Reportage

Per, Anna och Karl visar att det går

Publicerat av
Redaktionen
Dela

Tre ungdomar, fyllda av framtidstro, bevisar att det inte är kört på arbetsmarknaden för att man har en funktionsnedsättning.

Sedan förra hösten jobbar Per Axen­sköld, 24, Anna Pettersson, 26, och Karl Wittgard, 23 år, som ambassadörer för Furubodas folkhögskola i Skåne. De har blivit proffs på föreläsningar och att påverka attityder.

– Nu tänker folk lite annorlunda när man möter dem på stan, säger Karl.

Furubodas unga ambassadörer jobbar med att påverka attityder från Skåne till Norrbotten (en fjärde medarbetare, Britta Berg­gren, är bosatt och verksam i Luleå).

– Det är mycket spännande att vara ute och informera om hur det är är leva med funktionsnedsättningar, säger Anna Pettersson.

Hon har själv cerebral pares som gör att hon sitter i rullstol, men har även en dold smärta i armarna.

– Folk ser min cerebral pares, men de ser inte smärtan, det som plågar mig mest. De synliga funktionsnedsättningarna är ofta inte lika hemska som de dolda. Visst är det hemskt när man inte kan komma upp för en trappa på grund av att man sitter i rullstol, men att ha en dold funktionsnedsättning och inte få förståelse för den är värre.

Bakom Karl Wittgards funktionsnedsättning finns en helt annan berättelse, som han på sistone delat med sig av under många föreläsningar.
– Min biologiska mamma missbrukade alkohol under graviditeten vilket gjorde att jag fick en skada på min hjärna som försämrade vissa funktioner, till exempel logiska tänkandet, koordinationsförmågan, koncentration och det sociala samspelet mellan olika människor, berättar Karl.

Per Axensköld har en cp-skada som slagit hårt mot finmotoriken i den övre delen av kroppen, inklusive talet.
– Men det har inte påverkat talet så mycket som det skulle kunna ha gjort, eftersom jag har övat upp det sedan jag var liten, genom envetet pratande.

Alla tre, liksom kollegan i Luleå, jobbar just nu intensivt med att påverka attityder till personer med funktionsnedsättningar.

De är jätteglada över det stora intresset hos lärare och elever, organisationer som Rotary och fackförbund som SKTF, vars ombudsmän de nyligen träffade i Malmö.

Under 1,5 år är ambassadörerna anställda på Furu­boda.
– Vi började med att skicka ut informationsblad till rektorerna på alla skolor i Kristianstad och Luleå. Många har hört av sig och nu ringer vi själva runt och bokar föreläsningar, berättar Anna.

Det råder inte brist på engagemang hos ambassadörerna.
– Jag vill verkligen jobba med att förändra attityderna. När jag var barn så hörde jag många skolkamrater säger ”åh vad du är cp” till mina vänner, fastän det var jag som hade cp-skada. Jag undrade över det, eftersom jag visste att jag hade en cp-skada. Men ordet användes som skällsord, om man var cp så var man dum. Nu har det kommit tillbaka som skällsord, enligt många av de lärare vi har mött.

Inte minst handlar jobbet om att bryta fördomar på arbetsmarknaden.
– Alla har vi någon egenskap att använda oss av. Vi måste verkligen få in alla i samhället och i arbetslivet, säger Anna. Fler måste öppna sina arbetsplatser för personer med funktionsnedsättningar.

Reaktionerna är ofta starka, när de föreläser.
– Min historia om hur jag blev skadad i mammas mage på grund av alkohol ger många en aha-upplevelse, de blir nästan chockade, säger Karl.
– När jag berättar att det redan är under veckorna 3-6 som fostret är mest känsligt för alkohol reagerar man ännu starkare. Många tycker det är jobbigt att höra.

Många har inte reflekterat över riskerna, förrän de hör Karl berätta om FAS, fetal alcohol syndrom, som är namnet på skadorna.
– Det är under de där tidiga veckorna som de första hjärncellerna kommer till. Och ofta vet man inte ens att man är gravid. Tänk dig då att man är ute och festar med vännerna, det kan vara kört redan då, säger Karl med eftertryck.

Anna påminner om en annan intressant reaktion på Karls berättelse.
– Plötsligt kan en lärare börja fundera över om någon annan elev har samma diagnos. Du, Karl, fick ju inte din diagnos förrän du var elva år gammal, säger Anna.
– Då kan det bli så att lärarna får veta lite mer om hur de ska vara mot sina elever.

Att alla barn ska vara fullt delaktiga i skolan är ett budskap. Anna ogillar att så många elever går i särskola. Hon önskar att fler fick gå vanliga grundskolan men då också få riktigt bra stöd.
– Kanske vill man läsa de ämnen som man har svårt med i en liten grupp eller med en speciallärare, säger hon.

Kollegan Per har, å andra sidan, goda erfarenheter av att gå i särskola, där han fick en chans att vara riktigt duktig och stärka självförtroendet. De är överens om att alla elever, oavsett om de går i särskoleklass eller inte, måste inkluderas i den vanliga skolan.
– Det är viktigt för vänskapen och för att det inte ska bli olika grupper för elever med och utan funktionsnedsättningar, säger Anna, som verkligen brinner för att alla människor ska räknas med, från allra första början.

Styrelsen för Föreningen Furuboda var bland de första att se de egna ambassadörerna i aktion.
– Ledamöterna var alldeles tagna över deras berättelser, säger Tord Alvåg på Furuboda, tidigare rektor på folkhögskolan och numera chef för ambassadörerna. Budskapen går rakt in. Det här är äkta. Fyra unga människor berättar om sina egna liv och vad skadan betytt för dem. Det viktigaste budskapet är att det inte är kört för att man fått en skada, utan det kan vara ingången till något nytt och spännande.

Genom att anställa ungdomarna menar Tord Alvåg att Furuboda har visat på möjligheterna.
– Vi visar att även andra kan göra det. Det finns stödformer som gör att det faktiskt är möjligt. Och företag kan satsa på detta för att dessa unga är så bra arbetskraft, som kommer till jobbet och är glada och positiva, med kunskaper som är viktiga för vilket företag som helst.
– På vår egen folkhögskola hade vi redan tidigare några anställda med funktionsnedsättningar, men vi tyck­te att det var för få.

Att turnera som föreläsare är en tuff utmaning, inte minst för Karl, eftersom miljöer med mycket folk är förödande för hans koncentrationsförmåga.
– Jag härdar mig, säger Karl med ett leende, och visar därmed att även svåra funktionsnedsättningar kan övervinnas.

Men alla dina föreläsningar måste vara en rejäl utmaning?
– Ja, visst är det så, men jag har lärt mig otroligt mycket. Innan vågade jag inte gå upp på en scen. Nu känner jag ett självförtroende. ”Nu är det föreläsning, okej, då kör vi.”
– Idag tycker jag att det är skitkul. Jag ska till och med hålla föreläsningar med min egen förening, FAS-föreningen som min mamma Katarina startat.
– Mamma drog igång föreningen i rent ursinne, när hon förstod att många läkare hållit tyst om sina misstankar att jag hade FAS, fetal alcohol syndrom, berättar Karl.
Karl tänker fortsätta med föreläsningar, kanske även tillsammans med sin mamma i framtiden.
– Tack vare det här jobbet har jag fått in foten.

Stora utmaningar möter även Per som ambassadör.
– Många undrar hur jag kan vara så positiv, när jag har så stora svårigheter med min vardag. Men jag ser det inte som svårigheter, det är mer att andra upplever det så.

Spasticiteten gör att Per måste lägga mycket möda på göromål som andra knappt tänker på, till exempel att hålla i gaffeln eller skära med kniven när han äter.
– Det tar en väldig energi och det går åt mycket mat för att driva den här kroppen framåt, säger Per med ett leende.
Jobbet har inneburit ett lyft både för honom själv – och de han möter.

– Det behövs verkligen en ökad förståelse för människor som inte ser ut som eller pratar som alla andra. Om ett barn undrar varför någon sitter i rullstol får det inte bli tystat av sina föräldrar, för då uppstår en rädsla som sätter sig långt in. Istället för att tysta ned, gå fram och fråga om barnet kan få veta lite mer, säger Per.

Anna tillägger att det är viktigt att den som har en funktionsnedsättning får frågor från andra.
– Då får man en chans att lära sig att kommunicera bättre. Många med funktionsnedsättningar har inte så många vänner eller så många att prata med. Det är tragiskt men i dagens samhälle ser det ut så ibland, säger Anna och får medhåll av Per och Karl.

Idag försöker dessa ambassadörer förändra attityder i Kristianstad.
– Så borde man göra i andra län också, säger Anna. Vi ser att det finns otroligt mycket som behöver göras. Tänk om man kunde anställa fyra ambassadörer i varje län eller varje kommun. Det vore helt underbart.

Artikeln publicerades 2011-05-02