Mottagning vill förmedla hopp

Ingjuter hopp. Ewa Heland och Kerstin Eriksson.

Ur Tema Förlust & sorg i Föräldrakraft nr 5, 2009.

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

Förlust genom traumatiska dödsfall och komplicerad sorgproblematik prioriteras på Sorgmottagningen. Här arbetar fyra terapeuter med lång erfarenhet.

Förlust genom traumatiska dödsfall och komplicerad sorgproblematik prioriteras på Sorgmottagningen. Här arbetar fyra terapeuter med lång erfarenhet.

Två av terapeuterna, Ewa Heland och Kerstin Eriks­son, tar emot och ger en bakgrund till verksamheten. Sorgmottagningen drivs i privat regi av Sjukvårdsföreningen på övre Norrmalm som bildades 1888 av

Ebba Lind af Hageby. Samtalen är kostnadsfria. Verk­samhetens kostnader täcks genom fondmedel och donationer.

– Vi har en 18-årsgräns och tar bara emot sökanden som drabbats av förlust genom dödsfall. Vanligen kommer man en gång i veckan. 60 procent har cirka 20 samtal, men en del har fler eller färre samtal.

Man får ta den tid man behöver. Vi tar emot sökande från hela Stock­holms län.

30 procent kommer 40 veckor efter dödsfallet. Oftast kan man inte bearbeta sin sorg precis i början. Men i den akuta fasen kan man behöva hjälp med till exempel sjukskrivning. En del sökande kommer via vårdcentraler som känner till mottagningen, eller via sjukhusens akutmottagningar.

– Man måste veta vad som händer med människor i kris, hur människor kan reagera och man måste ha kompetens att ta hand om det, säger Ewa Heland. Vi kan inte nog betona att man behöver ha en gedigen utbildning.

Tillbaka till arbete

Försäkringskassan är en del av omgivningen och uppfattningen där är att efter tre månader, eller ännu tidigare, så ska den som sörjer gå tillbaka i arbete. Hus­läkarna är rädda att sjukskriva någon under en längre period för då kommer Försäkringskassan med synpunkter. Men för den som sörjer går det upp och ner. Många säger att det är värre efter några månader.

– När vardagen sätter fart, det är då man ofta känner en oerhört stor saknad, säger Kerstin Eriksson. Man ska gå tillbaka till en vardag där den person man sörjer inte finns. Skolorna börjar. Kam­raterna fortsätter sina liv, tar studenten, allt det där som påminner om den förlust man gjort.

Nästan alla som sörjer upplever att det, från att ha varit väldigt intensivt kring dödsfallet och begravningen, sedan blir så tyst. Man är besviken på dem man trodde var ens vänner.

– Andra träder fram och hör av sig. De man inte tänkt sig ger stöd. Oftast då någon som har liknande erfarenhet. Kanske någon man fått kontakt med via de stödföreningar som finns.

Varför blir det så tyst?

Varför hör man inte av sig fast man kanske själv erfarit sorg och att det blir tyst?

– Man vill inte störa, säger Ewa He­land. Ofta handlar det nog om att man är rädd för sin egen död eller tanken på att det egna barnet skulle kunna dö.

– Man vet inte vad man ska säga och när det gått en tid tror man att man väcker jobbiga känslor om man hör av sig och börjar prata om det som hänt.

Väldigt många berättar om denna tystnad. Att folk byter samtalsämne eller går över på andra sidan gatan.

– Även om man som utomstående tar steget att börja prata så får man vara beredd på att det kanske inte passar, säger Kerstin Eriksson.

En del sörjande berättar om en annan obehaglig ytterlighet: att man ringer av nyfikenhet och vill höra allt. Man frossar i andras sorg.

Hur går man vidare?

Det är en ny familj nu. Balansen är störd. Vad ska man bära med sig av det barn man förlorat? Och om man förlorat sitt enda barn, är man fortfarande förälder?

Hur svarar man på frågan om man har barn? Svarar man ja så blir nästa fråga: Vad gör hon eller han? Hon är död.

Hur man svarar på frågor är något som ofta kommer upp i samtalen. Att inte säga något kan kännas som att man förnekar det döda barnet. Men i vissa sammanhang har man inte lust att säga att man förlorat ett barn. Då vet man också varför man inte vill säga det.

Hur lång tid tar det?

Kerstin Eriksson berättar att det inte är ovanligt att man kommer hit med en önskan om att det ska gå fort, att sorgen ska gå över. Men sorg är ingen sjukdom, den går inte att skynda på, den måste få ta sin tid.

– Vi brukar få gehör för den förklaringen, man inser att det tar tid och känner sig lugnare med att man inte mår bra.

Sorgen tar mindre tid varteftersom. Man blir inte upptagen alla dygnets timmar av tankarna på den man förlorat. Så småningom är det inte alltid det första man tänker på när man vaknar. Man får frizoner där man kan göra andra saker.

– Många tar till sig det som ett slags okej, att man kan få koppla av utan att ha dåligt samvete.

– Man får till och med skratta, tillägger Ewa Heland.

Det är bra att man går tillbaka i jobb, men inte på heltid. Det ska ske successivt, först bara med någon timme per dag.

– När vi säger det får vi ofta höra ”Åh, vad bra att du sa det. Det hade jag inte tänkt på”. Och ingen annan hade sagt det heller.
 

Publicerad:
2009-10-10

Av: Katarina Nyberg

Nyckelord:
Förlust & sorg


ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Etac