Mot Paralympic Winter World Cup

Svenska handikappidrottsförbundets största satsning närmar sig. Tävlingen ska dels ge eliten ännu en chans att mäta sig med varandra, dels få fler att intressera sig för vintersporterna. Stina Sellin varvar hård träning med besök hos femteklassare i sin hemkommun. Föräldrakraft har träffat henne.

Stina Sellin kan alla vägar i Husum. Det är på dem hon nöter med sina löparskor, i väntan på snö. Kilometer efter kilometer, mil efter mil. Som omväxling tar hon ibland på sig rullskidorna och åker in till Örnsköldsvik och rullskidbanan där. När Föräldrakraft nådde henne var hennes plan för dagen att löpträna. Hon skulle ha sprungit i hög fart i tio minuter, joggat några minuter för att hämta andan, och sedan ruschat i tio minuter igen. Om och om igen.

Intervallträning kallar idrottare denna typ av träning.

Men Stinas skor får snällt vänta i skohyllan den här dagen. En elak magsjuka tvingar Stina till vila.

– Det står på träningsprogrammet att jag skulle haft långa intervaller idag.

Stina började med längdskidåkning redan som treåring, och intresset har växt med åren.

– Jag har hela tiden tyckt att det här har varit roligt, säger hon och gör ett försök att förklara.

Längdskidåkning är så mycket mer än att kämpa i motvind på asfalterade vägar i avkrokarna runt Husum.

– Vi blev som ett gäng, och vi åkte ut på tävlingar nästan varje helg. Jag fick många kompisar i olika åldrar, både tjejer och killar, säger hon.

Att hon därtill fick fart på skidorna – och att en dörr öppnade sig till landslaget, betraktar hon som en blandning av goda förutsättningar och lyckosamma omständigheter.

– Jag har haft lite tur, min kusin blev sambo med förbundskaptenen för längdskidor för personer med funktionsnedsättning. Efter det fick jag följa med på läger, kom med i landslaget och kom ut på världscuptävlingar och andra stortävlingar. Och då blev skidåkningen ännu roligare, säger hon.

Men goda kontakter och förträffliga anlag räcker inte för att hävda sig i en sport där kampvilja, envishet och träningsflit är nog så viktiga egenskaper. Och det vet Stina. Successivt har hon ökat träningsmängden sedan hon gjorde debut i landslaget som 14-åring.

– Jag har ökat träningsmängden igen, men ärligt talat vet jag inte riktigt hur många timmar jag tränat senaste året, jag får ett schema av min tränare och följer det. Men över 600 timmar har det blivit, det är jag säker på, säger hon.

Alltså lika mycket som 20-åriga landslagstjejer i längdskidåkning för personer utan (officiella) funktionsnedsättningar.

– Vi satsar på att det inte ska vara någon skillnad, säger Stina Sellin.

Många av timmarna har hon ägnat sina rullskidor på rullskidbanan i Örnsköldsvik och sina löpskor på vägarna runt Husum. Andra har hon fördrivit på träningsläger. Somliga av timmarna har hon kämpat sig igenom i eget majestät, andra med skidåkare från den lokala skidklubben. Nästföljande vecka ska hon ut på riktig snö, i Bruksvallarna.

Stina Sellin har dysmeli. Hennes fingrar tillåter inte ett stadigt grepp om stavarna. Hennes funktionsnedsättning kan lätt kompenseras med ett fäste runt staven. Så gör hon ofta när hon tränar med klubbkamraterna. Men när hon tävlar mot personer med funktionsnedsättning får hon inte använda två stavar.

Stina Sellin var med på Paralympics i Turin i Italien 2006, något hon klassar som sin hittills största idrottsliga upplevelse.

–  Det var jättehäftigt. Där var så mycket som hände runt omkring själva tävlandet, vi fick alla mycket uppmärksamhet och det kändes verkligen att arrangörerna hade ordnat allt så bra som möjligt för oss. Det kändes som att tävlingarna var något extra och riktigt stort. Kronprinsessan Victoria for till och med ner till Turin och träffade oss där, säger hon.

Skidåkningen har många och skiftande värden för Stina Sellin. Resultatmässigt är hennes bronsmedaljer från världscuptävlingar hennes främsta meriter. Och målet är att utöka medaljskörden.

– Jag vill framför allt försöka ta fler medaljer. Och jag ska försöka komma med på Paralympics 2010.

I den klass Stina Sellin tävlar har alla någon sorts funktionsnedsättning på armar och eller ben.

– I min grupp tävlar man utan stavar, med en stav eller så använder man sig av benprotes, säger Stina Sellin.

Reglerna säger att om man har något slags funktionsnedsättning i en arm får man bara åka med en stav. Eftersom funktionsnedsättningarna mellan de tävlande är olika grava används ett kompensationssystem som ger de tävlande ett tidsavdrag beroende på funktionsnedsättning.

– Detta för att det ska bli så rättvist som möjligt, säger Stina Sellin.

Inom längdskidåkning tävlar man på flera distanser, och de tekniska disciplinerna är skate och klassisk stil

– Jag tycker om de kortare distanserna, som sprint och fem kilometer skate. Men jag har sett på senare år att jag eventuellt kan vara starkare på den klassiska delen. I min grupp åker alla med en stav och de flesta är sämre på klassisk stil än skate, vilket gör att jag kanske kan hävda mig bättre där, säger hon.

Om det inte hade varit för den tillfälliga magsjukan hade Stina haft fullt upp den här dagen. Det där intervallpasset hade hon tvingats förlägga till tidig morgon eller sen eftermiddag, för på schemat för dagen stod även att besöka femteklassare på någon av skolorna i Örnsköldsvik.

Stina är med i ett projekt som handlar om att informera elever i årskurs fem om möjligheterna med idrott för personer med funktionsnedsättningar.

– Jag och Ida, som är koordinator, har besökt nästan alla femteklassare i Örnsköldsviks kommun. Vi har kört runt i bil, och det tar mycket tid. Själva resan plus väntan tar ibland hela dagen, ibland halva.

Med eleverna talar hon om sin funktionsnedsättning och om sin skidkarriär. Och gensvaret från tolvåringarna varierar, förklarar hon.

– Det är väldigt olika från klass till klass. Ibland kommer man nästan inte därifrån därför att så många vill veta mer. De ställer frågor, ibland väldigt kloka frågor, som vilka distanser jag åker och så, och det hade jag inte väntat mig när jag tackade ja till att vara med. Många vill veta om jag tagit medalj och så. Någon har frågat om jag är kändis, och ganska oväsentliga saker som vad jag har för favoritfärg, säger hon och skrattar. Ibland har jag även blivit ombedd att skriva autografer.

Stina trodde att det kunde bli jobbigt att tala inför ungdomar. Men det har visat sig att hon trivs med det.

– Det har gått bra och varit jättelätt, och det är nog bra med just femteklassare. De frågar verkligen om de inte förstår. De är med i samtalet mer än vad man kan vänta sig av ännu yngre elever, säger hon.

Och hon passar gärna på att lämna en hälsning till de ungdomar och föräldrar som läser Föräldrakraft.

– Oavsett vad man har för funktionsnedsättning kan man på ett eller annat vis hålla på med någon idrott eller annan sysselsättning. Man ska alltid kämpa mot sitt mål i livet oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Man kan mer än vad man tror. Många har oftast fel inställning då de träffar personer med funktionsnedsättning. Jag vill att folk ska lära känna mej som personen Stina, istället som de flesta gör – som tjejen med den ”konstiga lilla handen”. Döm inte någon innan du lärt känna personen, säger hon.

I skrivande stund är Stina Sellin på läger i Bruksvallarna, och åker på riktig snö.

Formtoppen ska hon försöka pricka in till VM i slutet av januari, samt Paralympic Winter World Cup i Sollefteå. Hon hoppas att formen sedan håller i sig ett tag.

– I mars har jag sista tävlingen.