Nya rättsfall ger hopp om assistans till fler barn

Personlig assistans till barn får ofta avslag hos Försäkringskassan, med motiveringen att föräldrarna har ansvaret. Men nu finns hopp om att Försäkringskassan ger upp sin hårda linje, menar juristerna Olle Fellenius och Ulf Sjöberg. De uppmanar föräldrar att ansöka på nytt.

– Det finns säkert åtskilliga mål där barn fått avslag på ansökningar om assistansersättning med hänvisning till föräldraansvaret och som inte överklagats. I sådana fall är det all anledning att se över skälen och överväga en ny ansökan, skriver Olle Fellenius och Ulf Sjöberg, Ofus Rättsinfo, i denna artikel.

Bedömning av hur långt föräldraansvaret sträcker sig är en långkörare hos våra domstolar.

I en dom från september 2011 har nu Högsta förvaltningsdomstolen (som Regeringsrätten bytt namn till) återigen underkänt Försäkringskassans sätt att beräkna omfattningen av föräldraansvaret då rätten till personlig assistans och andra insatser för barn med funktionshinder skall beräknas. Mera om denna dom längre fram.

I förarbetena till LSS och LASS påpekas att personlig assistans inte skall ersätta det ansvar som föräldrabalken lägger på barns föräldrar. Detta har Försäkringskassan tolkat så att man först ska beräkna den tid som barnet behöver för hjälp på grund av dess funktionshinder och sedan därifrån dra av den tid som föräldrar till icke funktionshindrade barn antas lägga ned på sina barn. Endast återstoden beviljas som personlig assistans. Det finns kammarrättsavgöranden där denna tolkning accepterats.

Men det borde vara självklart att man vid tolkning av Föräldrabalken utgår från dess förarbeten. Men vi har inte sett någon dom där Försäkringskassan hänvisat till dessa.

Ur förarbeten till Föräldrabalken kan här citeras.

”Ifråga om den fysiska omsorgen har utvecklingen gått i den riktningen att samhället i allt större utsträckning kommit att lämna stöd åt barn och barnfamiljer.”

Det talas också om att föräldrarna ”ska se till att barnen får sina grundläggande behov enligt 1 § FB tillgodosedda”. Med andra ord, föräldrarna ska se till att barnen får del av de insatser som samhället erbjuder.

Högsta Domstolen slog i en dom 1996-11-05 i mål nr T 2362/94 fast att föräldrarnas ”ansvar för att sörja för omvårdnaden av ett barn kan inte anses medföra att barnet inte skulle få ersatt kostnaden för dygnetruntpassning på grund av hundraprocentig invaliditet.” Målet gällde tvist med landstinget och landstinget hänvisade till föräldrarnas ansvar enligt föräldrabalken. Redan här underkände alltså Högsta Domstolen den metod som Försäkringskassan använder.

Regeringsrätten har i flera fall sagt att det är själva insatsen som ska bedömas. Tid för en insats som ett barn utan funktionshinder inte skulle behöva skall alltså inte anses omfattas av något föräldraansvar.

I rättsfallet RÅ 1997 ref. 23 I motsatte sig Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket med hänvisning till bland annat föräldraansvaret att NN skulle beviljas assistansersättning. Regeringsrätten anförde:

”För ett friskt barn i NN:s ålder, 12 år, är behovet av hjälp med de grundläggande behoven i den mening som avses i 9 a § LSS av begränsad omfattning. Det är därför inte möjligt att med hänvisning till föräldraansvaret bortse från någon nämnvärd del av den tid som krävs för att tillgodose NN:s grundläggande behov.”

Regeringsrätten tog således inte hänsyn till att föräldrarna om NN inte varit funktionshindrad ändå skulle ha lagt ner tid på honom.

Detsamma gäller rättsfallet RÅ 2008 ref. 17. Där anförde Regeringsrätten:
”Den omvårdnad som NN behöver är inte bara mer omfattande än de flesta andra funktionshindrade behöver, utan den är också av en annan karaktär. Till mycket stor del är det fråga om vård av rent tekniskt slag.”
Regeringsrätten gjorde inte något avdrag för föräldraansvaret. Det gällde här omvårdnad dygnet runt för en svårt skadad femåring.

Nu till det avgörande som vi nämnde i inledningen. Det gäller Högsta förvaltningsdomstolens dom 2011-09-26 i mål nr 5472-10. Domen gällde personlig assistans till en gravt funktionshindrad treårig flicka. Hon beskrevs som ”extremt resurskrävande”. Hon behövde vändas på natten. Man måste långa tider hålla henne i famnen. Kommunikation och matning beskrevs som tidskrävande.

Kammarrätten beviljade med hänvisning till RÅ 2008 ref. 17 assistansersättning dygnet runt. Kammarrätten anförde i sina domskäl att flickans vårdbehov var så speciellt och omfattande att det till allra största delen inte rymdes inom det normala föräldraansvaret.

Försäkringskassan överklagade och framhöll att i 2008 års fall var det fråga om ett barn som var beroende av hjälp av tekniskt slag, vilket inte gällde i det senare fallet. Försäkringskassan nämnde inte vad som stod i meningen innan, att hjälpbehovet var av ”en annan karaktär”. Det ligger som vi ser det närmast till hand att se formuleringen ”av tekniskt slag” som ett exempel på ”en annan karaktär.” Vidare anförde Försäkringskassan att då det gällde små barn det endast var i vissa fall, till exempel ifråga om insatser med sjukvårdande insatser eller då dubbel assistans behövdes som insatserna kunde anses gå utöver föräldraansvaret. (Ej ordagrant citerat).

Högsta förvaltningsdomstolen diskuterade inte närmare Försäkringskassans argumentering i överklagandet utan avfärdade det kort och gott med att domstolen gjorde samma bedömning som kammarrätten.

Ska vi nu hoppas att Försäkringskassan ger upp sin tolkning av vad föräldraansvaret innebär?

Vi ser att Försäkringskassan inte fått gehör för sin tolkning i domstolspraxis. Men det finns säkert åtskilliga mål där barn fått avslag på ansökningar om assistansersättning med hänvisning till föräldraansvaret och som inte överklagats. I sådana fall är det all anledning att se över skälen och överväga en ny ansökan.

Riksrevisionens rapport om samordning av stöd till barn och unga med funktionsnedsättning – publicerad i regeringens skrivelse till riksdagen 2011/12:23 – säger under rubriken Godtyckliga bedömningar: Begreppet ”normalt föräldraansvar” som handläggare hänvisar till i samband med rätt till stöd verkar tolkas på olika sätt av olika aktörer. (Sidan 84 i Riksrevisionens version och 94 i regeringens skrivelse.)

Så till ett annat färskt avgörande som det i vissa fall kan vara anledning att ta fram. Som väl många av dem som är berättigade till personlig assistans fått erfara har det blivit skärpta regler för förutsättningar för att hjälp vid måltider ska betraktas som grundläggande behov. Detta har medfört att kommunerna med hänvisning till ändrad praxis dragit in personlig assistans som tidigare beviljats.

Kammarrätten i Göteborg fann i ett avgörande att kommunen inte hade rätt att ändra det tidigare beslutet där personlig assistans beviljades, därför att det inte fanns någon tidsbegränsning i beslutet. Om det blir aktuellt att dra in tidigare beviljad personlig assistans med hänsyn till ändrad praxis bör man således ta fram det tidigare beslutet och se hur det är formulerat. Om inte förhållandena ändrats och det kommunala beslutet inte tidsbegränsats gäller det således livet ut.

Då det gäller assistansersättning skall Försäkringskassan göra en omprövning efter två år. Beslutet är således redan från början tidsbegränsat. Men om Försäkringskassan ”glömmer” att ompröva beslutet efter två år anses ett nytt likalydande beslut ha fattats som således inte får ändras till den enskildes nackdel under de därpå närmaste två åren om det inte föreligger ändrade förhållanden.