Nu blir det möjligt att anmäla bristande tillgänglighet

Från och med januari kan offentlig verksamhet och företag anmälas för att inte ha vidtagit åtgärder mot bristande tillgänglighet. Med nya diskrimineringslagen får personer med funktionsnedsättning i Sverige ett nytt verktyg för att få sina rättigheter tillgodosedda.

Från 1 januari 2015 kan offentlig verksamhet och företag anmälas för att inte vidtagit åtgärder mot bristande tillgänglighet. Bristande tillgänglighet börjar då gälla som en form av diskriminering som kan anmälas. Detta har länge varit möjligt i flera länder, bland annat USA och Storbritannien. Även Norge har denna möjlighet funnits sedan 2009. Med lagändringen får personer med funktionsnedsättning i Sverige ett nytt verktyg för att få sina rättigheter tillgodosedda.

– Ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet. Det nya diskrimineringsförbudet ger personer med funktionsnedsättning möjlighet att driva den bristande tillgänglighet som de drabbas av i sin vardag till domstol. Vi ska inte ha ett samhälle där människor med funktionsnedsättning utestängs på grund av att enkla åtgärder för tillgänglighet nonchaleras, sade integrationsminister Erik Ullenhag när lagförslaget lades fram.

Lagändringen innebär att bristande tillgänglighet som diskriminering vidgas till sexton samhällsområden, från socialtjänst till allmänna sammankomster. Tidigare omfattades bristande tillgänglighet som diskriminering enbart arbetslivet och delar av utbildningsområdet.

Utredningen som lagändringen bygger på överlämnades redan 2010. Lagskärpningen beslutades efter krav från funktionshinderorganisationerna som bland annat demonstrerade utanför regeringskansliet under mer än två år.

Att det tog lång tid berodde i hög grad på oenighet inom alliansregeringen. Framför­allt Moderaterna och finansdepartementet befarade höga kostnader för kommuner och näringslivet. Efter hårda förhandlingar enades alliansregeringen till slut om ett lagförslag, men med en stor förändring. Företag som tillhandahåller varor och tjänster och med mindre än 10 anställda undantogs. Det innebär att flertalet affärer och restauranger inte kommer att omfattas av de nya kraven. 

– Vi är positiva till att bristande tillgänglighet betraktas som en form av diskriminering. Det är en viktig princip som slagits fast. Men vi är besvikna över undantaget för företag med färre anställda än tio. Det betyder att i många kommuner kommer inga affärer eller restauranger att omfattas av kraven, säger Hanna Sejlitz, ordförande i Sveriges Dövas Riksförbund och styrelseledamot i Lika Unika.

Regeringen föreslog även att det sista undantaget skulle gälla företag inom hälso- och sjukvårdens område. Men vid riksdagsbehandlingen blev regeringen överkörd av oppositionen. Därmed kommer till exempel många privata läkarmottagningar att omfattas. I propositionen finns det även upprepade skrivningar om att åtgärderna som ska vidtas ska vara skäliga och enkla.

I lagändringen har begreppet ”bristande tillgänglighet” stor betydelse. Med det avses att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att personen ska komma i en så kallad, jämförbar situation med personer utan sådan funktionsnedsättning. Kraven kan i huvudsak hänföras till stöd eller personlig service, information och kommunikation samt den fysiska miljön.

Ett krav är att åtgärderna ska vara skäliga. Vad som är skäligt kommer att bedömas utifrån krav på tillgänglighet i lag eller annan författning. Det innebär att rätten ska utgå från gällande regler om tillgänglighet, till exempel i plan- och bygglagen eller i EU-förordningar. Den främsta betydelsen av att införa bristande tillgänglighet som en form av diskriminering är att komplettera och förstärka annan lagstiftning och andra regler. Där det inte finns tillämpliga regler ska en skälighetsbedömning göras som kan leda till att enklare åtgärder kan komma i fråga.

Skälighetsbedömningen innebär även att hänsyn ska tas till bland annat ekonomiska och praktiska förutsättningar för att vidta åtgärder. Det anges även att service kan ersätta åtgärder för tillgänglighet, till exempel att om restaurangpersonal läser upp menyn istället för att erbjuda den i alternativt format. Service är dock en viktig tillgänglighetsåtgärd i sig för till exempel synskadade.

Ett av de samhällsområden som kan komma att påverkas mest är utbildningsområdet. Hittills har kravet på tillgänglighet varit begränsat till lokaler i högskolan. Nu kommer hela utbildningsområdet att omfattas, från grundskolan till folkbildningen och tillgänglighetskravet vidgas till att omfatta annat än åtgärder i undervisningslokalen. I princip undantas endast undervisning i hemmet för privatpersoner.

Den enskilde kommer att kunna anmäla bristande tillgänglighet bland annat till Diskrimineringsombudsmannen (DO). De flesta anmälningar avskrivs dock av DO på grund av att myndigheten dels väljer att endast driva sådana fall som kan få störst effekt, dels på grund av resursbrist. Det tar i regel minst två–tre år från anmälan till att ett ärende är avgjort i domstol.

I praktiken innebär det att det kommer dröja flera år innan det finns så kallad rättspraxis, det vill säga rättsliga avgöranden som kan vara vägledande för kommande fall. Rättspraxis kommer att vara viktigt för att avgöra var hur långt kravet på åtgärder för att undanröja bristande tillgänglighet sträcker sig och vad som bedöms som ”skäligt”. I synnerhet då Sverige till skillnad från övriga länder som infört bristande tillgänglighet som diskriminering inte kommer att ta fram särskilda föreskrifter eller riktlinjer för vilka tillgänglighetsåtgärder som ska vidtas kopplat till lagen. Det finns därför risk att det tar lång tid innan lagen får effekt i praktiken.

Enskilda kan även välja att driva fall på egen hand, men riskerar vid en förlust att stå för hela rättegångskostnaden, inklusive motpartens. Möjligheten att få ekonomisk rättshjälp är liten vid diskrimineringsmål. Väljer diskrimineringsombudsmannen att driva fallet är det kostnadsfritt för den enskilde.

En stor del av förhoppningarna kring lagen är att den ska leda till en förändrad syn på personer med funktionsnedsättning.

Erik Ullenhag har menat att: ”Den viktiga principiella förändring som nu sker är att vi börjar se tillgänglighet som en mänsklig rättighet och inte som en samhällets goda givare, och pekat på att erfarenheterna från andra länder visar att tillgänglighetsarbetet har satt fart efter att bristande tillgänglighet införts i diskrimineringslagstiftningen.”

De norska erfarenheterna av Diskriminerings- og tilgjengelighetsloven, som trädde i kraft 2009, visar på att synen kan förändras.

– Lagen har bidragit till att förändra den politiska förståelsen av funktionshinder och hur det kan tas och att orsakerna till exkludering inte beror på individuella förutsättningar utan på omgivningens utformning, säger Lars Rovik Ødegård, tidigare generalsekreterare och särskild rådgivare  till Norsk Handikappförbund.

Samtidigt har den norska lagen råkat ut för en ”backlash” då det varit debatt om tillgänglighetskraven kopplat till bostäder. Den nya norska regeringen som tillträdde 2014 har aviserat förändringar som kan leda till att kraven sänks. Rudolph Brynn, sakkunnig i diskrimineringsfrågor, menar att det är viktigt att diskrimineringslagen får ordentligt fotfäste innan en sådan debatt uppstår.

Av stor betydelse för framgången för diskrimineringslagarna är hur aktiv den offentliga instans som har ansvar för tillsynen av lagen är. Det visar erfarenheterna från andra länder. I Sveriges fall är det Diskrimineringsombudsmannen.

Myndigheten har dock inte fått utökade resurser utan förväntas klara det utvidgade uppdraget inom befintlig budget.

En annan viktig roll har det civila samhället, där organisationer kan välja att driva principiella fall för sina medlemmars räkning och att ge rådgivning till enskilda. Det finns även fjorton anti-diskrimineringsbyråer runt om i Sverige som ger stöd och hjälp till den som upplever sig ha blivit diskriminerad.

 

Förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet gäller inom:

√ Arbetsliv
√ Utbildning
√ Arbetsmarknadspolitisk verksamhet
√ Arbetsförmedling utan offentligt uppdrag
√ Start eller bedrivande av näringsverksamhet
√ Yrkesbehörighet
√ Medlemskap i vissa organisationer
√ Varor och tjänster
√ Allmän sammankomst
√ Offentlig tillställning
√ Hälso- och sjukvård
√ Socialtjänst
√ Socialförsäkring
√ Arbetslöshetsförsäkring
√ Statligt studiestöd
√ Värn- och civilplikt
√ Offentlig anställning

Undantag:

√ Tillhandahållande av bostäder
√ Företag som tillhandahåller varor och tjänster och som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

 

LÄS MER

Nu blir det möjligt att anmäla bristande tillgänglighet