Oro för attitydförändring!
I mitt förra inlägg var jag upprörd efter att ha läst ett antal artiklar som speglar de förändrade attityderna till medmänniskor som oförskyllt drabbats av så stora funktionshinder att de tillhör LSS-gruppen.
Men dessa tre artiklar är tyvärr bara en fortsättning av en långsam förskjutning av attityder som pågått det senaste decenniet.
FUB:s rapport ”Fångad i fattigdom” kom i sin första utgåva i maj 2014 – sedan dess har inget förbättring för LSS-gruppen skett!
Andra röststarka grupper, som ålderspensionärer, har fått ett antal förbättringar. Till exempel betalar ålderspensionärer nu minst skatt i inkomstskiktet 8000-9000 kronor där LSS-gruppen finns. LSS-gruppen med sjukersättning betalar nu 74 procent mer skatt än ålderspensionärer med samma låga inkomst.
Rättsäkerheten i LSS-mål i förvaltningsrätterna har vi debatterat sedan 2012 – det har helt negligerats av ansvariga. Behovet av rättshjälp har inte ens kommit upp på den politiska agendan.
Kommunernas strategi med att ”pröva alla LSS beslut i domstol” påpekade vi (Läns FUB Stockholm) i en rapport redan 2011 – det som har hänt är att frekvensen ökat. Fler än vi har upptäckt att kommunen får rätt i 9 mål av 10, mot all rimlig sannolikhet.
Problemet med ojämlik sjukvård för LSS-gruppen har vi likaså påpekat i flera artiklar sedan 2011 – ingen förbättring har skett i Stockholms läns landsting. Däremot har det hänt mycket under samma tid i Södermanlands läns landsting.
Ännu mer oroande är att ”allas lika värde” har utarmats under de senaste åren och med detta även synen på LSS-gruppen. Det är nu ok för ledande politiker och tjänstemän att säga att ”LSS kostar för mycket” och ”Vi måste spara även på LSS-kostnader”. Det senaste jag hörde var ”Vi har varit för givmilda med LSS-besluten” trots att man i den officiella statistiken låg trea från slutet i satsade pengar på LSS. Det är således ok även för ledande politiker att påstå något om LSS utan förankring i officiella siffror.
Framgångarna för Sverigedemokraterna under senare år brukar förklaras med att vi i Sverige i många år dolt våra fördomar mot invandring, för att det inte varit ok att visa dem. Nu när SD är ett riksdagsparti kan man utan att skämmas visa dem.
Jag oroar mig för att det är samma med synen och fördomarna mot funktionshindrade. Har vi i minst 30 år, sedan 1986 års omsorgslag, dolt dessa fördomar av samma skäl?
Det jag ser och förskräcks av är att ledande politiker inte bara ”avleder och negligerar” utan öppet visar sitt motstånd mot LSS och öppet visar sitt lagtrots med motiveringar som ”kostnadsöverdrag” och ”budgetavvikelse”. Samt att de även öppet struntar i intresseorganisationerna som reagerar mot de politikska besluten med orden ”Det blåser snart över”.
