Ny bok: Hjälp – mitt barn är mobbat!

”Hjälp – mitt barn är mobbat!” av Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.

Ur Tema Föräldrastöd i Föräldrakraft nr 3, 2013.

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för durewall.se

Bland det svåraste en förälder kan uppleva är att ett barn är mobbat. Mobbning är tyvärr mycket vanligt – trots det känner många sig ensamma och maktlösa. Nu kommer äntligen en bok som ger både fakta och stöd. Föräldrakraft publicerar här konkreta råd ur boken ”Hjälp – mitt barn är mobbat!” som utkommer i sommar. Författare är Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.

Bland det svåraste en förälder kan uppleva är att ett barn är mobbat. Mobbning är tyvärr mycket vanligt – trots det känner många sig ensamma och maktlösa. Nu kommer äntligen en bok som ger både fakta och stöd.  Föräldrakraft publicerar här konkreta råd ur boken ”Hjälp – mitt barn är mobbat!” som utkommer i sommar. Författare är Lisbeth Pipping och Lars Arrhenius.

Hur upptäcker jag att mitt barn är mobbat?

Prata med ditt barn om du känner oro eller misstänker att det är utsatt för mobbning. Samtala varje dag om hur det är i skolan så att han eller hon ges möjlighet att berätta. Ställ öppna frågor och var lyhörd. Frågor man kan ställa är ”Vem lekte du med på rasten i dag?” eller

”Vem satt du med vid maten?”

Har barnet med sig vänner hem? Blir han eller hon bjudet på kalas eller till annan social samvaro? Var också observant på om barnet blir oroligt på söndagskvällar och på vardagsmorgnar innan det är dags att gå till skolan.

Det kan alltså finnas en del tydliga tecken man som förälder eller skola ska vara vaksam på för att upptäcka om ett barn är mobbat (barnet kan dock vara mobbat även om det inte uppvisar några av de tecken som räknas upp).

Tecken som kan tyda på att någon är utsatt för mobbning:

• ont i magen och huvudet

• uppgivenhet, ”det är ändå ingen idé”

• svårt att äta

• svårt att sova

• ökad frånvaro i skolan

• sämre skolresultat

• håller sig i närheten av en vuxen

• dröjer sig kvar i klassrummet, vill inte ha rast
   och är okoncentrerad inför raster

• sitter ofta ensam i matsalen

• leker passivt eller bara ser på

• går ensam på rasterna

• drar sig undan andra

• uppvisar ett överdrivet ”clownbeteende”

• stor sjukfrånvaro eller ogiltig frånvaro

• blir lätt arg och irriterad

• börjar skada sig själv

• funderar på att inte orka leva vidare.

Varför kan det vara svårt att upptäcka mobbning?

Mobbning sker oftast där vuxna inte är. Det kan också vara svårt att få syn på mer subtila beteenden som blickar, suckar, skratt eller att någon flyttar ens stol. Men även på en rak fråga ”Är du mobbad?” kan utsatta barn svara nej.

Den som är utsatt skäms och känner skuld för att just han eller hon är utsatt och det kan i hög grad bidra till att man inte vill berätta att man är utsatt, man vill inte bli sedd som ”den mobbade”.

Det kan också vara så att den som är mobbad inte har någon vuxen att prata med, att man inte har något förtroende för vuxenvärlden och att man känner sig sviken och övergiven av de vuxna omkring en, för att ingen har upptäckt och sett att man är mobbad. Ibland väljer barn att inte berätta för att de vill skona sina föräldrar.

Det kan också finnas hot om att det kommer att bli värre om man berättar.

För en del barn som har berättat om mobbning har situationen efteråt också blivit värre. Orsaken är då ofta att skolan inte har en bra och väl beprövad åtgärdsplan vad gäller att upptäcka, kartlägga och stoppa mobbning.

Men en vanlig orsak är tyvärr att barnet tidigare tagit mod till sig och berättat, men då mötts av vuxna på skolan som sagt ”Det är väl inte så farligt.

Ta inte åt dig, han har det tufft hemma den killen”, eller något i den stilen. Det är så viktigt att bli tagen på allvar.

Sedan måste skolan ha klara rutiner hur man ska kunna garantera barnets säkerhet under tiden man jobbar för att stoppa mobbningen.

Hur påverkas familjen av att ett barn blir mobbat?

Vi pratar alltför lite om vad som händer med familjer som drabbas av mobbning. Många föräldrar jag mött säger att de inte längre kan styra över sina liv.

De känner sig som offer, helt utelämnade till skolans förmåga eller oförmåga att hantera mobbningen. Föräldrarna berättar om oro, hopplöshet, orkeslöshet och känslor av skam och skuld. De säger att mobbningen gör att det känns som om livet tar slut.

Som anhörig till ett barn som är mobbat kan man utveckla ett medberoende: allt man tänker på och pratar om är det mobbade barnet och hur det mår. Man lever dag för dag och allt kretsar kring vad som händer barnet i skolan, på nätet eller via mobilen.

Alla föräldrar till mobbade barn som jag möter bär på en stor oro över hur deras barn ska orka och de pratar ofta om rädsla för barnens självmordstankar eller självskadebeteende.

I boken får ni träffa två syskon och en mormor som berättar hur det är att finnas mitt i mobbningen, men ändå vara utanför. Som förälder kan man vara helt upptagen av att stödja och hjälpa det mobbade barnet och kanske samtidigt också för en kamp för att skolan ska agerar.

Då är det lätt att glömma övriga familjemedlemmar. Men som i alla tuffa situationer behöver även syskonen stöd och hjälp. Här måste föräldrar och skola samtala om hur syskonen ska kunna få detta stöd.

En mor- eller farförälder kan också innebära ett stort stöd, både för den som utsätts och för övriga i familjen.

Hur bemöter man ett barn som visar självskade­beteende?

Om man misstänker att ett barn eller en ungdom skadar sig själv måste man alltid det ta på största allvar, både som förälder och som skolpersonal. Man bör omedelbart söka hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin. Självskadebeteenden är mycket beroendeframkallande och därför är det är viktigt att bryta dem så fort som möjligt.

En annan viktig anledning är att man riskerar att skada sig för livet, även om det sker av misstag.

Många tidigare självskadepatienter vittnar om att de senare i livet lider av att bära på ärren, de påminner både dem själva och omgivningen om hur dåligt de en gång har mått. Också därför måste hjälpen sättas in omgående.

Om man misstänker att ett barn eller en ungdom skär sig eller på annat sätt skadar sig själv bör man fråga rent ut: Skär du dig? Ofta behöver barnet eller ungdomen få den frågan för att känna att han eller hon ska våga börja berätta. Ibland kan man behöva fråga många gånger innan barnet vill och vågar berätta.

Vad gör man om ens barn har självmordstankar?

På samma sätt som när man misstänker att någon skadar sig själv: man bör omgående söka hjälp via barn- och ungdomspsykiatrin.
Många barn bär på självmordstankar och de måste få prata om dessa.

Jan Beskow, expert på området, menar att föräldrar regelbundet ska fråga sina barn om de bär på självmordstankar. För tankarna i sig är inte farliga, det som är allvarligt är om man som barn tror att man är ensam om sina tankar och att det inte finns hjälp att få.

Det är viktigt med öppenhet och att det finns tillfällen att prata om detta.

Varför upplever den som utsätts för mobbning skam och hur kan man få hjälp med sina skamkänslor?

Skam är många barns hemliga plåga och ett stort hinder för ett gott socialt liv. Få saker är så svåra att tala om som skammen. Och när vi skäms så skäms vi oftast för att vi skäms. Det gör att vi många gånger väljer att inte prata om det vi skäms över. Vi vill inte att någon ska se vår skam, samtidigt som vi kan längta efter att få berätta om det vi bär på.

Det blir en ond cirkel, en knut vi kan ha mycket svårt att lösa upp på egen hand.

Den djupaste skammen upplever vi ofta när vi inte har blivit respekterade för dem vi är. Mobbning är på så sätt förödande för den som drabbas. Mobbningen leder till utanförskap.

Den som drabbas upplever ofta en känsla av att vara annorlunda, inte omtyckt, utanför gemenskapen och mindre värd.

Oavsett hur lättväckta våra skamkänslor är så är det inte svårt att förstå varför de väcks hos den som är utsatt för mobbning.
Här måste föräldrar och skolan finnas och stödja och hjälpa den utsatta att förstå att det inte finns något att skämmas för. Det är ofta så att när man väl vågar berätta så infinner sig en stor lättnad.

Jag har mött barn som sagt att de nästan trodde att de skulle dö innan de vågade berätta, men efter att de fått hjälp att prata öppet om skammen har det släppt och då infinner sig ofta en känsla av lugn.

Vad är viktigt att tänka på som förälder när man kontaktar skolan?

Var väl förberedd. Tänk igenom vad det är du behöver och vill föra fram och skriv ner konkreta exempel på hur och när ditt barn blivit utsatt.

Det är lätt att bli känslomässigt berörd, ledsen och arg, så det är bra om du har skrivit ner det som du vill att skolan ska veta. Läs gärna igenom skolans plan mot diskriminering och kränkande behandling innan du ringer, så att du vet hur skolan arbetar utredande och åtgärdande mot mobbning.

Om du har en god relation med exempelvis ditt barns mentor eller klasslärare så kontaktar du den personen. Annars kan du kontakta skolans rektor eller någon person ur skolans trygghetsteam.

Boka en tid när ni kan ses och sitta ner tillsammans för att prata om ditt barns utsatthet. Berätta hur ditt barn mår och hur barnet påverkas av mobbningen.

Hur gör man om ens barn inte vill att man kontaktar skolan – eller till och med förbjuder en att ringa läraren?

Vi vuxna har andra erfarenheter och sätt att se på saker och ting än vad ett barn har. Ett barn eller en ungdom som är utsatt för mobbning kanske inte har några andra referenser än att vara utsatt och det kan vara svårt eller näst intill omöjligt att blicka framåt och se att det kan bli bättre.

Det är vi vuxna som måste ta vårt ansvar och se till att mobbningen upphör. För ett barn eller en ungdom kan det kännas som att ”alla kommer att se ner på mig som ett mobbat och utsatt barn” eller ”de har sagt att det kommer att bli värre om jag skvallrar till någon vuxen”.

Dessa tankar och hot är mycket svåra att hantera och förhålla sig till och det är vi vuxna som måste ta ansvaret att hjälpa och stötta barnet att våga berätta.

Ofta kan mobbningen öka i den inledande fasen när skolan sätter in sina insatser mot mobbning, för att sedan dala och till sist upphöra. Barnet måste göras medvetet om detta för att förstå varför det inledningsvis blir ännu tuffare.

Barnet måste få stöd och ingjutas hopp och framtidstro för att orka ta sig igenom mobbningen.

Det bästa är om du får ditt barns tillåtelse att kontakta läraren så att ni tillsammans kan samarbeta för att stoppa mobbningen, annars måste du ta ditt vuxenansvar och ta hjälp av skolan i alla fall.

Skolan behöver information från dig eller ditt barn för att kunna utreda och åtgärda mobbningen.

Ska man som förälder ta kontakt med mobbarens föräldrar och vilka svårigheter kan uppstå i den kontakten?

Låt skolan sköta kontakten med mobbarens föräldrar. Det är lätt att man som förälder tar sitt barn i försvar och blir känslomässigt engagerad, därför kan det vara svårt att vara konstruktiv i ett samtal där man väljer att kontakta mobbarens/mobbarnas föräldrar på egen hand.

Föräldrarna till mobbaren/mobbarna kan gå i försvar och det kan vara svårt att hålla samtalet på en lösningsfokuserad nivå. Det är lätt att det blir pajkastning, vilket i förlängningen kan betyda att det blir svårare att få stopp på mobbningen.

En stor och svårlöst konflikt kan då skapas mellan familjerna vilket kan bidra till att man inte kan lösa mobbningen.

Det är av yttersta vikt att alla inblandades föräldrar samarbetar och jobbar mot samma mål och skolan ska vara proffs på samtal om mobbning.

Men det är först när mobbaren och hans/hennes föräldrar kan se att det handlar om mobbning som skolan kan sätta sig ner med båda familjerna. I annat fall kan det leda till en stor konflikt som hindrar skolans arbete.

Utan föräldrar kan skolan inte stoppa den mobbning som sker, så därför är det viktigt att hitta en väg till goda möten.

Det är viktigt att du får vara förälder i den här processen och lägga tid och energi på ditt eget barn och hur det mår.

Finns det något gott i att det mobbade barnet byter skola?

Både ja och nej. Att som mobbad och utsatt få byta skola kan innebära en nystart och en möjlighet att få komma bort från sina plågoandar och lämna rollen som mobbad bakom sig.

Det kan vara en oerhörd lättnad, men det förutsätter att man tillsammans med sitt barn tar en öppen diskussion om varför man väljer att byta skola.

Att man klart och tydligt förmedlar ”Så här ska du inte behöva ha det, nu byter vi skola för vi tror att det finns en bättre skola för dig där du kommer att trivas.”

Det är viktigt att veta att ett mobbat barn aldrig ska behöva byta skola, men som förälder kan man välja det om man anser att en ny start är den bästa lösningen. Det negativa med ett skolbyte kan vara att det kan signalera att orsaken till mobbningen ligger hos den utsatta.

Man måste alltid väga in för- och nackdelar med ett skolbyte. Har barnet många kompisar i sin skola bör man kanske kämpa lite till för att tillsammans med skolan hitta en lösning som innebär att barnet kan gå kvar.  

Man måste också vara medveten om risken att ens barn blir mobbat även på den nya skolan. Den risken finns, eftersom erfarenheterna från förra skolan påverkar barnet. Därför är det mycket viktigt att planera ett skolbyte mycket noga, men även att se till att få ett så bra avslut som möjligt på den gamla skolan.

Inför ett eventuellt skolbyte är det bra att gå in och läsa skolans plan mot diskriminering och kränkande behandling för att få se hur personalen jobbar förebyggande, utredande och åtgärdande mot mobbning på den nya skolan. Kontakta så tidigt som det är möjligt den aktuella skolan och ställ frågor.

Ett litet tips till den förälder som är tveksam till hur hon eller han ska agera – gå på din magkänsla och ställ frågan till dig själv: Hur reagerade skolan när jag berättade om mobbningen mot mitt barn? Svarade skolan att de kan se att det handlar om mobbning, att de kommer att ta tag i mobbningen och att skolan inte kommer ge sig innan mobbningen upphört?

Då kan man stanna kvar på skolan och tillsammans jobba för att mobbningen ska upphöra. Med en sådan inställning finns det mycket goda chanser att barnet ska få det bra i skolan igen.

Om skolan däremot svarat ”Vi har inget märkt, vi ser det inte som mobbning. Er son/dotter kan allt vara ganska stökig också” – då ska ni byta skola.

Chansen att lyckas stoppa mobbningen på en skola där personalen inte vill se att det är mobbning är minimal. Utan aktiv och lyhörd skolpersonal är det mycket svårt att få stopp på mobbningen mot ditt barn.

Vad gör jag om jag upptäcker att mitt barn blivit utsatt för mobbning på nätet?

Samma regler som gäller i klassrummet, på skolgården, i korridoren eller i omklädningsrummet gäller också på nätet – det är den som är utsatt som avgör om det som skrivs eller läggs ut är kränkande.

Som förälder ska man kunna vara säker på att skolan tar tag i kränkningar på nätet med lika stort allvar som den tar tag i det som sker på skolgården (läs mer om detta i nästa kapitel).

Om du upptäcker att ditt barn blivit utsatt för mobbning eller kränkningar på nätet ska du omgående kontakt med skolan. Det är skolans skyldighet att utreda även denna typ av kränkningar. Prata med ditt barn om att inte radera sms eller inlägg i bloggar, mejl eller kommentarer till bilder.

Spara ner det som skrivits eller ta en kopia på det och uppmuntra ditt barn att berätta.
Vi måste lyfta bort skam- och skuldkänslan hos barnet eller ungdomen och klart och tydligt säga att det aldrig är tillåtet att kränka en annan människa.

Ge dig inte som förälder innan ni tillsammans med skolan har lyckats att stoppa kränkningarna.

Har jag som förälder rätt att kontrollera vad min son/dotter gör på nätet?

Vi har ofta klara regler för våra barn i andra sammanhang. De måste ha säkerhetsbälte, lägga sig i god tid på kvällen, inte äta godis varje dag och ha hjälm när de cyklar. Då måste det även vara en självklarhet att det finns regler för vad de gör på nätet. Det finns mycket faror på nätet som en ung person kan ha svårt att se och förstå, de får därför inte lämnas helt ensamma där.

Att läsa någons dagbok är att snoka och det är inget man som förälder har rätt att göra, men det som skrivs på nätet i offentliga forum är inte privat på samma sätt. Om främmande personer har tillgång till det som skrivs måste föräldrar också kunna ta del av det. Vuxna måste våga vara synliga på nätet, de måste våga lägga sig i och ställa krav på vad barnen och de unga får göra och vilka sidor de får besöka.

Barn och unga kan säga ”Ingen annan förälder är så hård som du!”, ”Ingen annan förälder kräver att få vara kompis med sitt barn på Facebook!”, men det är inte sant. Var nyfiken, ställ frågor och visa intresse för ditt barns vanor på nätet.

Hur kan jag som förälder skydda mitt barn mot kränkningar på nätet?

Det finns en orsak till att det finns en åldersgräns på till exempel Facebook, Instagram, Ask och Tumblr. Prata öppet om de risker som finns på nätet, men utan att skrämmas:

• Tala om att de aldrig ska lägga ut bilder på sig själva som de inte skulle kunna visa för till exempel mormor eller ta med sig och visa för sin klass. Bilder där man är lättklädd eller ännu värre naken är alltid fel att lägga ut. Man har ingen aning om var bilderna kan hamna och när det gäller till exempel Facebook så äger man inte det man laddar upp.

Det är alltså viktigt att göra klart för ditt barn att man inte har kontroll över vad som händer med bilderna eller de texter man lägger ut på nätet.

• Lär ditt barn att aldrig sätta sig framför sin webbkamera med någon de inte känner. Lär dem att aldrig någonsin klä av sig framför webbkameran. Man kan inte veta vem som sitter på andra sidan och tittar.

• Lär dina barn att aldrig stämma träff med någon de lärt känna på nätet utan att prata med någon vuxen först. Där barn och unga möts finns det även människor som på olika sätt kan utnyttja barn och unga.

• Många barn jag möter berättar om de hot- och skrämselmejl som skickats runt på nätet (”Om du inte skickar detta mejl vidare kommer din mamma dö!”, ”Om du inte skickar denna bild till 15 vänner kommer en död flicka besöka dig vid midnatt!”). Förklara för barnet att det som står i breven såklart inte är sant, utan ett sätt att skrämmas och sprida virus. Tala om för ditt barn att inte svara på mejl eller kommentarer som dessa.

Det är alltid en balansgång att på ett bra och vuxet sätt informera sina barn och ungdomar utan att skrämma dem. Ha en öppen och positiv diskussion om vad du som vuxen har för regler. Våga ställa krav på vilka sidor de får besöka och hur länge de får vara ute på nätet per dag.

Vad gör man med mobbade barn som förväntar sig det värsta av livet?

I berättelsen om Carl på annan plats i boken kan vi se att det kan ta tid att våga tro att mobbningen är över. Det kan ha blivit ett normaltillstånd att vara den mobbade killen/tjejen.

Självbilden har påverkats negativt och man behöver hjälp att se att mobbning var något man drabbades av tidigare, men att man nu inte är mobbad längre. Man ska vara omtyckt, ha vänner, längta till skolan och man ska slippa bli mobbad. Det kan ta tid att verkligen förstå detta.  

Detta kan också leda till att man under många år framöver kan tolka in saker som om det vore mobbning. Carl säger att det tog fyra år för honom att verkligen förstå att det inte var mobbning när någon råkade gå in i honom i korridoren.

Skratten som inte var riktade mot honom, läste han även fortsättningsvis av som mobbning. Här måste både föräldrar och skola se att det är så och hjälpa barnen och de unga att skilja mellan konflikter, kränkningar och mobbning.

Carl säger att mobbningen han råkade ut för har format hela hans liv. Att han förväntade sig att det skulle hända negativa saker hela tiden. Även de andra ungdomarna som jag har intervjuat säger samma sak. Man tror inte att positiva saker kan hända eller att andra ska vilja bli ens vänner.

Prata med barnet om att det kan ta tid att våga tro att mobbningen är över. Att det tar tid att våga lita på andra igen, men ta även upp med barnet att våra förväntningar påverkar oss. Ser man ner på sig själv kommer man att fortsätta må dåligt.

Det är därför viktigt att få hjälp att se positivt på sig själv. Här kan man behöva hjälp av en psykolog eller en kurator. Ta hjälp av elevhälsan eller kontakta familjeläkarmottagningen eller barn- och ungdomspsykiatrin för ytterligare stöd.

Det som ska tilläggas här är att skolan självklart måste ha utrett att det inte rör sig om mobbning.

Publicerad:
2013-05-24

Av: Redaktionen

Nyckelord:
böcker, föräldrastöd, mobbning


ANNONS

Annons för Egen assisans

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

ANNONS

Annons för LSS-skolan