Meningslös särbehandling
En gång när jag åkte buss och alla säten var upptagna ställde jag mig där framme bredvid det högra sätet, ni vet, det som på ett tydligt sätt är reserverat för allmänt annorlunda människor. Där står jag i mina egna tankar – tills en kvinna som sitter på sätet intill hastigt reser sig, ställer sig bredvid mig och manar mig att sätta mig.
Så här långt är allt i sin ordning: en snäll person erbjuder en lätt svajande CP-kille sin plats.
Men här tar storyn en vändning. Jag står kvar!
Kvinnan fortsätter med kramphjärtliga blickar att försöka få mig att sätta mig. Jag står kvar och ler.
Egentligen skulle jag ju ha sagt något, men det är inte alltid jag orkar försvara mina val.
Under resten av resan är stämningen tämligen tät. Båda jag och kvinnan står bredvid det tomma sätet.
Blickarna från kvinnan blir surare och surare.
Tio minuter senare går jag av bussen, lite sjösjuk och med kramp i ena benet.
Liknande händelser är jag med om jämt. Särbehandling, om man kan kalla det så, har alltid varit en del av mitt liv. När vi i sjätte klass en dag skulle möblera om i klassrummet sa fröken till alla killar – alla utom mig
– att de skulle hugga tag i borden. Där stod jag tillsammans med alla tjejer och iakttog när alla killar visade upp sina muskler.
För att dölja tårarna gick jag in på toaletten.
Nä, lyckligtvis har jag ingen bitterhets-personlighet. Idag tycker jag till och med att det är lite kul när vardagen tar vändningar jag inte är beredd på. Dessutom har särbehandling ett hjärtligt solidariskt inslag som jag gillar. Tillsammans hjälper vi varandra. Men jag skulle ändå vilja säga något om när särbehandling blir kontraproduktiv:
1. När vi ser kollektivet i stället för individen. Ofta har vi färdiga handlingsplaner för människor som vi tror delar samma förutsättningar. Det blir lätt godtyckligt. Här behövs brandtal för individens rätt att vara unik och värna sin integritet.
2. När vi låter respekten ätas upp av snällheten. Jag har inget emot att människor är snälla mot mig, men när blev det fel med vanlig artighet? Ett enkelt tips är att fråga om personen i fråga vill ha hjälp. Men det är bara ett tips.
3. När vi drar för snabba slutsatser. Fördomar älskar snabba åsikter och lätta lösningar. Vi behöver mer ett lyssnande samhälle där alla får chans att tala till punkt.
4. När vi inte vågar utmana varandra bara för att det riskerar att kännas konstigt. Om någon säger att något är omöjligt frågar jag alltid hur länge han eller hon har försökt. Alla människor har talanger som kan utvecklas – om de får utvecklas.
Nä, nu hinner jag inte skriva mer. Jag ska med bussen…
JONAS HELGESSON
Aktuell: Medverkar i musikalen Livet är en schlager som regisseras av Jonas Gardell. Möt både Jonas Helgesson och Jonas Gardell i en intervju i Föräldrakraft nr 6 som utkom i december 2014.
Krönikan publicerades ursprungligen i Dagen 2012 och därefter i Jonas Helgesson nyutgåva av boken ”Grabbe i kuvösen bredvid” på Libris förlag i september 2014.
