Malin växte upp med dubbla utmaningar

Hamnstaden Mokpo i Sydkorea, en kall februarinatt med lätt snöfall 1973. En polisman hör något som låter som barnskrik utanför sin vaktkur. Han går ut för att se vad som står på och ser ett litet knyte några meter bort. På marken inlindad i en filt ligger en månadsgammal flicka. Polismannen lyfter försiktigt upp henne och tar med henne in i värmen.

Resten av natten försöker han trösta den lilla flickan så gott han förmår och när morgonen kommer beger han sig till en mottagning för övergivna barn. I två dagar vistas flickan på ett barnhem innan hon flyttas till en koreansk fosterfamilj i huvudstaden Seoul i väntan på adoption.

Sju månader senare flygs hon till Sverige. På flygplatsen väntar hennes nya familj; en mamma, en pappa och en tre år äldre syster som också är adopterad. De bestämmer att hon ska heta Malin.

Malins rörelsebegränsning upptäcktes när hon vid ett och ett halvt års ålder inte lärt sig gå. Det visade sig att hon hade Cerebral Pares, en skada som i hennes fall påverkar den motoriska förmågan i benen.

Från tre års ålder fick hon med jämna mellanrum åka på några veckors intensivträning vid habiliteringen på Bräcke Östergård. I samband med detta skilde sig hennes föräldrar. Hennes mamma tillbringade så mycket tid hon kunde på Bräcke, men fick inte sova i samma hus som Malin. Dessutom slets mamman mellan att sköta sitt jobb och att ta hand om Malins tre år äldre syster, som tillfälligt fick bo hos släktingar och vänner.

När Malin skulle börja skolan fick lokalerna göras tillgängliga för att hon skulle kunna ta sig fram i rullstol, vilket tog tid att bli klart. Hela klassen påverkades av otillgängligheten, bland annat klassrummets placering, och Malin tog på sig ansvaret för det och upplevde sig själv som en belastning.

– Överhuvudtaget var jag ganska ensam i skolan. På rasterna sprang de andra omkring och jag tittade på. På utflykter åkte de andra buss och jag skoltaxi. Många moment blev annorlunda för mig.

Malin säger att undersökningar visar att barn med funktionsnedsättning känner utanförskap och blir mobbade i större grad än andra. Även adopterade är mer utsatta och många vittnar om att de har upplevt rasism.

En dag berättade kuratorn på habiliteringen att det fanns läger för barn med funktionsnedsättning. Malin blev nyfiken och ville testa. Det visade sig bli en viktig vändpunkt.

– På lägret öppnades en ny värld för mig. Jag fick träna på social kompetens, interaktion och samspel, något som jag nästan inte fick möjlighet att göra med klasskompisarna hemma.

Lägret gav Malin en liten smula självförtroende som bland annat ledde till att hon vågade vara med och spela basket med sina skolkamrater och delta på basketläger. Några år senare hörde hon talas om att det fanns ett lag som tränade rullstolsbasket i Göteborg. Hon började åka dit och träna regelbundet, och där hittade hon förebilder i alla åldrar.

– De körde bil, hade jobb, pluggade på högskola, hade barn, pojk- och flickvänner. De var glada, vanliga, verkliga människor som levde ett bra liv. Då förstod jag att man kan leva ett bra liv trots funktionsnedsättning. Och där blev jag sedd som en kul tjej, och inte bara någon som är ”handikappad” och behöver hjälp.

Rullstolsbasketen ledde till att Malin vågade flytta till Malmö efter gymnasiet, där hon kom in på lärarhögskolan. Basketen tog henne därefter till Stockholm där hon läste till journalist och vidare till jobbet hon har idag som fritidssamordnare i Stockholms stad för barn och unga med funktionsnedsättning. Förutom sin rörelsebegränsning hade Malin egentligen aldrig känt sig annorlunda än klasskamraterna.

– Jag visste ju om att jag var adopterad från Sydkorea, men det var bara ord utan innebörd för mig, som jag rabblade när folk undrade var jag kom ifrån.

Bara när hon tittade sig i spegeln hände det att hon hajade till. Och i takt med att Malin slutade sörja sin funktionsnedsättning kom den andra sorgen smygande. Den som handlade om ovissheten kring hennes ursprung.

Hon kan inte minnas att någon vuxen; varken föräldrar, lärare eller habiliteringspersonal frågade henne hur det kändes att vara adopterad under alla dessa år.

– Det var inget man pratade om. Det mesta handlade om min funktionsnedsättning och sjukgymnastik, operationer och hjälpmedel.

Malin älskar att resa och har under åren rest över nästan hela världen. Men inte till Sydkorea. Det landet har bara väckt känslor av ilska, svek och motvilja. För snart tre år sedan fattade hon därför ett beslut.

– Jag kände att det var dags att ta reda på vad min adoption har med mig att göra, och jag ville försöka ta reda på så mycket jag kan om mitt ursprung. Det är svårt att bearbeta något som inte finns.

Hon bestämde sig för att försöka leta upp den polis som hade hittat henne. Hon ville få bekräftelse på att det som stod i hennes adoptionspapper var sant. För två somrar sedan reste hon därför till Sydkorea med en gruppresa för adopterade. När de andra åkte hem reste hon vidare till Mokpo för att försöka hitta polismannen. Det visade sig att han hade flyttat till hemlig adress i en annan stad och inte gick att få tag på.

– Den gången fick jag nöja mig med vetskapen om att polismannen existerade och förmodligen levde.

Åter hemma i Sverige pratade Malin med flera andra adopterade och en av dem hade fått hjälp att hitta sin så kallade ”first finder” via en koreansk myndighet. Ett nytt hopp tändes och Malin kontaktade dem, varpå de intresserade sig för hennes fall och bland annat satte in en artikel i en tidning för pensionerade poliser.

Ett halvår passerade innan hon hörde något, sen kom beskedet. Polismannen kom ihåg henne och ville gärna träffa henne, och i somras åkte hon tillbaka och träffade honom på den plats där han fann henne för snart 43 år sedan.

Malin säger att det har varit en lång inre och yttre resa för henne att försonas med sin livshistoria. Och än är resan inte slut, även om hon har kommit en bra bit på väg. Hon menar att alla har sin egen väg till läkning och till att hitta sig själv.

– Jag behövde åka till Korea, träffa polisen som genom sin egen existens bekräftade min existens på något sätt. Och efteråt var det som att jag fick stadigare mark under fötterna.

Samtidigt vet jag flera som inte vill åka tillbaka och hittar andra vägar att bli hela.

Malin tror på forskning som hävdar att adopterade borde diagnostiseras med ”Developmental post traumatic stress disorder”.

– Även om allt verkar bra på ytan och man har en ny familj så sätter det sina spår att ha ryckts upp ur sitt biologiska sammanhang. Ofta är man inte bara med om en separation utan flera.

På den här platsen hittades Malin av polismannen. Nästan 43 år senare träffades de igen.

Förändringar sker utan att man förstår vad som händer; nya dofter, intryck, miljöer och människor. Instinktivt vet man ju att man dör om man inte blir omhändertagen. Separationer tidigt i livet blir ett stresspåslag i nervsystemet.

Så här i efterhand önskar hon att hennes föräldrar fått stöd i hur de hade kunnat prata med Malin om adoptionen och deras ursprung.

– Jag var glad utåt och höll upp en fasad för att bli omtyckt. Men för mig var det en sorg att min biologiska familj övergav mig. Att inte veta varifrån jag kommer eller vem jag är skapade rotlöshet och otrygghet. Det är först nu som vuxen jag kan känna inre trygghet, mycket tack vare en bra terapeut.

Hon funderar inte på om hennes biologiska föräldrar lämnade bort henne just på grund av att de kände till hennes skada, så som är fallet vid många adoptioner nu för tiden. Hon säger att det inte spelar någon roll, hon kommer ändå aldrig få reda på varför de övergav henne.

Däremot tycker hon att barn med dubbla utmaningar ska uppmärksammas och få stöd. Att vara normavvikare kan tära på självkänslan.

– Det är inte bara föräldrar, släkt eller vänner till familjen som kan finnas för barnet. Personal kan också vara ett stöd. Det kan handla om förskollärare, lärare, skolkurator eller personal på habiliteringen. Att få bli sedd och hörd av en närvarande vuxen gör stor skillnad.

MALIN BERNT

Gör: Fritidssamordnare i Stockholms stad för barn och unga med funktionsnedsättning.

Aktuell: Föreläser om adoption och funktionsnedsättning och välkomnar även förfrågningar om att leda samtalsgrupper i dessa teman. Kontakta gärna Malin på malin.bernt@yahoo.se

Lästips: ”The primal wound” av Nancy Verrier, Ingram or Baker & Taylor, 1993.

MALINS TIPS TILL FÖRÄLDRAR

• Bearbeta er barnlöshet så att ni kan gå vidare och fokusera på ert adopterade barns behov. Om ni ska kunna finnas där för ert barn kan ni behöva känslomässigt stöd.

• Våga prata med ert barn om hens ursprung så att hen får hjälp att sätta ord på sina existentiella funderingar som är svåra att hantera själv.

• Prata om vad barnet kan svara när hen får frågor om sin adoption och funk-
tionsnedsättning. Att barnet får sätta gränser om hen inte vill prata om det.

• Barnet kan sörja, vara avvisande och rädd för att bli sviket igen. Anknytning är inget som kommer automatiskt. Jobba jättemycket och ge barnet tid. Ge inte upp.

• Barnet behöver kärlek, ömhet och närhet som ett spädbarn för att kunna reparera skadade hjärnfunktioner och bygga nya.

• Träffa andra i liknande situation.