Nekas sjukersättning trots försämrat tillstånd

Trots helt nedsatt arbetsförmåga sedan sju år, och successivt försämrat tillstånd, nekas en 40-årig kvinna sjukersättning.
Kammarrätten går på Försäkringskassans linje om avslag.

Vann i förvaltningsrätten – förlorade i kammarrätten

Därmed upphävs förvaltningsrättens tidigare beslut att ge kvinnan rätt till sjukersättning. Förvaltningsrätten bedömde att ytterligare försök till rehabilitering inte skulle leda till arbetsförmåga.

LÄS ÄVEN VÅR GUIDE:
Så funkar sjuk- och aktivitetsersättning

Avgörande för kammarrättens avslag (mål nummer 799-21) är att en försäkringsmedicinsk rådgivare i mars 2020 ansåg att ”det inte med säkerhet kan hävdas att funktionsbegränsningen är varaktig”.

Hos kammarrätten argumenterade kvinnan att bedömning av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt handlar om nedsättningen kan förväntas kvarstå under överskådlig tid. Det ställs alltså inte krav på att nedsättningen ska vara livslång.

Kvinnan anförde också att alla läkare utom en har bedömt att hennes besvär är varaktiga. Från år 2018 har smärttillståndet försämrats. Hon är sängliggande 23 timmar varje dygn och smärtorna är spridda.

Rehabiliteringsinsatser har förvärrat tillståndet

Journalerna visar att kvinnan har varit haft olika rehabiliteringsinsatser under åren 2013–2020.

Hon lider av ett generaliserat smärttillstånd som medför stora aktivitetsbegränsningar. Hon försämras successivt. Varje utredning har förvärrat smärttillståndet och hon är inte tillräckligt frisk för att rehabiliteringsinsatser ska kunna genomföras.

Kammarrätten i Sundsvall håller med om att arbetsförmågan är helt nedsatt, men anser inte att man kan slå fast att detta är stadigvarande.

Det kan ”inte uteslutas att ytterligare rehabiliteringsinsatser kan komma att leda till förbättring av arbetsförmågan”, skriver kammarätten i domen.

Ingen sjukersättning för utmattningssyndrom

I ett liknande aktuellt fall fick en kvinna med utmattningssyndrom nej till sjukersättning av Kammarrätten i Göteborg (mål nummer 5793-21).

Läkarintygen hade övertygat förvaltningsrätten, som gett kvinnan rätt till sjukersättning. När Försäkringskassan överklagade till kammarrätten, och krasst beskrev tillståndet som att kvinnan har en ”rädsla för aktivitet” gick dock sjukersättningen förlorad.

Kammarrätten skriver att ”de försämringar i måendet som hon beskrivit och som den behandlande läkaren hänvisar till får inte stöd av den medicinska utredningen i målet. Det saknas därmed underlag som visar att det finns medicinska risker med att NN deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som anpassas utifrån hennes medicinska förutsättningar. Det går därför inte att göra bedömningen att arbetslivsinriktad rehabilitering inte kan medföra att arbetsförmågan förbättras. Det finns därmed inte förutsättningar för att bevilja NN sjukersättning. Försäkringskassans överklagande ska därför bifallas.”

Kammarrätten höll med om att kvinnans arbetsförmåga var nedsatt. Frågan kammarrätten tog ställning till gällde om arbetsförmågan kunde förbättras genom rehabilitering.

Kvinnans egna uppgifter om problem med rehabiliterande aktiviteter tog kammarrätten ingen notis om, eftersom man inte ansåg att dessa styrktes i läkarintygen i övrigt. Kvinnan hade avbrutit tidigare rehabiliteringsinsatser på grund av att hennes mående försämrats, men kammarrätten ansåg att detta byggde enbart på uppgifter hon själv lämnat.

Den som vill ha sjukersättning måste alltså själv bevisa att hen inte har någon arbetsförmåga, och att inte heller rehabilitering eller skyddat arbete är en möjlighet.