Omvänd prioritering

Publicerat av
Harald Strand
Dela

I hälso- och sjukvårdslagen, HSL, gäller att den som har det största behovet ska ges företräde.

Enligt Solidaritetsprincipen ska behoven hos svaga grupper och grupper som har svårt att göra sina röster hörda särskilt beaktas.

LSS, lagen om stöd och service, tillkom för grupper som ”behöver mer, för att få lika”. Att det blev individuella rättigheter i LSS berodde på att personer med svåra funktionsnedsättningar inte skulle bli bortprioriterade när resurser skulle fördelas.

Sammantaget blir principen att de med största behoven är de som skall vara högst prioriterade.

Vi kan konstatera att debatten om LSS snarare handlar om personlig assistans till personer som med hjälp av assistans kan leva ett vanligt liv och om hur vi kan få ut fler funktionshindrade i arbete, trots att det gäller en mycket liten del av LSS-gruppen.

Det debatteras även flitigt hur vi ska kunna erbjuda funktionshindrade bättre deltagande i vanliga fritidsaktiviteter och i samhällsdebatten.

Missförstå mig nu inte! Jag missunnar inte de grupper som omfattas av dessa insatser att uppnå målet i LSS, det vill säga ”ett liv som alla andra”.

Problemet jag vill lyfta fram är att det snarare blir omvänd prioritering. De personer i LSS-gruppen som har de svåraste funktionsnedsättningarna blir osynliga och icke prioriterade.

De är inte aktuella för några av de insatser som debatteras ovan.

* Vad görs för dessa när det gäller sjukvård?
* Vad görs på daglig verksamhet för att dessa skall få meningsfull sysselsättning?
* Hur skapar vi anpassade fritidsaktiviteter för dessa personer?
* Hur ser vi till att dessa får ”den personal som behövs för varje specifik uppgift”?
* Hur avlastar vi anhöriga så att de orkar vara bra föräldrar och syskon?
* Hur ser vi till att familjen och den enskilde får ekonomiska villkor för ”ett liv som andra”?

Som aktiv i både FUB och Autism & Aspergerföreningen vill jag inte påstå att vi är särskilt duktiga på att föra fram ”de osynliga”. Även vi väljer att jobba för och gärna med de funktionshindrade som kan föra sin egen talan, för att resultatet blir mer tydligt och mer synligt.

Även vi missar målet med omsorgslagarna och nedläggningarna av institutionerna: Att sluta gömma undan de gravt funktionshindrade, att synliggöra dessa!

    

Artikeln publicerades 2016-02-04

Publicerat av
Harald Strand