Marie får hjälp av Fixi

En av dem som kommit Kristina By­ström riktigt nära är Marie Johansson, som idag  är 21 år. Marie har flera diagnoser; autism, adhd och dyslexi med svåra tal-, skriv- och lässvårigheter.

Idag arbetar hon nio timmar i veckan på en bildverkstad och ibland hjälper hon andra ungdomar med funktionsnedsättning på ett café inom ramen för habiliteringen. Men orken tar snabbt slut, hon blir fort trött och aktiviteter som att åka till affären eller vistas i en folksamling tar mycket energi.

– Maries resa har varit allt annat än lätt. Oförstående lärare, skolkamrater som mobbat henne och okunniga läkare har varit några av stötestenarna på den krokiga vägen, säger Ing-Britt Johansson, Maries mamma.

Idag är körbanan rakare, mycket tack vare den djurassisterade behandlingen.

I början träffades Marie och Kristina växelvis på habiliteringen och på Kristinas gård, men efter en tid förlas all behandling till gården. Utom när Marie mådde som sämst, då träffades man på habiliteringen.  Hemma har det alltid funnits djur. Hundar, katter, ankor, kaniner, marsvin och minigrisen Lotta. Till behandlingen har hon haft med sig den egna hunden Fixi. I början handlade det om att gå ut med hundarna tillsammans och etablera en tillit mellan psykolog och patient.

Slappnar av på gården
– Tack vare att terapin förlagts till bondgårdsmiljö har Marie aldrig upplevt mötena som behandling, vilket gjort att hon kunnat slappna av. Marie ser Kristina mer som en vän än en terapeut, förklarar Ing-Britt.

Även om resan varit tuff har ändå utvecklingen för Marie gått framåt. Med Fixi som sällskap har rädslan för att träffa okända människor minskat. Hon tar för sig och vågar mer.

– Tack vare Fixi hamnar fokus på hunden i stället för Maries svårigheter. Med en hund som sällskap finns det alltid samtalsämnen, säger Ing-Britt.

Kristina instämmer.
– Djur stärker barnens förmågor till samspel med andra och fungerar som en bra länk för kontaktskapande.

Vad är det då som gör att djur har en så positiv effekt?
– Forskning tyder på att vi troligen har en nedärvd förmåga att visa intresse för djur och natur, något som sitter i generna, säger Kristina.
Att djur dessutom kan trösta barnen på ett annorlunda och ofta bättre sätt än människor, hjälpa till att skapa nyfikenhet på livet och erbjuda villkorslös kärlek gör att det många gånger handlar om en oslagbar samvaro.

Marie sammanfattar själv det hela med några enkla ord:
– Hundarna bryr sig inte om hur jag pratar och vad jag pratar om. De accepterar och tycker om mig som jag är. +