Pastor och pionjär
INTERVJU FRÅN 2012. Maria Norberg har varit rullstolsburen sedan barnsben, och var tidigt klar över vad hon ville göra i livet. Men det dröjde innan hon kom i mål. När hon var 40 år påbörjade hon sin andra universitetsutbildning.
Nu har hon sitt drömjobb, som präst.
När Maria Norberg prästvigdes förra året var det en dröm som uppfylldes. Vi träffas utanför hennes församlingskyrka i Högsbo utanför Göteborg, där hon arbetar som pastorsadjunkt.
Maria Norberg berättar om ett möte nyligen med en ung tjej som hade följt med sin farmor till kyrkan. Efter gudstjänsten, när kyrkkaffet skulle serveras, ville tjejen att prästen skulle sätta sig vid hennes bord. Maria Norberg fick svara på olika frågor, bland annat om hur det är att skaffa sig en utbildning när man har funktionsnedsättning och hur man går tillväga.
– Jag kommer ihåg hur det var när jag var i hennes ålder och när jag mötte en vuxen med funktionsnedsättning. Det var ett möte som gjorde stort intryck på mig. Tidigare hade jag bara sett pensionärer. Jag tror att barn tänker att det bara är barn och gamla som är såhär – inte att detta finns i alla åldrar, säger Maria Norberg, som är rullstolsburen sedan barndomen genom en neurologisk skada.
Hade enskilda samtal
Hennes väg till prästyrket har inte varit självklar. Hon visste tidigt att hon ville arbeta inom kyrkan. Hon utbildade sig först till diakon och inriktade sig på barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Hon ordnade olika aktiviteter för dem och hade också enskilda samtal.
– Inför en ny termin bad jag ungdomarna att komma med förslag på aktiviteter. De kunde välja fritt. Jag märkte att detta blev ett kaos för många. De kom med de vanliga förslagen; att gå på bio och att träffa någon. Det gjorde mig ledsen att se att de hade så lite drömmar, säger Maria Norberg.
Under samtalen med ungdomarna möttes hon av många frågor kring arbetsmarknad och hur man skulle tackla omvärlden.
– Det är väldigt lätt att man som vuxen hjälper ungdomar att definiera vad de ska bli utifrån vad som är praktiskt. När jag gick i skolan tyckte SYO-konsulenten att jag skulle välja kontorsarbete.
– Jag visste att det inte passade alls, för jag är ingen pappersmänniska, utan en människa-människa, säger Maria.
Senare i livet träffade hon samma SYO-konsulent, som då berättade att hon insett det viktiga att inte föregripa ett yrkesval.
Sociala koder
Att ungdomar med funktionshinder ofta är ensamma i sin roll har stor betydelse i sammanhanget, både direkt och indirekt, tror Maria Norberg.
– Dagens arbetsmarknad handlar mycket om sociala koder. Det gäller att veta vem man ska prata med och om vad, annars kan man bli lite udda. Det är mycket nätskapande i yrkeslivet. Jag tror att minglet kommer att få ännu större betydelse, att kunna knyta kontakter. Ungdomar med funktionshinder får inte samma träning som andra ungdomar. Deras kontakter består mest av familjen och personliga assistenter, fortsätter hon.
Något som skavde
Under 16 år arbetade Maria Norberg som diakon, men kände att ”det var något som skavde” – det stämde inte riktigt. Sedan tidigare har hon en önskan om att bli präst. För tio år sedan träffade hon sin man och han uppmuntrade henne att studera till präst.
– Tidigare var jag inte säker på att jag skulle klara av långa studier. Det är väldigt få personer med funktionshinder som studerar vidare. För mig var det svårt att tro att jag skulle vara en av de få. När jag gick första gången på universitetet hade jag ”en-termin-i-taget-tänk”. Men när jag började prästutbildningen tänkte jag att jag skulle gå hela programmet, säger hon.
Hon har vant sig vid att alltid försäkra sig om att saker och ting fungerar för henne och att hon måste hålla koll på detta själv. Det har blivit ett naturligt sätt för henne att tänka, att veta att det går att ta sig fram och så vidare. Det var likadant när hon pluggade. Hon måste ligga en termin före i sitt tänkande.
– Jag brukade kontakta lärarna och boka ett möte för att höra upplägget för nästkommande kurs. Vid ett tillfälle fick jag till svar: ”släpp det, det är vår uppgift att se till detta”. Det var första gången som någon sa det till mig och det var väldigt förvånande att höra, säger hon.
Vilket bemötande fick du i skolan?
Maria Norberg svarar att hon dessvärre måste generalisera.
– Det handlar om två synsätt, antingen är man en hjältinna – ett slags kvinnlig Sankt Göran – och den andra varianten är tvärtom, att man glidit genom skolan utan större ansträngning. I mellanstadiet hade jag bra betyg. Jag fick höra att det berodde på snällhet på något sätt.
Du är också ganska ensam i din roll. Hur ser dina erfarenheter ut och på vilket sätt kan det yttra sig?
– Visst har jag märkt en oro bland medarbetarna och osäkerhet inför församlingsbornas reaktioner, och hur de skulle reagera över att möta en präst i rullstol. Men kanske är deras egen oro vad det handlar om. Jag förstår att andra människor kan se rullstolen först. Den är en del av min identitet och hör ihop med min person, för mig är det viktigt att den inte är för stor eller för klumpig, svarar Maria Norberg och fortsätter:
Goda möten
– Jag har väldigt goda möten med människor. För mig är det inte konstigt att en del kan känna oro. Känslor som oro och osäkerhet är lättare att hantera om man pratar öppet om dem. Om man bär dem inom sig kan de lätt sprida sig vidare till andra. Ett exempel på kommentarer som jag har fått är hur sörjande och dopfamiljer skulle reagera att möta en präst i rullstol, säger hon.
I verkligheten har hon upplevt att många har knutit an till henne, och att hon kan förstå de svårigheter som andra bär på. Indirekt förmedlar hon att hon fått kämpa med vissa saker i livet.
Du är samtidigt en förebild?
– Ja, det tänker jag mycket på, och värnar mycket om vid de möten som uppstår. Det är ett ansvar som jag har och som jag lever med hela tiden. Det är en del av att höra till en minoritet. Kanske kan de strider som jag tagit själv jämna vägen för någon annan, säger Maria.
När man har funktionsnedsättning lär man sig tidigt att fokusera på det praktiska och att få vardagen att gå ihop. I sitt arbete som diakon märkte Maria att ungdomarna sällan hade några drömmar om framtiden. Hon menar att det är få ungdomar med funktionsnedsättningar som uppmuntras att studera vidare.
– Det är tragiskt. Universitetsstudier är en flexibel studiemiljö, man kan läsa i ett lägre tempo eller på halvfart, få studiehjälp och det finns studietekniska hjälpmedel. Jag har väldigt ofta mött uppfattning att ”detta är inte möjligt”.
Historisk förklaring
Att det fortfarande är ett fåtal ungdomar med funktionsnedsättning som studerar vidare tror hon beror på flera saker. Det har delvis en historisk förklaring. Den allmänna skolplikten infördes 1842. För barn med rörelsehinder dröjde det till 1970-talet.
– Det tar tid att ta igen 130 år, menar Maria Norberg.
En annan orsak är att det inte bara handlar om att göra individuella val utan även strukturella. Även om kommunen ska stötta studenter med funktionsnedsättning och göra det möjligt för dem att få behöriga betyg, menar Maria Norberg, slirar vissa i sitt ansvar. Barn och ungdomar med funktionsnedsättning får gå i skolformer som de inte skulle behöva gå i.
– Jag kan förstå att många föräldrar upplever detta som en kamp. Jag hör till en pionjärgeneration, där min mamma fått kämpa mycket för att jag skulle få gå i en ordinär förskola, säger hon.
Att man tror på sig själv bidrar också. Men den uppfattningen kommer någonstans ifrån, hävdar hon, och påverkas av de människor man har runt omkring sig.
– Jag tror det finns en inre kraft i varje människa som kan bära, men den tron har också att göra med andra människor och vad de förmedlar.
– Jag anser att de osynliga budskapen är ännu viktigare. Det som inte sägs talar högre, säger Maria Norberg.
Vilka råd vill du ge ungdomar som befinner sig i en liknande situation som du gjort?
– Våga drömma. Våga ta kontakt med personer ett snäpp uppåt. Jag tror att mentorskap skulle kunna hjälpa mycket. Envishet är en god egenskap. Ha lite skinn på näsan, man blir nedslagen med jämna mellanrum.
– När du funderar på en utbildning, hitta något som du verkligen kommer att trivas med, för de gråa dagarna kommer och då är det bra att kunna gå till ett jobb som du gillar, som får upp dig på morgnarna. Var inte blygsam att ta emot när det gäller stöd av samhällsresurser. Gå den vanliga vägen när du söker jobb – läs annonser. Många är vana att ta ”handikappvägen”, och tänker inte på att man kan göra det på ett annat sätt, säger Maria Norberg.
Ulla-Karin Höynä
