Olle vågar ta för sig på nya skolan

Trots en sällsynt muskelsjukdom har skolgången fungerat utmärkt för Olle Bensköld, 16 år. ”Det har fungerat jättebra alla åren på Montessorifriskolan i Karlskrona där jag gick hela grundskolan. Det berodde framför allt på att personalen var så hjälpsam och positiv till anpassningar”, säger Olle.  

Och nu är Olle om möjligt ännu mer positiv och taggad. I höst började han på tekniklinjen på Riksgymnasiet som är en integrerad del av Österängskolan i Kristianstad.

Vad tycker du är viktigast för att en skola ska funka för alla elever, även de som har omfattande funktionsnedsättningar?

– Jag hade turen att komma till en bra klass, där det inte var några problem. Montessorifriskolan är också så liten, med endast en klass per årskurs, så det var lätt att hitta vänner och lära känna alla. Jag var den enda eleven i rullstol, men jag var som vilken elev som helst. Vi hade ju känt varandra ända sedan förskolan!

– Jag fick en bra start eftersom vi lärde känna varandra när vi var så små och kunde leka utan att någon tänkte på att jag hade rullstol. Jag blev automatiskt en del av klassen.

En av de mest utvecklande erfarenheterna genom Olles skoltid är, lite oväntat, två klassresor. En till Sälen i sjunde klass och en till England i nian.

Båda resorna gick jättebra – trots att de innebar utmaningar som verkligen satte Olles funktionsvariationer på prov.

– På skidresan till Sälen så blev det att jag åkte snöscooter istället för skidor. Det roligaste var umgänget på kvällarna och på själva bussresan, det fungerade lika bra för mig som för någon annan.

Språkresan var ännu mer positiv – även om det började med att planeringen måste göras om.

Det ursprungliga resmålet hade alldeles för dålig tillgänglighet. På programmet stod boende i värdfamilj, skolarbete och utflykter.

– Bostäderna i England är inte så bra och det är mycket trappor både där och i skolorna. Det löstes med hjälp av en manuell rullstol som kunde dras uppför trapporna, min vanliga elrullstol hade inte fungerat.

Det finns alltid någon lösning, resonerar Olle. En inställning som kanske är nödvändig om man, som han, älskar att resa.

– Man måste kolla upp mycket, men idag finns det bokningssidor med bra information om hotellanpassningar och så vidare. Men man kan också behöva mejla och ringa för att kolla upp.

Ett par av de bästa resorna har gått till Thailand, bland annat till Koh Samui häromåret, en händelserik och fartfylld resa, precis som Olle vill ha det.

– Att resa är ett stort intresse för mig, men det är bättre med sol och bad än skidresor, säger han med ett leende.

– Jag har en jättebra rullstol, Hippo Campe, som kan köras på stranden och ute i vattnet. Man plockar ihop den och tar med den ungefär som en hockey­trunk.

Olle har en muskelsjukdom som innebär att han är mycket svag och behöver omfattande hjälp fysiskt med till exempel att skriva, toalett, av- och påklädning, förflyttningar, sjukgymnastik, hjälp i matsal, slöjd, plocka upp saker ur en väska och så vidare. Dessutom har förutsättningarna för honom förändrats genom skoltiden, eftersom han har en progressiv sjukdom. Behovet av hjälp har ökat genom åren. Men om Olle bara får lite hjälp med det fysiska så har han inga problem alls med skolarbetet.

Att gymnasieutbildningen nu blir lika bra som grundskolan är Olle övertygad om. Hittills har det inte varit några problem med vare sig hjälpmedel eller anpassningar.

 

Datorer, miniracing och olika tekniska innovationer lockar Olle, så tekniklinjen på gymnasiet är perfekt. Foto: Linnea Bengtsson.

 

Han går i en vanlig gymnasieklass men läser den treåriga tekniklinjen på fyra år, för att även hinna med sjukgymnastiken som är så viktig för att han ska hålla sig i form för skolarbete.

Tekniklinjen passar honom perfekt, med tanke på hans stora intresse för matte och tekniska ämnen. Både i skolarbetet och på fritiden är dator och annan elektronik oumbärliga verktyg. Det handlar om allt ifrån att använda iPad eller dator för att skriva, redigera filmer och rita med CAD-program – till datorspel och fjärrstyrda bilar, drönare och GoPro-kamera. En yrkesframtid inom något av dessa områden är något Olle ser fram emot.

Radiostyrda bilar har blivit ett av hans största intressen – och han har nu börjat tävla seriöst genom Karlskrona Miniracingklubb, som för övrigt tog hem ett EM-guld i Spanien nyligen.

– Pappa är mitt hjälpmedel när jag kör miniracing, ler Olle. Han får byta batterier, det klarar jag inte själv.

Annars har Olle hittat tekniska lösningar på det mesta. Miniracingbilarna kommer upp i hastigheter på 70–80 km/h och kan styras på en rad olika sätt, Olle har hittat sitt. Det fungerar så bra att han nyligen tog hem sin första prispokal för tredjeplatsen i Mini-Z-
Cupen.

– Det var en tillfällighet att jag började med miniracing för åtta år sedan. Pappa letade efter aktiviteter som skulle passa mig. Nästan allt hemma i Karlskrona handlade om hockey och fotboll. Av en slump hittade han mini­racing­klubben!

När Olle efter sommarlovet började gymnasiet tog han för givet att alla problem skulle kunna lösas.

– Det är bra att våga ta för sig, säger Olle och nämner som exempel att han öppet berättade om sin sjukdom och vad som gör honom speciell.

– Det kan vara svårt att prata så personligt om sig själv, för en massa personer man aldrig tidigare träffat, men det är bra om man vågar.

Lika viktigt tycker han att det är att skolans personal vågar fråga honom om vad han behöver hjälp med. Ofta är det små saker som kan innebära stora förbättringar.

På gymnasiet får han dock bygga helt nya nätverk, eftersom alla tidigare skolkamrater går kvar hemma i Karlskrona. Men han har ändå mycket gemensamt med de nya klasskamraterna.

– Nästan alla gillar att spela på datorn, så det är något man alltid kan snacka om.

Att flytta hemifrån, till en annan stad, vid 16 års ålder innebär förstås utmaningar. Men Olle fick möjlighet att provbo tre nätter. Och han ser många fördelar med att gå gymnasiet i Kristianstad.

– Det är en väldigt bra stad där det är väl anpassat med hissar och ramper. Det är få butiker som man inte kommer in i, och personalen är van vid att hjälpa till utan att man behöver be om det.

Att det finns ett riksgymnasium för elever med funktionsnedsättning har påverkat staden till det bättre.

– Det är jätteskönt att få åka hem på helgerna och träffa gamla kompisar. Men här i Kristianstad är det mycket lättare att ta sig runt och göra saker. Och här får jag också lära känna nya vänner.

Olle ser fram emot fyra roliga men tuffa år.

– Ja, jag har fått höra att jag måste räkna med ett högt tempo. Efter de första dagarna var jag helt paff, men nu har jag kommit in i läxor och annat efter sommarlovet. Men jag måste planera bättre nu och inte spara allt till sista dagarna.

Just nu tänker han inte speciellt mycket på sin ovanliga muskelsjukdom som går under namnet hypomyeliniserande neuropati. Simträning ett par gånger per vecka plus stretchning gör att Olle kan hålla sig i tillräcklig form för att klara skolan.

– Jag är född med det, så jag vet inte hur det är att inte ha sjukdomen. Därför tänker jag inte på det, utan kör på, säger Olle.

Det finns förstås mycket dolt arbete bakom Olles lyckade skolgång. Inte minst har föräldrarna pratat, fixat och bevakat för att skapa bästa förutsättningarna.

Med Olles flytt har de plötsligt fått lite mindre koll.