Per redo att möta ryssen

Per Kasperi fick publiken att tystna när han iskallt satte sin första straff, i sin första match, i sitt första Paralympics. Snart möter han Rysslands – första – kälkhockeylandslag.

Annons

Annons för Durewall.se

När Per Kasperi var sex år och ville börja med idrott, var kälkhockey det enda alternativet.
– Hade det funnits andra idrotter som hade tagit emot mig så är det inte alls säkert att det hade blivit just kälkhockey, säger han.

När Per Kasperi var sex år och ville börja med idrott, var kälkhockey det enda alternativet.
– Hade det funnits andra idrotter som hade tagit emot mig så är det inte alls säkert att det hade blivit just kälkhockey, säger han när Föräldrakraft träffar honom i Tibble gymnasium, där han läser andra året på  det estetiska programmet.
Precis som många andra killar och tjejer i sexårsåldern så ville han vara med i ett lag, få en tröja med ett nummer på, skydd, en domare och motståndare att kämpa emot, helst besegra.
Allt det fick han tack vare kälkhockeyn.

Fortfarande jätteglad
Idag är han 17, landslagsman och en av Sveriges yngsta paralympier någonsin. Att han knep en plats i laget som var med i Paralympics i Vancouver 2010 var, förstås, en stor händelse.
– Jag visste att jag hade en chans att komma med i laget, så jag blev inte direkt överraskad när jag hörde att jag var uttagen. Men jag är fortfarande jätteglad att jag fick vara med, säger han.
Minnena från Vancouver har satt bestående spår. Per berättar om invigningen där han och de övriga i truppen tågade in i arenan inför 60 000 personer.
– Jag minns bara att jag var glad och att jag försökte vinka tillbaka till alla, säger han.

Rysare direkt
Redan den första matchen blev något av en rysare. Sverige mötte Norge och efter full tid stod det 1-1. Matchen skulle avgöras på straffar, och Per fick förtroendet att lägga den första straffen.
– Straffläggning hade gått bra på träningarna inför turneringen, så jag visste att jag låg bra till för att få lägga en straff. Men en av kommentatorerna sa att det var vågat att låta den yngsta spelaren ta en straff, säger han.
De sekunder som gick från att Per lämnade båset och lagkamraterna för att ensam möta publiken och motståndarnas målvakt, är ett av sjuttonåringens star­kaste idrottsliga minnen.
– Det var en häftig känsla. Det var myc­ket ljud på läktarna, men när min klubba nuddade pucken blev det helt tyst i arenan. Jag tog det lugnt, men försökte samtidigt ta in publiken, säger han.
Per gjorde några dragningar på väg från mittcirkeln mot målet, för att ”känna på pucken”.
– Jag gick åt vänster och såg att målvakten följde med och lämnade en lucka vänster om sig.
Per såg sin chans, och pucken gick i mål. Det stod 2-1 till Sverige.
– Jag har kört den där finten många gånger, och den funkar nästan alltid, säger han.

Bjuder in omgivningen
Pers sätt att beskriva händelsen stärker ett av de många intryck som jag får av honom när vi träffas; han tar in omvärlden, utan att förlora skärpa. Han skämtar mycket och blandar kvicka kommentarer med utförliga svar på mina frågor. Hela tiden med en blick och kroppshållning som bjuder in omgivningen. Skol­kam­rater passerar oss under intervjun och flera av dem hejar på honom, där vi sitter vid ett bord nära en av utgångarna. Per hejar tillbaka, och vid något tillfälle hinner han skoja lite.

Gick inte Sveriges väg
Resten av matchen, och turneringen, gick dock inte riktigt Sveriges väg. Norge vann matchen, och Sveriges fick kämpa i motlut resten av turningen.

Om drygt en månad möter Per och landslagskamraterna tufft internationellt motstånd igen när EM går i Sollefteå i samband med Paralympic Winter World Cup. Och då kommer en intressant nykomling att vara med. Ryssland har satt ihop ett lag och siktar nu på Para­lympics 2014 i Sochi.
– Det ska bli kul att möta dem och se vad de har för ett lag, säger Per.

Tycker om att träna
Per tränar nästan dagligen. Dels hockeyträning i Nacka två gånger i veckan, dels flera gympass i veckan i en lokal nära skolan. Under hockeypassen tränas alla moment, från skott till stakning och ren matchträning.
All träning är, liksom det mesta som Per ägnar sig åt, lustfylld.
– Jag tränar så ofta jag kan, men det är mycket i skolan också. Jag tycker inte om att sitta vid datorn och spela eller titta på teve. Jag vill vara kreativ, så har det alltid varit, säger han.
Att Per tidigt började idrotta kan delvis förklaras med att han kommer från en familj där många idrottar. Mellanbrodern spelar ishockey och den äldsta brodern spelar badminton på elitnivå. Och pappa Allan Kasperi är lagledare för kälkhockey­landslaget.

Flera idrotter
Utöver kälkhockey åker Per skidor och spelar basket.
– Jag har haft svårt att välja. Men eftersom jag är så ung så kan jag fortfarande gå tillbaka till en annan idrott, om jag skulle vilja det.
En dröm han bär på är att vara med i skicross i X Games, på sitski. Konkur­renterna lär få det tufft om Per bestämmer sig för att förverkliga sin dröm. Per är en talangfull skidåkare, och har redan vunnit RM i sitski, samtliga grenar.
Och så vill han en dag genomföra Vasa­loppet.
– Det skulle vara kul, och det är samma rörelser som i kälkhockeyn, säger han.
Basketen vill han inte heller ge upp, och här lockar även möjligheterna att bli proffs i Italien. Vill man bli proffs i kälkhockey så får man flytta lite längre, till USA eller Kanada.

Sugen på jobb och resor
Per är medveten om att en fortsatt satsning på idrott kan öppna möjligheter att bli proffs. Med att bli proffs är inte den primära drivkraften.
Och när han försöker föreställa sig vad han kommer att syssla med när studierna är klara så handlar det om mindre spektakulära saker.
– Jag hoppas få ett jobb, vad som helst, det är inte så lätt att få jobb som konstnär bara för att man gått estetiskt program, skrattar han och tillägger:
– Och så vill jag resa.

Publicerad: 2011-01-15

Av: Mikael J Nyberg

Nyckelord: Fritid, idrott

Annons

Annons för Etac

Annons

Annons för Humana