Mamma får ta hela ansvaret

Inte ens om man har en diagnos är det självklart med resurs. – Min fyraåring har Downs syndrom men förskolan kan inte ställa upp med det han behöver för sin språkträning, säger Elisabet Dahlberg i Okome, Falkenberg.

Inte ens om man har en diagnos är det självklart med resurs.
– Min fyraåring har Downs syndrom men förskolan kan inte ställa upp med det han behöver för sin språkträning, säger Elisabet Dahlberg i Okome, Falkenberg.
 
Familjen sökte förskoleplats för Johannes när han var tre år. Det handlade om 15 timmar per vecka i den närliggande kommunala förskolan.

– Vi beskrev hans behov av språkträning för rektorn, säger Elisabet. Det är viktigt att han får träna tillsammans med andra än oss i familjen. Och det är viktigt att träningen ingår i vardagen. Det måste finnas personal som ger honom respons och slussar in honom i leken.

Johannes har ännu inget tal men ger ifrån sig många ljud. Han behöver mycket teckenstöd och han behöver lyssna till ljudkombinationer.

– Hemma har vi använt den så kallade Karlstadmodellen som använder ljud för att barnet ska få ett språk.

Bästa tiden på dagen för Johannes att träna är på förmiddagen, när han är som piggast.

– Beskedet vi fick av rektorn var att det inte skulle gå att ordna sådan träning, personal och utbildning saknades. Så vi sökte till en montessoriförskola.

I den förskolan fungerade det inte helt bra, men tillfredsställande, under ett år.

– Första halvåret hade han ingen resurs. Under vårterminen beviljades en resurs på fem timmar i veckan. Sedan blev den personen uppsagd.

Svårt att byta

När det var dags för Johannes att byta avdelning blev allt mycket mer besvärligt. Det fanns bara en personal på avdelningen som kunde tecken och som kunde kom­municera med honom. Hemma visade han att han inte ville gå till förskolan.

– Jag blev väldigt stressad av situationen. Förskolan fungerade inte för Jo­han­nes och jag skulle ju även orka ta hand om hans lillebror. I höstas tog vi beslutet att han skulle sluta i förskolan, det blev lugnare så.

Nu är Johannes hemma med mamma och lillebror. Under den tid då han inte gått i förskolan har hans språk vuxit och utvecklats. Han träffar andra barn och får stimulans genom olika aktiviteter som kyrkans barntimmar, bad och ridning.

Familjen har åter sökt plats i den kommunala förskolan, eftersom föräldrarna vill att fler vuxna ska vara aktiva i Johan­nes språkträning.

Elisabet tycker att det är jobbigt att vara ensam ansvarig för all träning.

– Kommunen måste ställa upp med det stöd och den träning han behöver. Han har, som alla barn, rätt till ett språk, till att bli förstådd.

– Ju mer stöd han kan få nu, desto bättre kommer det att gå i skolan. Eller är det så cyniskt att han måste vänta till han börjar särskolan, där det finns pengar?

Om den närliggande kommunala förskolan satsade på att utbilda personalen, bland annat i att använda tecken, så skulle det komma fler barn tillgodo, både nu och på sikt.

– Jag vet att det finns andra barn  på skolan som liksom Johannes har behov av särskilt stöd.

Elisabet upplever att rättigheterna finns men vad det i slutändan hänger på är godtycke, vilken person man träffar och vilken kommun man bor i.

– I andra kommuner finns förskolor som fungerar bra för barn med särskilda behov.