Normalisering
Ibland blir jag arg på medveten dumhet och inspirerad att skriva! Som ni ser i rubriken handlar det om (miss)tolkningar av normaliseringsbegreppet. För att förstå begreppet behövs en historisk återblick.
Normaliseringsprincipen tillkom i en tid då utvecklingsstörda var gömda och inlåsta på större vårdinstitutioner, något som Karl Grunewald skrivit om i flera böcker.
Normaliseringsprincipen lanserades av Bengt Nirje som var ombudsman på FUB på 1960-talet. Principen föddes som en reaktion på institutioner och förtrycket mot personer med utvecklingsstörning. Nirje ville att personer med utvecklingsstörning skulle bli erkända som självständiga individer.
Principen utgår från åtta punkter som skall vara uppfyllda för ett bra stöd:
1. Normal dygnsrytm, det vill säga regelbundna måltider och en dygnsrytm som ej avviker från det normala vad avser uppstigning, arbete och sänggående.
2. Normal veckorytm, det vill säga de flesta människor bor på ett ställe och har sitt arbete eller sin utbildning på ett annat.
3. Normal årsrytm, det vill säga att få uppleva helger och högtider, att få semester och att kunna göra resor.
4. Normala utvecklingsfaser, det vill säga vikten av att kunna få uppleva livets olika utvecklingsfaser: barndom, ungdom, vuxenlivet och ålderdomen och allt vad de innebär.
5. Att få sina krav respekterade, det vill säga vikten av att kunna få göra egna val och önskemål som skall respekteras.
6. Att få leva i en tvåkönad värld, det vill säga vikten av att få leva i en tvåkönad värld med samvaro, kärlek och möjlighet till giftermål. I vård och omvårdnadssammanhang skall det finnas personal av båda könen.
7. Normal ekonomisk standard, det vill säga tillgång till normal ekonomisk och social trygghet skall gälla alla. Detta innefattar bland annat barnbidrag, sjukersättning och ålderspension.
8. Normal byggnadsstandard, det vill säga samma standard ska gälla för människor med funktionsnedsättningar som för övriga samhällsmedborgare, bland annat bättre möjlighet till integration.
Punkterna 1, 2, 3 och 8 måste ses i ett historiskt perspektiv, hur det var före omsorgslagarna. För punkterna 4 och 6 återstår problemen, det vill säga tänkvärt för dagens ansvariga för LSS. Punkt 5 handlar om självbestämmande, något jag kommer att skriva om i lektion 13 i LSS-skolan som snart kommer här på hejaolika.se
Normaliseringsprincipen sammanfattades som ”att leva som andra i gemenskap med andra”, vilket också skrevs in i 1986 års Omsorgslag. I LSS blev detta ”Goda levnadsvillkor – ett liv som andra”.
Jag har i inlägg på reclaimLSS.org skrivit om missbruket av normaliseringsprincipen:
• Principen gör inte de utvecklingsstörda ”normala”
• Principen innebär inte att vi skall tvinga utvecklingsstörda bete sig på att som vi anser vara ”normalt”
• Principen innebär inte heller att utvecklingsstörda skall slussas ut i samhället, integreras, utan stöd
• Inte heller skall principen tolkas att utvecklingsstörda skall dela på konsekvenserna av ekonomiska neddragningar
• Begreppet normalisering kan vara farligt då det används som motiv för att personer med utvecklingsstörning skall få mindre hjälp att klara situationer som de inte har förmåga att klara av på grund av sin funktionsnedsättning.
Det skrev jag för snart tre år sedan. Jag uppfattar dock att kommunernas chefer har slutat att använda principen som motiv för att avslå LSS-insatser och andra besparingar. Kanske är jag för optimistisk?
Men nu har det hänt igen och då är det sjukvårdsansvariga i SLL, Stockholms läns landsting, som avvisar tanken vi intresseorganisationer lanserat att det behövs särskilda vårdcentraler för utvecklingsstörda och personer med autism. Och gissa vilken princip de hänvisar till!
Men som en läkare på vårdcentral sa: ”De utvecklingsstörda är inget problem – de kommer inte hit”!
För att inte avsluta med något elakt, så ger jag anvariga i SLL ett förslag: Gör som Sörmlands landsting, ta i problemet och lös dem, det är inte svårt om viljan finns.
