”Nu funkar det, efter sju års kamp”

Mats, Gustav och Martina. Foto: Linnea Bengtsson.

Ur Tema Skola i Föräldrakraft nr 4, 2016

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

Efter sju års kamp har sonen en skola som lyssnar på honom och gör anpassningar som får det att funka. ”Vi har kämpat ända sedan han började skolan”, säger Martina Carlsson, mamma till Gustav, 14 år.

Efter sju års kamp har sonen en skola som lyssnar på honom och gör anpassningar som får det att funka. ”Vi har kämpat ända sedan han började skolan”, säger Martina Carlsson, mamma till Gustav, 14 år. 

Hon berättar om ”möte på möte, till absolut ingen nytta”. Skolan har inte velat lyssna. Eller lyssnat, men inte agerat.

– Det har ofta varit duktiga lärare men eftersom man inte har anpassat undervisningen har det ändå inte fungerat. Man har till exempel nekat Gustav elektroniska hjälpmedel som iPad.

Sådana enkla stöd skulle ha hjälpt. Gustav har svårt för att skriva för hand, eftersom han har dåligt grepp, men har däremot inga problem med att skriva på en iPad.

– Vi ville tidigt att han skulle få en digital mattebok, men det fick han inte. Han är egentligen duktig på matte, och tycker det är roligt, men kan inte skriva svaren med penna. Det är inte kunskapen det är fel på.

Inställningen hos den tidigare skolan var att ”vi kan det här”.

– Det hade varit enklare att åka till månen än att få in digitala hjälpmedel i den skolan, suckar pappa Mats. Det som fanns i form av hjälpmedel hade habiliteringen fixat.

Sonen bytte skola, nu till en lite större, med förhoppningen om bättre anpassningar.

– Men där blev han jättemobbad och mådde så dåligt att han inte visste vart han skulle ta vägen.

Gustav har autism och är jättekänslig, och nu hade han hamnat i en klass där det var kaos och många elever bara sprang omkring.

Läraren räckte inte till för en klass med 34 elever och många problem, men rektorn motsatte sig förändringar. För att spara pengar, tror Gustavs föräldrar.

– Vi föräldrar satte oss själva inne på skolan under två veckor och under den tiden fick vi se hur några killar gick med kedjor och slog mot Gustav. Men vi föräldrar fick skit av rektorn för att vi uppehöll oss på skolan.

– Rasterna var allra värst. Det var som att gå över ett minfält och försöka undvika detonationerna.

Så beskrev Gustav det själv.

Till slut började föräldrarna förbereda en anmälan till Skolinspektionen. Samtidigt kontaktade man skolchefen i Eslövs kommun.

– Är det rimligt att vår son inte ska vilja leva, för att mobbingen är så svår på skolan? frågade föräldrarna skolchefen.

Äntligen tog skolan tag i problemen, och på vårterminen i årskurs 5 fick sonen en assistent på skolan.

– Det blev jättebra eftersom det var en så bra assistent, säger Martina.

Nästa termin blev det dock kris igen, eftersom sonen inte fick behålla samma assistent utan fick en ny, ”som inte klickade”.

– Gustav behöver någon som kan lyssna på hans behov och är nära honom hela tiden, säger pappa Mats.

Gustav är känslig för höga och plötsliga ljud men även om klasskamrater pratar normalt kan det störa. Samtidigt förstår inte Gustav att han stör andra när han själv pratar. Att läsa av sociala koder har Gustav alltid haft svårt med och här blir det ofta fel om inte någon finns nära och kan hjälpa till med ”tolkning”.

Inför årskurs 7 sattes skolsituationen på prov än en gång. Föräldrarna hade många möten och funderingar kring vad som krävdes för att få skolgången att funka. Man övervägde att söka till en resursskola, men till slut valde man ändå ett ”vanligt” högstadium, Gustav hade ju trots allt godkänt i alla ämnen.

Det blev Källebergsskolan i Eslöv, några kilometer hemifrån byn Kungshult. Och där har Gustav gått sedan förra hösten och är nu mitt i årskurs 8.

– Han fick en ung kille som assistent, någon som är som en bror för honom. När Gustav känner att han inte pallar längre, då ser assistenten till att han får byta rum eller aktivitet. Nu klarar han hela skoldagar och har anpassningar i alla ämnen.

– Efter möten med specialpedagoger, habilitering och rektor så tog man bort onödiga läxor. Sådant som han hade ångest över tidigare, till exempel bildlektionerna, kan han nu älska. Tidigare fick vi alltid skjutsa honom till skolan, nu går han själv till bussen. Det är tack vare att assistenten läser av honom och puffar på och peppar, berättar Martina.

Förändringen är stor för hela familjen.

– Det är så skönt att han mår gott. Och hemma slipper vi kampen kring läxorna och att sitta med skolarbete, timme efter timme, säger Mats.

Små förändringar har gjort stor skillnad. En annan inställning hos skolan avgjorde. Och en rektor som inte ger upp och inte tvekar att kämpa för sina elever inför högsta skolledningen.

– Inställningen nu är att ”vi ska göra det så bra som möjligt för Gustav”. Man ser inte problem utan möjligheter med alla elever. Pedagogerna är underbara liksom mentorn som är otroligt duktig.

– Vi använder appen Daycape tillsammans för att förbereda och planera Gustavs dagar. Eftersom mentorn också lägger in aktiviteter de dagar som är schemabrytande säger Gustav själv att han vet vad som ska hända och det är bra.

– Gustav är så smart och duktig att han ska gå vanlig skola. Han har rätt till det, skollagen säger att skolan ska anpassas efter eleven.

– All personal är jättehjälpsam med att anpassa och förklara. Om det är något som Gustav inte hänger med på så för­söker man gör det på något annat sätt.

Självklart finns fortfarande en oro för att situationen åter ska förvärras.

– Årskurs nio blir svår med alla nationella prov. Den nuvarande assistenten har planer på att söka till lärarutbildning. Men Gustav vill ha bra betyg!

– Vi har redan nu börjat prata med mentorn och är eniga om att det måste finnas en person bredvid honom, som kan läsa av och leda honom framåt. Vi hoppas och tror att Gustav under årskurs sju och åtta känner sig trygg med lärare och miljön. Tack vare en engagerad personal­kår på denna skola har vi en förhoppning om att det ska kunna fungera och att Gustav ska kunna följa sin klass hela vägen, säger Matilda.  

 

Bild på Matilda och Mats. Foto: Linnea Bengtsson
Nu kan de njuta av lugna hemmakvällar. Matilda och Mats känner inte alls samma oro som tidigare. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Efter alla tuffa år kan man fråga sig vad som kunde har gjorts annorlunda.

– Skolan borde ha lyssnat på oss och på habiliteringen långt tidigare, säger Mats. Då hade Gustav inte behövt vara så rädd för skolan utan skulle ha tyckt att det var roligt, precis som han gör nu. Tidigare så orkade han helt enkelt inte med skolarbetet – energin tog slut när han tvingades kämpa med stöket i klassen och att lära sig utan hjälpmedel. Energin gick till fel saker.

En resursperson tidigt kunde också ha hjälpt honom läsa av sociala koder, hur man är mot andra, hur man söker kontakt, menar föräldrarna.

Då hade Gustav fått tid till återhämtning istället för att kämpa, och istället för att slå till andra elever som provocerade honom.

– Det blev många incidenter med andra barn, sådant som inte hade behövt hända om han bara hade haft något stöd tillräckligt nära, säger Mats.

 

Bild på Gustav. Foto: Linnea Bengtsson
Gustav älskar datorspel som Rome: Total War.

 

Föräldrar ångrar också att de länge nöjde sig med att försöka påverka den lokala skolan och rektorn.

– Med facit i hand ser vi att vi väntade för länge. De lyssnade, sa att de skulle ta itu med det, skrev i protokoll, men sen hände inget. Vi tyckte det lät bra, det som rektorn sa, men vi väntade fem år för länge.

– Nu förstår vi att vi borde ha gått runt rektorn och kontaktat högsta skolledningen. ”Nu har jag bett om hjälp och nu går jag vidare”. Vi skulle också satt oss i skolan själva tidigare, innan det gick så långt som till fysisk mobbing.

 

Publicerad:
2016-12-12

Av: Redaktionen

Nyckelord:
skola


ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för durewall.se