Med humorn som medicin

Sjukhusclownerna lockar fram livskraft och välbefinnande hos varje barn de möter. Här kan du läsa om när Föräldrakraft fick följa med Bönan och Jack en dag på barnsjukhuset i Malmö.

Härlig är jorden, härlig är guds himmel…
I den lilla ”logen”, eller trånga skrubb som den egentligen är, sitter sjukhusclownerna Bönan och Jack och nynnar på den välkända begravningspsalmen. Orsaken är att Bönans ukulele gått av vid halsen, och antagligen spelat sin sista ton.
Jacks clownnäsa har också gått sönder men den går däremot att laga.

Dagen börjar inte riktigt som det var tänkt för de två sjukhusclownerna i källaren på Skånes universitetssjukhus i Malmö.
Å andra sidan är de beredda på allt. De vet aldrig vad som ska hända i mötet med sina ”patienter”, och därför är de mästare i improvisation.
De byter om och sminkar sig. Stora skor, pösiga byxor, trång kavaj, röd klänning i bävernylon. Smink. Och så röda näsor. Jack testar såpbubblorna och stämmer sin ukulele. Nu är de klara.

Två trappor upp ligger barnspecialistmottagningen. Bönan och Jack visslar och gnolar på en liten truddelutt i hissen på väg upp. I receptionen möts de av vårdpersonal och Bönan börjar med att ge dagens första behandling: personalmassage. Hon tänker att om hon ger något fint till personalen så kommer det i sin tur smitta av sig till barnen.

Rani, 8 år, har svårt att hålla sig för skratt när Bönan utropar ”Åh, vilken trevlig semester vi är på, vad skönt!”

Det är inte så många barn här idag, men i väntrummet får Bönan syn på Devin, 7 år, som är här med sin mamma och pappa. Bönan och Jack inleder en egen dialog för att väcka Devins nyfikenhet. De börjar småprata med varandra om att Bönan inte vet hur man hoppar jämfota. Devin blir intresserad och börjar visa hur det går till. Men så ropas han upp och försvinner in på ett rum med sin mamma och en sköterska.
I stället går clownerna ner för trappan och hittar Rani, 8 år, i ett annat väntrum, tillsammans med sin pappa.

Bönan slår sig ner i en fåtölj och utbrister ”Åh vilken trevlig semester vi är på, vad skönt”. Rani börjar fnittra lite och när Bönan lägger upp fötterna på bordet och uppmanar honom att göra likadant, gör han samma sak.

Så börjar Bönan knacka på glasrutan som skiljer väntrummet från mottagningen. ”Room service!” ropar hon, och viskar förtroligt till Rani ”De kommer snart. Vad vill du beställa?”. Rani tittar på sin pappa och börjar skratta.

Jack blir nu servitör och låtsas ta fram ett block och penna för att ta upp beställningen. Rani vill ha en Fanta Exotic. Bönan vill ha, ja, hon ställer sig upp och börjar gestikulera med armarna, hit och dit, fram och tillbaka, och till sist gör hon en rund stor ring i luften. En… så… här… stor… apelsin! Rani skrattar igen.

Jack börjar spela på sin ukulele och en sång tar form, fritt improviserad på plats. Rani och hans pappa tackar så mycket för föreställningen och Bönan och Jack ger sig av.

De tar cyklarna genom kulvertarna bort till barnmedicinska avdelningen, men eftersom det är en ganska lång och tråkig cykeltur passar vi på att berätta lite om vilka Bönan och Jack egentligen är medan de cyklar.

Plötsligt bryts tystnaden i korridoren av att clownerna visslar, nynnar och spelar på ukulelen. Dörrar öppnas på glänt, någon kikar ut.

Bönan, som egentligen heter Eva Westerling, har varit sjukhusclown i nio år. Hon utbildade sig till undersköterska men när hon skulle ut på praktik i Lund sa lärarna att ”ni får gärna niga till lite när ni träffar på doktorn”. Det var inte hennes grej. Hon kände inte heller att hennes kunskaper togs till vara, och när hon i ett annat sammanhang fick höra att det behövdes fler sjukhusclowner, nappade hon. Som sjukhusclown känner hon att hon kan göra skillnad.

Jack som egentligen heter Jerker Heijkenskjöld, är musiker och har varit sjukhusclown i tolv år. Även han halkade in på ett bananskal, via en annan clown som han träffade på en spelning.

Alla som arbetar på Clownronden är artister av olika slag och de får utbildning när de anställs. Den viktigaste egenskapen är dock att vara människa, säger Jerker, och Eva tillägger: som i kontakten med barnet och de anhöriga vågar mötas ”på riktigt”. Det är det som är spetskompetensen. Clownerna kommer in i vårdsituationen från ett annat håll, och personalen kan använda sig av dem, även i mötet med anhöriga. Deras syfte är inte att vara roliga, säger de båda, det är att vara annorlunda och att bryta mot normen.
Och så får de tramsa.

– Jag tänker ofta att vuxna människor som inte får tramsa inte kan ha särskilt roligt. Det är viktigt att tramsa. ”Tramsa inte!” utropar Jerker med gäll nasal stämma, som leder tankarna till reporterns egen lågstadiefröken.
– Tänk, det är ju fantastiskt, vi får tramsa på jobbet! Visst, jag tar på mig en mask, men jag tappar också en mask och öppnar en dörr till det barn jag en gång var. Ett barn som kan ifrågasätta regler och normer, som samhället lär oss under vår uppväxt.
Med trolleritrickens hjälp kan clownerna också få andra att i sin tur släppa på sin mask.
– Det är härligt när man får någon att tappa hakan, bli förvånad och släppa sin ”gard” för en stund. Vi är inte ute efter att alla ska skratta, men det är frigörande när det kommer.
Eva nickar igenkännande.
– Att överföra vår kraft och ta bort oro tillfälligt, ibland till och med krossa den, och bara få skratta lite tillsammans. Och hoppas att det är den stunden de kommer ihåg från sin dag.

Samspelet mellan clownerna är viktigt. De kompletterar varandra och antar olika roller. Om den ena är verbal och fysisk, kan den andra vara minimalistisk och lågmäld. På så sätt får varje barn någon att relatera till.

De tycker båda två att det kan vara svårt att möta barn som inte ger omedelbar respons, när de inte vet vad barnet tycker, och de vill gärna att föräldern eller assistenten, någon som känner barnet väl, hjälper dem att ”nå fram”.

Det kan hända vid en svår brännskada när barnet är inlindat och clownerna bara kan se ögonen, eller med barn som på grund av hjärnskada har lång latens eller liten uttrycksmöjlighet.

– Då får man plocka fram erfarenheten och försöka läsa barnet extra noga. En del personal kan säga ”Det är inte lönt att försöka med det barnet”, men det går vi inte med på! En gång demolerade vi en sjukhussäng inne hos en flicka. Så mycket hade hon aldrig skrattat förut enligt föräldrarna, säger Eva, och Jerker sammanfattar:
– Vi öppnar alla våra sinnen och försöker möta barnet i det sinnet som passar just henne eller honom bäst.

Nåväl, nu är vi framme på barn­medicin.
På sjuksköterskeexpeditionen får clownerna information för att kunna förbereda sig innan de knackar på hos någon. De får veta förnamn, ålder, diagnos och varför barnet är på sjukhuset just den här dagen.

Men de hinner inte knacka på någon dörr, för William, 4 år, kommer fram och möter Bönan och Jack när de kommer ut från sjuksköterskeexpeditionen.

Bönan ställer sig i ett hörn där två korridorer möts så att hon syns från flera håll. Hon tittar ned på sina fötter och pratar lite med sig själv. ”Hur var det nu man gjorde när man hoppade jämfota? Hmm…”

William visar hur man gör. Bönan försöker, men det ena benet vill inte. William visar igen. Och igen. Och skrattar.
Fler barn och vuxna ansluter.

Vårdpersonal som passerar stoppas med Bönans befallning: ”Man måste hoppa om man ska passera!”. Och personalen hoppar.
Flera barn har samlats framför Bönan men en liten flicka står avvaktande en bit bort med armen om sin förälders ben.
Jack står kvar i dörröppningen till sjuksköterskeexpeditionen. Efter en stund frågar Bönan om han kan hoppa. ”Nej, men jag kan flyga”. Han vänder sig försiktigt om, ”det blir mindre läskigt då” och sträcker långsamt ut armarna i luften.

Medan Jack försöker övervinna sin rädsla att flyga tittar den lilla flickan på honom med stora ögon. Hon släpper förälderns ben och kommer fram.

Jack och Bönan går ett varv i korridoren, arm i arm. Jack spelar på ukulelen, visslar och nynnar. En dörr öppnas på glänt, någon kikar ut.
De möter Gustav, 11 år, som är på väg till lunchrummet med sin mamma. Bönan undrar om Gustav kan gissa vilken hennes favoriträtt är. Hon gestikulerar en lång stund, och när hon är klar gissar han på pizza. ”Rätt!”

Gustav har träffat clownerna många gånger förut, och känner igen Bönan och Jack. Han får samlarbilder på alla som är med i Clownronden.
Så börjar Gustav berätta om sina hundar. Att de ibland sover i Gustavs säng alla fyra. Att han nyligen har tävlat med en av dem, och Bönan vill gärna se hur han gjorde då och förvandlar sig på ett ögonblick till hund.

När clownerna en stund senare går ut på gatan för att äta lunch på en restaurang mitt emot stoppas de av människor som hejar och vinkar. Ingen går opåverkad i deras närvaro.