Peking delmål inför Iron Man

Klassisk kraftmätning på Hawaii lockar världsrekordhållaren från Hagfors.

Vi har hört och sett dem flera gånger nu – elitidrottarna som satsar allt mot sitt livs mål, Peking 2008.

Men för simmaren som, i skrivande stund, satt världs­rekord 51 gånger finns ett liv också efter Paralympics.

– Nästa år är det Iron Man som gäller, säger Anders Olsson.

Föräldrakraft träffar Anders Olsson i anslutning till Svenska Handikappidrotts­för­bundets presentation av årets paralympier i Folksamhuset i Stockholm.

På­draget från media-Sverige, med journalister från radio, teve och tidningar, är påtagligt. Jag får en halvtimme på mig sedan vill SVT lägga beslag på kraftpaketet från Hagfors.

Vi sätter oss i en förhållandevis lugn hörna av den uteplats där folk låter sig bjudas på kaffe och bakelser och får en bok med ett stycke försäkrings- och folkhemshistoria. Folksam är en av SHIF:s huvudsponsorer och firar 100 år.

Par­tytälten som står uppspända över innergården erbjuder skugga. Anders Olsson väljer att parkera i solen. Han kisar mot mig, småskämtar med landslagskamrater som rullar förbi, varav en, Jonas Jacobsson, stoppar sin plastsked i Olssons prinsessbakelse.

SHIF satsar medvetet på att idrottsmännen ska framstå som idrottsmän, inte amatörer med funktionsnedsättning och respass till Peking. Men om man inte alls talar om skador och funktionsnedsättningar är det svårt för en utomstående att förstå vilka prestationer som våra landslagsidrottare är kapabla till.

Jag ber Anders Olsson dra historien om hur han hamnade i simbassängen, och varför han kommit att bli ett av SHIF:s stora dragplåster.

Anders Olsson fick ryggproblem efter att han som tioåring försökt lyfta skiv­stänger ”som någon glömt att låsa in”. Ryggen tog skada. Doktorn gav honom tre alternativ: Cykel, rodd eller simning.

– Rodd var inte aktuellt. Som tioåring ser man en gammal eka framför sig, skrattar han.

Simning däremot tillfredsställde pojkens längtan till kamp.

Anders Olsson tränade flitigt i bassängen och efter ett år var hans rygg så gott som återställd och han kunde vara med på skolidrotten igen.

Men efter sju år i simhallen började han sakna lagidrott. Anders Olsson provade på ishockey, men ryggproblemen kom snart tillbaka. Han ägnade sig därefter åt triathlon och beslöt att köra Vasa­loppet. Men ryggproblemen förvärrades och han tvingades till operation – som visade sig bli ödesdiger.

– Jag kom knappt ur sängen på fem år, säger han.

Anders Olsson behövde en utmaning. Någonting att gå igång på, något som kunde trigga kampviljan. En tidigare träningskompis levererade.

– En av de killar jag tränat med tidigare utmanade mig på Vansbro­sim­ningen, säger han.

Anders Olsson reste sig ur sängen och började träna. Men tung medicinering och tuff träning gick inte ihop.

–  Jag blev sjuk av träningen eftersom jag åt så mycket starka tabletter. Men jag märkte snart att träningen gav samma effekt som tabletterna, säger han.

Anders Olsson drog ned på medicinen, men inte på träningen. Och han började intressera sig för ”det där med handikappidrott”. Snart var han svensk mästare. Och världsrekordhållare.

Simträning kan för den oinvigde framstå som monoton. Men när Anders Olsson tillryggalägger tusentals bassänglängder försöker han hela tiden testa nya grepp, små förändringar med ibland förbluffande resultat. Det handlar mycket om energieffektivitet.

– Jag försöker utveckla sporten hela tiden. Jag vill till exempel ta reda på hur långt man kan komma på varje simtag, och jag tror att jag lyckats rätt bra, säger han.

En träningsmetod som Anders Olsson ofta använder sig av är långa intervaller. En plågsam träningsmetod, skulle mån­ga idrottsmän villigt intyga.

– Det är mitt sätt att träna uthållighet. Jag ska veta att när jag börjar bli trött då ska de andra vara helt slut. Gör det ont på mig så vet jag att det gör fruktansvärt ont på andra, säger han.

Du har slagit världsrekord och vunnit det mesta som går att vinna. Vad driver dig att fortsätta?

– Jag har sagt att det finns ingen gräns. Det är lite av min styrka att kunna ta ut allt och lite till, det driver mig, säger han.

Att sätta världsrekord och samla guldmedaljer har lockat så här långt. Nu hägrar ett nytt, eller snarare nygammalt mål, för Anders Olsson.

– Iron Man är en dröm jag alltid haft. Men tidigare var jag för feg. Nu, när det är dubbelt så jobbigt så vill jag göra det, säger han.

Iron Man avgörs i Hawaii i oktober varje år. För att kvala in och bli en av de fyra rullstolsburna som får chansen att testa sina krafter över fyra km simning, 18 mil cykling och ett avslutande maraton i löpning måste han vara bland de två främsta i något av de två uttagningsloppen i Buffalo Springs till våren eller Antwerpen i slutet av sommaren nästa år.

Anders Olsson satsar för fullt mot Peking. Men Paralympics är och förblir ett delmål. När han kommer hem från Kina måste han följa ett nytt träningsupplägg.

– En träningscykel står redan och väntar i garaget hemma i Hagfors. Jag måste få ungefär 200 mil i kroppen, säger han.

Men eget idrottande är inte allt. Anders Olsson är en allt oftare anlitad inpirationsföreläsare, och gjorde i vintras ett uppmärksammat inhopp hos elitserieklubben Färjestad som hade ”kört fast” och förlorat den ena hemmamatchen efter den andra.  

– Jag gjorde klart för dem att om de tyckte det var en stor grej så hade de inte varit med om mycket. De får panik så fort det händer något, och det handlar till stor del om pengar. Jag fick dem att slappna av lite.

Snart började Färjestad vinna igen. Även på hemmaplan.

Vad kan du hälsa till de barn och föräldrar som funderar på att börja med simning?

– Oavsett vilken nivå man är på kan idrott ge väldigt mycket, på många olika plan.