Melvin tar med sin dagbok till skolan

Melvin Andersson, 7, går i vanlig förskoleklass i Nyvångsskolan i Lödde­köpinge utanför Lund, och ska följa med sina klasskamrater upp i ettan till hösten. Nästan varje kväll lägger mamma Anna in dagens händelser i en dagbok i Powerpoint som Melvin sedan har med sig till skolan. Nu ska erfarenheterna användas i ett projekt att ta fram en digital kontaktbok för elever med utvecklingsstörning.

Familjen Andersson har arbetat med dagbok som stöd för minne och kommunikation ända sedan Melvin började på förskola när han var två år. De skrev då ut bilder på en skrivare, klippte och klistrade och skrev för hand. De kände inte att det blev det optimala stöd som de hade hoppats. För två år sedan provade de istället att göra enkla dagboksblad i Powerpoint, och när Melvin fick se detta väcktes plötsligt hans lust att använda dagboken.

Familjen startade också ett nätverk där bland annat farmor och farfar, mormor och morfar, systerson och fru, stödfamilj och förskolepedagoger var med. De träffades ungefär en gång i månaden de första åren och en hemsida skapades för att lägga ut sammanfattningar från mötena.

– Syftet var och är att alla ska involveras i vår vardag och veta vad som händer runt Melvin, för att kunna stödja honom bättre, berättar Anna.

Pekskärm
När Melvin började förskolan skaffade man en pekskärm och olika trycka-hända-program. Melvin var väldigt intresserad av spelen och lärde sig snabbt. Efter ett tag blev Melvin den som alla barn frågade när de behövde hjälp med datorn. ”Melvin? Det spelet, var finns det?”.

Två år innan Melvin skulle börja förskoleklass kontaktade Anna personalen på skolan, för att de skulle hinna gå teckenkurser och förbereda sig.

När det så var dags att börja förskoleklass köpte skolan in en egen dator till Melvin med alla program han kunde tänkas behöva. Han fick också en elevassistent, Emma Bohman, som finns i närheten hela tiden men som också tar ett steg tillbaka när det är möjligt.

Med hjälp av bilder och filmer som Emma och Melvin tagit på dagen lägger mamma Anna in ett dagboksblad med det viktigaste från dagens händelser. Till en början tog Melvin med sig dagboken på ett USB-minne men det var krångligt att få med filmerna så nu har familjen köpt en dator som Melvin kan ta med sig fram och tillbaka.

Vill visa allt
Den här skoldagen är snart slut, och när mamma kommer för att hämta vill Melvin först visa allt han har i sin dator.  Han hoppar upp på stolen och knappar snabbt in lösenordet. Skärmen blinkar till och skrivbordet visar sig. Först visar han dagboken. Den har olika färger för olika dagar, och i meningar tydliggörs ibland ordklasser också av olika färger. Melvin bläddrar bakåt och väljer ett gult blad, fredagen den första april, där det finns en film från dansen i klassen.

Melvin öppnar programmet Sym­Writer och en skrivmiljö där han sätter ihop ord som bildar en mening som sen läses upp med talsyntes. ”Med mina ögon kan jag se” skriver han.

Sen vill han visa hur man gör när man ringer på Skype och letar upp sin kontaktfamilj i telefonboken. De är inte hemma. Så då återstår att packa ned datorn och åka hem.

– Det är roligt att Melvin är så stark på det här med datorer. Jag kan inte förklara varför datorn är så bra för honom, men vid den gör han en massa framsteg, säger Anna.

Mamma Anna är utbildad lärare och när Melvin föddes kände hon ett stort behov av att vidareutbilda sig för att kunna hjälpa honom så mycket som möjligt. Hon utbildade sig därför till specialpedagog samt certifierad handledare i språkträning enligt Karl­stadmodellen.

En hel del kvar
– Ju mer kunskap jag har desto lättare är det att hjälpa Melvin och säkerställa att han får det stöd han behöver. Även om Emma nu sköter allt i skolan, är det fortfarande en hel del som behöver fixas runt omkring, säger Anna och tecknar omedvetet ”jobb” genom att knyta händerna och slå dem mot varandra upprepade gånger.

Anna är också med i Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB, och när hon fick frågan om hon ville vara med att skapa en plattform för en digital kontaktbok, så tyckte hon att det passade bra, eftersom hon jobbat så intensivt med Melvins dagbok.

– Melvin kommer att få testa plattformen här hemma även om han inte kommer att vara med i pilotgruppen. Den största skillnaden kommer att vara att vi lägger dagboken så att den blir lättillgänglig för alla runtomkring och att Melvin förhoppningsvis kommer att kunna skapa mer av dagboken på egen hand. Idag gör jag det mesta, även om han kan sitta med och välja bilder och säga vad vi ska skriva, säger Anna.

En annan förhoppning är att kontaktboken kommer att hjälpa Melvin att förstå tid, tror Anna. Vad som har hänt ett år bakåt, för länge sen, igår och kanske även i morgon.

Bra för alla
Hon tror också att detta verktyg kan hjälpa alla runt omkring Melvin att förstå honom bättre.

– I skolstarten var det en oerhörd hjälp att Melvin hade dagboken med sig. Om klasskamraterna eller pedagogerna inte förstod honom så kunde han bläddra i den och visa vad han pratade om.

– Som tur är ger sig inte Melvin förrän den han pratar med har förstått. I telefon kan det ibland vara lite svårt att förstå vad han säger, men om han i framtiden ”chattar på DIKO” med oss, så kommer han kunna visa bilder samtidigt som han berättar, hoppas Anna.

Vad Anna vet är Melvin den första eleven med Downs Syndrom på Nyvångsskolan och Anna hoppas att han ska kunna fortsätta i vanlig klass med elevassistent upp till sexan.

– När Melvin var liten informerade habiliteringen oss bara om hur man gjorde för att söka till särskola, men vi tror att grundskolan kommer skapa bäst förutsättningar för utveckling såväl kunskapsmässigt som socialt, och vi hoppas att Melvin inte behöver byta skolform på grund av brist på kompetens och resurser.

Hem till vita huset
När Melvin kommer hem till det vita huset med blåa knutar i fritidshusområdet möts han av den tolv veckor gamla schäfervalpen Ayla som hälsar glatt. Strax börjar Melvin och två år äldre brorsan Lucas spela Nintendo Wii. De börjar med basket och Melvin vet precis hur man gör med joysticken för att få till bra skott. Det är jämnt och Melvins ”nej, nej, nej, nej” byts strax till ett ”JAAAAAAAAAAAAA!”

Sen blir det fäktning. Melvin hoppar upp och ned och utbrister i glädjetjut när han gör poäng eller vinner omgången. Mamma Anna tittar på sina söner och skrattar.

– Säga vad man vill om sådana här spel, men de tränar verkligen handling och konsekvens hela tiden.

Text och foto: Anna Pella