Oförskylld fattigdom

Jag tror att de flesta politiker är överens med mig, att bara för att du har större funktionshinder skall du inte behöva leva på socialbidrag större delen av ditt liv!

LSS infördes för drygt 20 år sedan och då var alla politiska partier eniga om, att en grupp med svåra funktionshinder behövde extra stöd för att få ett liv likt andras utan funktionshinder. Där står bland annat att ”kommunen ska se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov” (19 §).

Inget har ändrats i vad ansvariga politiker i alla partier säger officiellt. Alla utrycker med munnen att de vill värna LSS. Samtidigt ser vi som är nära LSS-gruppen att sedan flera år pågår en nedrustning av de ursprungliga intentionerna i lagen ute i kommunerna.

Det sker i mediamörker. Det som hörs ifrån politiker i media är att personlig assistans är för dyrt. Personlig assistans är en insats av tio i LSS! Den betalas till största delen inte av kommunerna utan av staten via Försäkringskassan.

Förra regeringen tillsatte en större utredning kring LSS för att spara på personlig assistans. Men när den var klar gav den ”fel” resultat och lades snabbt i frysboxen. Några år senare gjordes ett nytt försök med den så kallade fuskutredningen, vars resultat gav skärpta regler för personlig assistans. Jag skulle vilja påstå som många andra att utredningen var ett beställningsjobb och ett fuskverk.

När regeringen nu aviserar en ny LSS utredning, samtidigt som ansvarig minister säger att besparingar måste göras i personlig assistans, är det väl förståligt att vi i intresseorganisationerna oroar oss för att resultatet blir ytterligare försämringar för LSS-gruppen.

Vi har en bra lag! Problemet är att den misstolkas av ansvariga myndigheter. Kanske för att tillfredsställa just politikers rop om besparingar?

En konsekvens av feltolkningar som inte framkommer i debatter, då de mest handlar om personlig assistans, är att de som måste bo i gruppbostad hamnar i livslång fattigdom. En onödig fattigdom som beror på att varken Försäkringskassan eller kommunerna vill leva upp till 19 § i LSS. De bråkar om vem som skall betala den dyra hyran när den enskilde inte kan.

 

I bråket om vem som ska betala är den enskilde förloraren

 

Flera statliga utredningar och ett antal rapporter från Socialstyrelsen har redan konstaterat att personer i LSS-gruppen har generellt sämre ekonomisk levnadsstandard än andra och att många som bor i gruppbostad till och med är dömda till ett liv i fattigdom. I bråket om vem som ska betala är den enskilde förloraren.

Höga hyror är största orsaken till underskottet för personer som bor i gruppbostad, men det kan enkelt avhjälpas av att det statliga bostadstillägget höjs, genom att dess tak anpassas till dagens verkliga hyror på olika orter i Sverige och att förmögenhetsbegreppet likställs med det som står i allmänna självdeklarationen. Sedan kan Försäkringskassan bråka med kommunerna, utan inblandning av den enskilde, om att kommunerna till stor del är ansvariga för de onödigt höga hyrorna i gruppbostäderna.

Men ingen politiker kan tycka att en medborgare som går back ekonomiskt varje månad med flera tusen kronor har ”goda levnadsvillkor”!  Ändå gör ingen regering något för att ändra på detta! Tvärtom tillsätter de utredningar som har som mål att spara på myndigheternas kostnad, inte att göra livet lättare för individerna i LSS-gruppen.

Jag och mina kamrater får fortsätta att strida för att återta LSS till dess ursprungliga intentioner. Och hoppas på tillräckligt många politikers goda vilja.