt, berättar Tommy.
Till den dag då en man ringde upp Tommy och frågade om han inte var intresserad av att jobba på en nystartad bokningscentral som skulle arbeta med bland annat föreläsningar och utbildningar.
– Han såg mitt funktionshinder som en tillgång, då jag hade förståelse för det område som företaget skulle arbeta med. För första gången kände jag mig betydelsefull och kunde växa som person på mitt arbete, säger Tommy.

Efter några år var det dock dags för honom att gå vidare och fortsätta utvecklas. Idag arbetar Tommy bland annat med föreläsningar om sin egen funktionsnedsättning. Han har också en coach som hjälper honom att utveckla sina egna tankar och idéer.
– Det är fantastiskt kul. Jag får göra något som jag tycker om, jag får träffa människor och jag kan ge något till dem som kommer på mina föreläsningar. Vi måste öppna ögonen på människor och få dem att förstå att allt faktiskt går. Ingenting är omöjligt, om man bara vill!