Mamman som aldrig gav upp – nu kan sonen få rekordskadestånd från skolan

En mamma i Ulricehamn som aldrig gav upp kan förändra villkoren för tusentals skolelever som idag utsätts för mobbing och  inte får tillräckligt stöd i skolan.
Efter en anmälan till Barn- och Elevombudet krävs kommunen nu på 432 500 kronor i skadestånd för att sonen har utsatts för kränkningar under flera år.

Sonen går inte längre i skola i Ulricehamn utan på annan ort, där han just nu går om årskurs nio och kommer att få ett extra, tionde, grundskoleår.
Hemma i Ulricehamn hade han blivit mobbad och kränkt under mycket allvarliga former under åtskilliga år.
Men eftersom sonen till slut gav igen på mobbarna blev det ofta han själv som fick skulden för att ha ”provocerat”.

Skolan valde att inte lyssna på mammans uppgifter och vädjanden.
Trots att sonen hade en dokumenterad ADHD-diagnos och inslag av autism valde skolan att inte ta fram de resurser som behövdes för att han skulle kunna få en lugn och strukturerad skolmiljö.

Helen Ekman och sonen fick kämpa ensamma under många år, mot mobbingen och för att sonen skulle få en fungerande skolundervisning.
Skolan gjorde det lätt för sig. Istället för att lösa problemen med kunskap och resurser såg man till att Helens son skickades iväg på praktik eller fick hämtas hem av sin mamma. Eller skickades mellan olika klasser, grupper och lärare. Man valde alltså att göra situationen ännu mer rörig och ostrukturerad.

När skolan försökte skjuta över problemen på kommunens socialtjänst gjorde man dock ett misstag.

Syftet med skolans anmälan till socialtjänsten om att Helens son for illa tycks ha varit att lyfta över skulden och kostnaderna på socialtjänsten genom att flytta honom till ett elevhem.

Men det var också då som Helen Ekman fick klart för sig att skolan hela tiden hade misskött sin uppgift att se till att sonen fick en utbildning anpassad till hans behov.
– Jag hade ingen aning om att jag kunde anmälan skolan någonstans, inte förrän skolan anmälde till socialtjänsten. Hon som tog emot anmälan från skolan berättade för mig att jag kunde vända mig till Barn- och Elevombudet på Skolinspektionen, berättar Helen.

Två långa år senare ligger BEO, Barn- och Elevombudet, i förhandlingar med Ulricehamns kommun om storleken på skadeståndet. Äntligen har skolan och kommunen medgett att man gjort fel, men fortfarande är man inte beredd att ersätta Helens son för skadorna.
BEO:s skadeståndskrav på 432 500 kronor är visserligen det största hittills – men ändå inte mycket med tanke på att flera år har gått förlorade, både för sonen som inte fått den undervisning han har rätt till och för Helen, vars egna studier spolierats.

Det fantastiska med Helens berättelse är att hon orkat med alla motgångar och fortsatt sträva efter en hållbar lösning som skulle vara positiv både för sonen och skolan.
Eftersom hon hela tiden prioriterat samarbete och en positiv inställning drog hon sig för att anmäla skolan till BEO, trots de mycket grava bristerna.

– Jag tycker det är bäst om man kan samarbeta och hitta lösningar tillsammans. Jag har varit mån om att hålla mig väl med skolan och inte ha en konfrontation. Därför kändes det inte bra att anmäla skolan, eftersom jag räknade med att det skulle få efterverkningar.
Och det fick det. Det blev ”bonnstopp”, säger Helen. Skolan ville inte längre ha med sonen att göra.

Helen har dock aldrig ångrat något av det hon gjort i kampen med skolan.
– Nej, det finns ingenting jag ångrar. Det var nödvändigt med den brytning och förändring som kom efter min anmälan. När man går i det vardagliga börjar man acceptera sådant som man efteråt inte kan förstå hur man accepterade. Jag fick ett slags tunnelseende, som inte bröts förrän skolan anmäldes.

Något som du ändå önskar att du hade gjort annorlunda?
– Nej, jag kan inte se något som jag borde gjort på annat sätt. Jag har arbetat aktivt med alla de kontakter jag haft, tillkallat möten, kommit till skolan när det behövts, besökt rektorn oanmäld vid otaliga tillfällen.
– Jag har inte kunnat göra mer för att förändra, men det kunde skolan ha gjort. Jag finner inga ord för hur de har skött detta. Att de försökte lägga över ansvaret på socialtjänsten kan jag över huvudtaget inte förstå. Skolan måste ha ansvaret för skolan, inte socialtjänsten.

Men visst hade det kunnat se annorlunda ut?
– Ja absolut. Mycket handlar om brister i kommunikationen. Jag såg hur lärarna kände att de inte fick det stöd de behövde. Om de hade kunnit kommunicera med rektorn hade de kunnat hitta lösningar och min son hade inte behövt bli utsatt på detta svåra sätt. Men rektorn ville inte se att min son var utsatt. Han uttalade att de inte hade mobbing på skolan.

Tror du att skolan har lärt sig något?
– Ja, det tror jag.

Vad kan alla dina erfarenheter användas till nu?
– Jag hoppas att de kan komma till nytta. Kanske inte just nu, men nog kan jag ge råd om vad man kan göra. Det är viktigt att man anmäler problem. Om de inte blir belysta kan man inte heller få någon förändring.

Nu förhandlas om skadeståndet, men Helen hoppas att det blir så högt att det blir kännbart för kommunen, men inte av något hämndbegär.
– De måste känna att de inte har råd att göra samma fel igen.

Hur orkade du hålla din linje genom alla år, att på ett positivt sätt försöka få skolan att ändra sig?
– Säg det. Jag har alltid fått höra att jag är bra på samarbete och är positiv och engagerad. Kanske inte så många skulle orka med detta, men för mig var det inget alternativ att bryta ihop. Målet var hela tiden att skapa en varaktig lösning som var bra för alla.

Vilka egenskaper hos dig gjorde det möjligt?
– Jag såg hans utsatta situation och kände att jag måste stödja och bekräfta honom. Jag är envis och engagerad. Men det har varit en stor belastning, även ekonomiskt eftersom jag tagit studielån utan att orka genomföra studierna. Jag har fått ta en dag i taget. Min syster har betytt mycket för mig eftersom jag inte orkat ha så mycket kontakt med andra utan avsatt all kraft till barnen.

För Helen är det viktigaste med skadeståndet att kommunen till slut medgett att man har gjort fel. För hennes son är skadeståndsbeloppet också värdefullt. Det är många år av utsatthet och bristande undervisning som ska kompenseras. Hans utgångsläge var inte lätt, med ADHD och autismiliknande tillstånd som diagnoser.

Det första skolåren gick ganska bra men i mellanstadiet kom mobbingproblem. Skolgången fungerade hjälpligt med stöd av elevassistent. Men på högstadiet ansåg inte skolan att assistent var något alternativ. Istället placerades Helens son i en liten resursskola i närheten av huvudskolan.

– Det var eleverna på den lilla resursskolan som blev det stora problemet, säger Helen. Han kom ofta hem med blåmärken. Det fanns alltid någon elev som var ”boss” och styrde bland eleverna på resursskolan. Jag tyckte det var konstigt att lärarna accepterade detta. De menade att det var lite ”på skoj”, att det alltid finns hierarkier, att det kunde vara en bra träning inför framtiden. Men för min son var det blodigt allvar. När jag ville ta upp en diskussion med de andra föräldrarna fick jag höra att det inte var någon idé, eftersom alla inte var lika engagerade som jag var. Och rektorn tyckte att det var ”så bra med resursskolan, de klarar sig så bra själva”. Det tyckte jag var skrämmande.

När Helen slutligen anmälde skolan till BEO kändes det som att en orkan drog fram.
– De ville inte att min son skulle gå kvar. De sa det inte rätt ut men jag förstod vad de menade. På ett möte kom man fram till att han skulle ha praktik resten av terminen, varvat med undervisning från andra lärare. När jag frågade om han inte skulle tillbaka skruvade de på sig. De sa att ”det är nog ingen bra idé, eftersom jag mist förtroendet för dem”.

Det var alltså Helens eget fel, åtminstone indirekt. Hon hade kämpat länge för att sonen skulle få en lugn skolmiljö med god struktur, vilket alla skulle haft glädje av. Från skolans sida hade man ignorerat sonens behov, år ut och år in.
– Man provade den ena saken efter den andra, trots att det är strukur i vardagen som är så viktig. Undervisningen fungerade inte alls. Han fick vara på praktik ett par dagar, sedan fick han vara hemma ett par dar. Den tid han skulle ha undervisning kunde det bli att han fick följa med en lärare på något bankärende, eller bara få sitta i en korridor, eller bygga Eiffeltorn med tandpetare.

Från skolans sida blev det aldrig klargjort vilken lärare som skulle ha ansvar för att ge sonen undervisning och inte heller i vad.
– Man hade haft lång tid på sig att lägga upp en plan, men i slutändan kändes det som att man rafsade ihop något på en kafferast.

Ulricehamns kommun kommenterar

Föräldrakraft har bett Ulricehamns kommun om en kommentar.
Ewa Roslund, som denna vecka är tillfördnad chef för barn- och utbildningsförvaltningen, säger att hon inte kan uttala sig om det aktuella fallet, men betonar att kommunen arbetar med att förbättra stödet till skolelever som har särskilda behov.
– Vi tar alla synpunkter på allvar och försöker förbättra verksamheten. Kommunen har många olika resurser och professioner som arbetar med barn och unga och vi strävar efter att förbättra samarbetet. Vi har ett tydligt politiskt uppdrag att inte ha någon annan utgångspunkt än det enskilda barnets bästa.
Är det här ett resultat av de synpunkter ni har fått från Skolinspektionen och Barn- och Elevombudet?
– Det är inte enda orsaken utan det finns också i befintlig lagstiftning tydliga krav på detta. De olika tillsynsmyndigheterna ser vi som en tillgång, som underlättar för oss att förbättra, säger Ewa Roslund. Skolåren präglades av kortsiktiga lösningar som snabbt revs upp. Sonen kastades mellan praktik och olika grupper, ofta med störande och skoltrötta elever, där all struktur och ordning saknades.
– Jag var tvungen att komma till skolan flera gånger per vecka, jag måste alltid vara tillgänglig när det inte fungerade.
Helen hade en deltidsanställning i en butik men försökte även genomföra egna studier.
– Det fungerade inte. Jag drog på mig studielån men kunde inte slutföra studierna. Det fanns inte utrymme för det helt enkelt.

I höstas blev det en förändring som Helen ändå hoppas ska hålla. Efter en lång träta mellan skolan och socialförvaltningen beslutades att hennes son skulle gå i skola på annan ort. Skolan i Ulricehamn står för kostnaderna, även de dagliga taxiresorna.
Tidigare kränkningar och brister i undervisningen har satt djupa spår.

– Han har en väldigt lång väg kvar och en väldigt negativ bild av skolan, även idag. Jag hoppas att detta blir en bra lösning, men han bär med sig väldigt mycket ilska efter allt som har hänt, säger Helen.
– Enligt lärarna har han förutsättningar att kunna gå ut skolan med betyg, efter ett extra skolår, men engagemanget är på en väldigt låg nivå nu. Förhoppningsvis ska han orka hela vägen och komma ut med betyg som krävs för att gå vidare. Det som behövs nu är att det flyter på med lugn och ro och rutiner. Men jag vet att han kommer att bära med sig spåren hela livet och frågan är om han kan göra något positivt av det.

Det är viktigt att ha rätt personer ”med sig”, menar Helen och syftar på läkare, korttidsboendet och habiliteringspersonal som inneburit ett stöd för henne.
– Jag har bra kontakt med den skola där han går nu. När jag däremot kontaktade rektorn på den gamla skolan, som fortfarande har ansvaret för min sons skolgång, visste han inte ens att han tillhör deras skola.

När vi pratar med Helen är skadeståndsfrågan ännu inte avgjord.
– Jag vågar inte tänka på hur det ska gå. Kommunen har lagt ett motbud. Vi vill undvika en rättsprocess eftersom det kan bli väldigt påfrestande och vi inte har någon aning om utgången. Vi vill lägga det här bakom oss, få det avslutat. Att gå vidare med en rättsprocess kan innebära att min son tvingas återberätta och riva upp såren, om och om igen.