Passivitet är en viktig del av assistansjobbet
Att assistentrollen är mångskiftande och handlar om mötet med människor är inget nytt. Vad som kanske är mindre känt är att en viktig del av arbetet består av passiv tid, då den personliga assistenten inte gör något. Hanna Egard från Malmö är först med att i en doktorsavhandling studera detta närmare.
Det är påfrestande att ha ett arbete där man emellanåt förväntas göra ”ingenting”. Studier gjorda inom bevakningsbranschen visar att det kan upplevas som stressande eftersom man inte vet när man ska vara aktiv igen.
Hanna Egard är utbildad socionom och under studietiden jobbade hon extra som personlig assistent. Efter avslutad examen fick hon jobb som arbetsledare på ett assistansföretag. Forskarkarriären påbörjades 2004.
– Jag var nyfiken på det sociala, att assistenten alltid finns vid brukarens sida och samspelet dem emellan, berättar hon.
För att studera detta har Hanna Egard intervjuat och följt nio brukare med fysiska funktionsnedsättningar och 20 personliga assistenter i deras vardag. Forskningen resulterade 2011 i en avhandling vid Lunds universitet.
Hanna Egard är den enda forskare som har följt med i det direkta assistansjobbet. Hon märkte snabbt att beredskap, det vill säga att finnas till hands utan att göra något, var en huvudfråga inom personlig assistans.
Assistentens beredskap, då denne inte gör något, var särskilt intressant. Passivitet är en viktig del av jobbet men hur klarar man av det?
Hon upptäckte att assistenterna hade utarbetat olika strategier, som att sysselsätta sig med något som lätt kan avbrytas eller att diskutera beredskapstiden med brukaren och tydliggöra arbetsmomentet.
– Vad vill brukaren ha hjälp med och inte? När vill han eller hon vara ensam och vad är viktigt respektive mindre viktigt? Att vara öppen med hur man vill ha det, helt enkelt.
– Alla har olika syn på det, det är så individuellt, och därför är det bra att vara tydlig.
– Det är jätteviktigt att den personliga assistenten och brukaren är överens om gränserna. Samspelet mellan dem är någon slags kombination av vänskapsrelation och professionell roll.
– Det förvånade mig att de personliga assistenterna så lätt kunde skifta mellan att vara helt underordnad brukarens vilja till att prata om mer personliga saker. Tidigare har man inte trott att det går att kombinera de här rollerna.
En annan frågeställning är hur den brukarstyrning, som ska karaktärisera den personliga assistansen, ser ut i verkligheten.
Där fann Hanna Egard att många företag erbjuder utbildning för de personliga assistenterna men inte för brukarna.
– Det blir lite konstigt att det är assistenterna som utbildas när jobbet faktiskt är brukarstyrt. Det är brukaren som är arbetsledare och det är en svår roll att arbetsleda i sin egen vardag.
– Organisationen Independent Living förespråkar också utbildning till brukarna. Brukare med erfarenhet skulle kunna utbilda andra brukare. Då skulle man kunna minska personalomsättningen, menar Hanna Egard.
För närvarande är Hanna Egard föreståndare för Harec, ett sydsvenskt centrum för funktionshinderforskning. Hon bygger även upp ett centrum för deltagarbaserad handikappforskning vid Malmö högskola samt ansvarar för kursen ”Funktionshinderforskning och medaktörer”, som riktar sig till personer med funktionsnedsättning som vill påverka forskningen.
Samtidigt funderar hon på fler forskningsstudier. Hon skulle exempelvis vilja göra en studie som den ovan men för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Hon vill även studera hur det är när en anhörig är anställd som assistent.
– Det finns väldigt lite forskat på området. Det är naturligt men samtidigt kontroversiellt att anhöriga till brukaren anställs som personliga assistenter, säger Hanna Egard. +
