Nu måste arbetet med att påverka politikerna öka
KRÖNIKA | VALANALYS. Supervalåret 2014 kommer att gå till historien som ett av de märkligare i den svenska politiken. Det dröjer tjugo år tills EU-parlamentsvalet återigen infaller samma år som de allmänna svenska valen. Och dessutom fick vi en ovanligt intensiv svensk valkampanj, ett ovanligt omskakande valresultat och en ovanligt komplicerad regeringsbildning efter valet.
2014 kommer däremot inte att gå till historien som det år när de som styr och ställer i vårt land tog funktionsnedsättningspolitiken på allvar. Det förekom att frågan om satsningar på arbete för människor med olika former av nedsatt arbetsförmåga svischade förbi.
Men av de stolta löftena, under Föräldrakrafts paneldebatt i Almedalen, från samtliga partier att äntligen genomföra förslagen från Funka-utredningen sågs näst intill inga spår i valmanifesten.
Och i den mer övergripande frågan om att se till att LSS inte urholkas ytterligare utan tvärtom börjar följas av kommuner, av Försäkringskassan och av rättsväsendet, var det tvärtyst. I alla fall på riksnivå. Säkert kom ämnet upp under de lokala debatter som i några kommuner anordnades inom projektet ”Mitt val”, ett lovvärt initiativ att få fler människor med intellektuella funktionsnedsättningar att delta i den demokratiska processen.
Men för väljaren i allmänhet framstår det som att samtliga partier, hur olika de än tycker i stort och smått, är överens om en sak: detta är inte ett prioriterat område, inget som vi behöver ägna energi åt under en valrörelse.
Det finns ingen anledning att bli förvånad. Gruppen människor som berörs anses vara alltför liten, alldeles för perifer och föga röststark när allt arbete inriktas på att locka breda väljargrupper.
Men det finns ett liv efter valet. När röken från slagfältet så småningom lagt sig och dimmorna lättat så att vi vet vem som ska hålla i taktpinnen de närmaste fyra åren (om det nu inte blir nyval, vilket skulle göra 2014 till ett ännu mer historiskt valår) måste arbetet med att påverka politikerna i riksdag, landsting och kommun fortsätta i oförminskad, ja ännu hellre ökad, takt.
Det är naturligtvis en viktig uppgift för intresseorganisationerna. Men inte bara för dem. Som enskild väljare har man en chans som bara återkommer vart fjärde år, att höra av sig till de politiker som man varit med om att rösta in, berätta vilka problem de borde ta sig an och ställa krav på att något händer. Vill de inte lyssna, svarar de inte på brev eller mail är det värst för dem själva.
I valet till Stockholms läns landsting var det ett parti – jag säger inte vilket – som fick två röster som det annars inte skulle ha fått. För något år sedan tröttnade jag på att få höra av Färdtjänsten att det inte var Färdtjänstens fel att en resa mellan punkt A och punkt B som borde gå på 15 minuter kunde ta upp till 55 minuter utan att det var något fel.
”Det är politikerna som har bestämt reglerna”, hette det. Så då skrev jag till samtliga politiker i Trafiknämndens färdtjänstutskott för att uppmärksamma dem på att nuvarande regler om samåkning och tillåtna omvägar omöjliggör all planering för den som är beroende av färdtjänst för att ta sig till exempelvis aktiviteter som börjar en viss tid. Jag gjorde det skämtsamt och humoristiskt men med skärpa och udd.
Det blev knäpptyst. Jag fick inte ens besked om att mitt mail kommit fram och jag började tro att det var något fel på hemmadatorn. Men efter ett par månader hörde en av politikerna av sig och bad om ursäkt att det dröjt så länge. Han ville veta mer om problemet och vi utväxlade några mail.
Om detta blygsamma försök till direktpåverkan på dem som makten haver får någon effekt så att regelverket ändras återstår att se. Men för hans parti kom effekten på valdagen, när både dottern och jag utövade vår demokratiska rättighet att stötta den som visar intresse och välja bort dem som inte ens ids höra av sig.
