”Man orkar inte arbeta förebyggande”

Allt färre kommuner bedriver uppsökande verksamhet till personer med psykisk funktionsnedsättning. Socialstyrelsen anser att minskningen är allvarlig eftersom många av de personer som behöver stödet lever isolerat och inte själva orkar söka hjälp.

Andelen kommuner som bedriver uppsökande verksamhet till personer med psykisk funktionsnedsättning har minskat från 51 procent till 44 procent och andelen kommuner som inventerat målgruppens behov tillsammans med landstinget har minskat från 46 procent till 42 procent. Dessutom har kommunernas riktade informationssatsningar till målgruppen blivit färre.

Många personer med psykisk funktionsnedsättning lever i social isolering, och Socialstyrelsen anser därför att minskningen av den uppsökande verksamheten är bekymmersam. I Lägesrapport 2014 framhåller socialstyrelsen att det är angeläget att socialtjänstens verksamheter prioriterar arbetet med att informera människor om deras rättigheter och vilket stöd de har rätt till.

– Det här är naturligvis en stor brist, kommenterar Jimmie Trevett, förbundsordförande för RSMH,  Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.

Han konstaterar att man inte riktigt har koll överallt, en del kommuner känner inte till människor som har psykiska problem och som skulle behöva och ha rätt till boendestöd eller personligt ombud. Det här handlar också om människor som har lite svårare psykiska problem och som kanske inte själva orkar söka hjälp.

Vad gör RSMH åt detta?

– Vi pratar med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, det är den naturliga motparten, de som är ansvariga för detta, säger Jimmie.

Han är dock inte nöjd med utfallet så här långt.

Även ur en annan aspekt är statistiken nedslående: det är också bara hälften av människorna i den här gruppen som idag erbjuds en sysselsättning och ett dagsinnehåll som är meningsfullt, och RSMH har kritiserat att den siffran har varit konstant i flera år.

Jimmie Trevett påminner om att det är viktigt att inventera behovet återkommande. Man kan inte förlita sig på sju–åtta år gamla uppgifter, menar han.

På Sveriges Kommuner och Landsting är Ing-Marie Wieselgren samordnare för psykiatri. Hon menar att det inte finns något minskat intresse för uppsökande verksamhet och för att arbeta förebyggande, utan det är mest en fråga om ökad belastning på socialtjänsterna:

– Det blir mycket en fråga om att ”släcka bränder” och då är det svårare att få tid och kraft till att arbeta förebyggande och uppsökande. Socialsekreterare går på knäna, män­niskor som söker hjälp har mer sammansatta och omfattande problem idag. Man inser att det är fel att inte arbeta lika mycket förebyggande, men har inte tid och kraft att lyfta sig ur det.

– Samtidigt vet vi att om man går in tidigt så sparar det mycket, både vad gäller pengar men framförallt i mänskligt lidande.

– Det är en stor brist att kommunerna har så lite upp­­sökande verksamhet”, säger Jimmie Trevett, RSMH.

 

Är det inte lagstadgat att man ska arbeta uppsökande?

– Jo, det finns i lagstiftningen, men det är inte lika tvingande som kravet på andra insatser. Man kan till exempel inte överklaga att man inte har blivit uppsökt på samma sätt som man kan överklaga ett uteblivet ekonomiskt bistånd, förklarar Ing-Marie Wieselgren.

Hon säger att hon gärna skulle se mer av en allmän debatt om ”hur vi tar vara på det mänskliga kapitalet, som alla säger är så viktigt”.

Hon vill gärna se ett bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, men vill också ta in polis, frivilligorganisationer och även näringslivet.

– Ja, näringslivet borde vara mycket intresserat av att värna om humankapitalet, det är faktiskt den viktigaste infrastrukturen. Om vi skall få ett hållbart samhälle måste vi våga se vilka vi tappar bort, där finns stora vinster att göra. Ibland kan man bli nedslagen, men i det stora hela är jag hoppfull.

Ing-Marie Wieselgren berättar också att ett exempel på vad som faktiskt görs är det så kallade Psynkprojektet (www.psynk.se) som drivs av SKL och finansieras av socialdepartementet. Projektet hjälper och stöttar kommuner och landsting i arbetet med att samordna och ge stöd till insatser för barns och ungdomars psykiska hälsa runt om i landet.

Ett exempel på vad som görs inom projektet är ett samtalsstöd som ska underlätta elevhälsans möte med elever med psykisk ohälsa och självskadebeteende, ett annat är en guide för systematiskt skolnärvaroarbete.

Inom projektet ryms också en guide för investeringar i tidiga insatser för barn och unga med den i sammanhanget lämpliga titeln ”Vänta inte!”