Nedskärningarna inom LSS sliter sönder mitt hjärta
Många är de som reagerat och nu kan inte heller jag vara tyst längre! När jag ser nedskärningarna som just nu sker inom LSS går mitt hjärta sönder.
LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med varaktiga funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor. Målet är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra.
Personlig assistans ska ges till den som behöver hjälp med sina grundläggande behov (hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av-och på sig, att kommunicera med andra.
Personlig assistans har för många inneburit en total revolution. Man har i större utsträckning kunnat delta i samhällslivet men ännu viktigare: många har fått en bättre självkänsla och möjlighet att uppfylla sina mål och drömmar. Men… Tolkningen av vad som är ”grundläggande behov” har dock blivit allt snävare. Som alla lagar så bedöms praktiken av lagen i de domar som blir fastställda. Tyvärr har många domar gått emot själva syftet varför lagen instiftades.
Konkret handlar det om att människor inte längre kan ha eget boende eller kan bo på gruppboende för assistanstimmarna är för få.
Det handlar om de som får sluta alla sina fritidsaktiviteter för att taxin vägrar komma.
Det handlar om föräldrar som måste sluta sina jobb för att deras son eller dotter inte får hjälp längre.
Det handlar om 100 000-tals vanliga svenskar med olika funktionsnedsättningar som mattan nu dras undan för. Deras liv raseras och allt inom mottot: vi har inte råd!
Jag tror att ett lands rikedom kan mätas i hur man behandlar de fattiga. Jag tror ett lands nivå av mänsklig värdighet kan mätas hur man behandlar de mest utsatta. Jag tror ett lands hälsa kan mätas hur man behandlar de sjuka.
Med detta sagt är urvattningen av LSS-lagen ett symptom på ett land i kris. Ett land som drabbats av girighet och själviskhet, där de redan rika, inkluderande och friska personerna får privilegier men där de som redan är utsatta blir ännu mer sårbara.
Har vi samvete att se på när detta händer?
Men, säger någon, ska verkligen skattepengar gå till dessa dyra reformer, är det inte upp till personerna själva och dess omgivning att lösa problemet? Mitt svar är att Sverige, på gott och ont, inte fungerar så. Vi har byggt upp en välfärdsstat som i sin tur gör alla invånare mer eller mindre beroende av statens engagemang och skattereglering. Då ser jag inte riktigt, hur välmenat det än är, hur en insamlingsgala skulle lösa allt. Det handlar om seg byråkrati, kultur och struktur som måste utmanas.
Men en sak är säker: alla människor behöver känna att de behövs! Det räcker inte att tro att alla HAR ett värde om vi inte tror att alla också kan GE ett värde! Alla människor har något att ge samhället men just nu sker en samhällsstympning där vi säger till en hel grupp: vi klarar oss bra utan er… Sorgligt.
Vad kan man göra då? Ja, alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Här är tre saker alla kan göra:
1. Gör din röst hörd. Någon har sagt att det onda vinner endast om ingen gör det goda. Kom ihåg: Det är VI som är samhället. Det är VI som kan förändra. Det är VI som bygger framtidens samhälle! Ett samhälle utan de svaga är ett svagt samhälle!
2. Stöd föreningar och organisationer, ex FUB eller RBU som driver dessa frågor.
3. Ställ krav till dina lokala politiker. Utmana deras verklighetsbeskrivning med din! Låt de förstå just din situation.
4. Och framför allt: Ta kampen för ditt barn, din fru, din pappa och din vän. Låt dem alltid känna sig älskade, betydelsefulla och värdefulla hur dumma lagarna än blir.
Jonas Helgesson är författare och föreläsare. Hans första bok hette ”Grabben i kuvösen bredvid”. Under mars 2018 utkom hans senaste bok – ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda” – på Libris förlag. Han har en egen webbsajt på jonashelgesson.se
