Människokonventionen

I samma stund som vi blir föräldrar förändras vår värld.
Oavsett om vi vill det eller inte så är vi själva inte längre det viktigaste i universum.
Det lilla barnet behöver oss. Och vi ger det vi kan ge, med kärlek.
Så är det oftast. Så kanske det till och med är tänkt att det skall vara.
Men tyvärr så är det inte alltid det som inträffar.

Någon sa en gång att man får de barn man klarar av.

Det kan vara en tröstande tanke för oss föräldrar till barn med särskilda behov. Även om jag ibland undrar om det inte mer är så att vi får de barn vi får. Punkt.

Föräldrarna skapar barnen och barnen skapar föräldrarna.

Utan barn kan man inte bli förälder och utan föräldrar kan barnen inte skapas. Barn kommer fullständigt oskyddade till världen. De har ännu inga knep att ta till för att hantera livet.

Därför blir jag extra sorgsen när jag hör talas om barn som far illa.

Barn som utsätts för de mest fruktansvärda saker.

Det borde vara varje barns rättighet att bli älskad för den man är.

Att barn ska få känna sig trygga, omhändertagna och okränkbara.

Varje enskilt barn förtjänar att få känna ovillkorlig kärlek från sina föräldrar.

Och när jag funderar lite mer över detta så inser jag att det är precis samma sak som alla vi vuxna också behöver.

Vi behöver bli sedda, respekterade och älskade för de som vi är.

Skillnaden är endast en siffra. En ålder.

Behovet är det samma oavsett om man är 3 eller 30 år.

Det finns ju vissa grundläggande behov hos ett litet barn. Behov som de inte har möjlighet eller förmåga att omvärdera.

Ett barn förväntar sig att bli skyddad från faror. Det ber inte om hjälp att bli skyddat. Det bara förväntar sig att föräldrarna ska se till att inget otäckt händer.

Dessutom har barnet behov av att få uppmärksamhet och omtanke av sina föräldrar. Det är heller ingenting som barnet ens funderar på om det först ska förtjäna för att kunna få. Det existerar ingen känsla av att inte vara värdig föräldrarnas kärlek. Den tar de för givet.

Det fjärde grundläggande behovet är att föräldrarna ska se barnets behov. Det behöver inte be om hjälp för att få det. Barnet förväntar sig att föräldrarna ser att blöjan behöver bytas till exempel.

Barnet har inga strategier att ta till om deras grundläggande behov inte tillgodoses. De blir bara förvirrade och känner sig otrygga.

När en människa sedan växer upp utan att ha fått tillräckligt tillgodosedda behov, så kan dessa behov utvecklas till att bli krav.

Den vuxna människan kanske kräver att bli skyddad av sin partner. Den kräver att bli sedd. Och tycker sig ha rätt att kräva omtanke av sina närstående. Man vill att omgivningen ska ge sin fulla uppmärksamhet när man begär det.

Dessutom kräver många människor att andra ska se vilka behov som behöver tillgodoses, och att de ska få detta omedelbart utan att man behöver kommunicera vad behovet är.

Och när dessa krav kommer så dyker de oftast upp tillsammans med någon känsla. Någon är kanske arg över att du inte lyssnar ordentligt. Någon annan blir ledsen över att du inte förstår vad den andra innerst inne önskar eller behöver. En tredje blir introvert och rädd att du inte ska bry dig och att du kanske ska överge honom eller henne.

Visst är det väl så att vi alla kan känna igen oss i det mellan varven?

Vem har inte känt sig övergiven eller oälskad när man inte får det man begär av sin partner eller sina närstående?

Och på vilket sätt skiljer vi oss då åt från alla dessa små barn som behöver omtanke och kärlek?

Jag står fast vid det jag skrev längre upp i denna krönika. Skillnaden är bara en siffra. En ålder.

Så när jag tänker på till exempel FN:s barnkonvention, så funderar jag på om man lika gärna kunde ta bort ”barn” och ersätta med ”människa”.

Alla människor oavsett ras eller kön eller ålder är värda att älskas. Vi förtjänar att ovillkorligt älskas som de vi är. Med både fördelar och nackdelar.

Ingen är perfekt. Vi lär oss så länge vi lever. Oavsett om vi är stora eller små barn.