Rädd för att vara ensam: ”Jag var en underlig unge utan kompisar”

Hon är den lilla, ensamma flickan som trotsade sina hinder och levde sin dröm. Sibel Redzep blev hyllad stjärna – men hon är fortfarande rädd för att vara ensam.

Sibel Redzep blev under långa perioder isolerad från världen utanför sjukhussängen. Hon beskriver sig själv som en underlig unge som inte skaffade sig en riktig kompis förrän hon fyllt tolv år.

Idag har hon slagit igenom som artist och vill vara ett föredöme för alla barn som har det svårt.

– Alla kan bli någonting och det är viktigt att man stöttar alla barn i deras drömmar, säger hon.

Jag trängs med tusentals barn vid Solidenscenen på Skansen i Stock­holm. Solen skiner och det är en bubblande och kittlande stämning bland alla de kamratstödjare som tagit sig hit från skolor i hela Sverige.

Organisationen Friends huserar på Skansen för dagen och anordnar en konsert för alla barn som arbetar med att hålla mobbningen borta från skolorna runt om i landet.

Sibel på scenen, och bakom fasaden

Efter spex med Kristian Luuk och skön musik av bland andra Idol-Agnes hoppar Sibel upp på scenen. Hon sjunger för glatta livet, verkar självsäker och sprallig när hon springer runt på scenen.

Men bakom den glada fasaden finns en annan Sibel, en liten tjej som fortfarande arbetar hårt med att förstå vem hon är och hitta säkerheten i sig själv.

Vi ses bakom scenen för att samtala om uppväxten och det engagemang hon känner för att hjälpa barn som hamnat i liknande situationer som hon.

– Ofta känner jag mig väldigt ensam. Jag har aldrig haft särskilt mycket kompisar, bara några få nära vänner. Min uppväxt har präglat min person mycket och jag har idag en tendens att bli väldigt beroende av dem som kommer mig nära inpå livet, berättar hon.

Sibel föddes i Makedonien för 20 år sedan. Hon verkade från början vara en helt frisk liten flicka, men ganska snart såg hennes mamma att det var något fel med hennes ben. ”De böjde sig så konstigt.”

Efter åtta månader upptäckte läkarna att den lilla flickan hade den relativt vanliga åkomman höftfluxation. Vanligen upptäcker man det direkt hos det nyfödda barnet och då kan man åtgärda det med en skena runt höfterna.

Men om barnet hinner utvecklas och bli äldre än sex månader är det för sent för en sådan enkel lösning och man måste istället operera.

– Pappa hade sökt arbetstillstånd i flera länder och vi fick till slut klart besked från Sverige. Så vi flyttade och jag kom att få hjälp hos den svenska sjukvården. På grund av att min höftfluxation upptäckts för sent kom jag att behöva åtta olika operationer, berättar Sibel.

Under sina fem första levnadsår levde Sibel det mesta av sin tid på sjukhus. Hon kunde inte gå på dagis med andra barn utan levde tätt ihop med sin mamma som hela tiden fanns vid hennes sida. Hon minns inte de första åren, men hon förklarar att de sista åren på sjukhusen var svåra.

– För det första lärde jag mig att vara beroende av andra. Jag var helt beroende av min mamma. Under vissa perioder, ibland ett halvår eller ett år, var jag gip­sad från midjan till fötterna i någon sorts grodställning. Det gjorde att jag inte lärde mig att vara självständig. Än idag har jag svårt att klara mig själv och jag tenderar att knyta starka band till dem som kommer mig nära, berättar hon.

Sibel är rädd för att vara ensam. Vis­ser­ligen har hennes erfarenheter stärkt henne och gjort henne till en klok och insiktsfull 20-åring, men hon säger sig ha svårt för att sätta stopp i sina relationer till andra människor.

Samtidigt som hon fortfarande tycker det är svårt att skaffa sig riktiga kompisrelationer.

– Under mina sjukhusår fick jag nära relationer till några sjuksystrar, under vissa perioder tog jag upp till tio blodprov om dagen! Det enda jag gjorde var att titta på Askungen och äta fiskpinnar. Jag missade mycket av min barndom, säger hon.

De årslånga sjukhusvistelserna gjorde henne till slut ”alldeles knäpp”. Att vara så begränsad i långa perioder var krävande för den lilla flickan.

– Jag fick alla leksaker man kunde önska och var rätt bortskämd jämfört med mina äldre systrar. Men jag hade ju inga kompisar och kunde inte leka som andra barn, jag var fast i min sjukhussäng. Till slut utvecklade jag aggressionsproblem och började slita av huvuden på mina Barbiedockor, dra i mammas hår och bita henne på grund av min frustration, berättar Sibel.

När operationerna var klara skulle Sibel äntligen få möjligheten att börja skolan och umgås med andra barn.

– Men då väntade en lång habilitering. Jag satt i rullstol ett bra tag och var tvungen att besöka sjukgymnasten ofta. Dagis hade jag bara varit på i korta perio­der och jag kastades direkt in i skolans värld.

I skolan hade Sibel svårt att hitta sin plats. Hon säger att hon aldrig var fysiskt mobbad, men att hon under hela sin skoltid utsattes för mental mobb­ning.

– Jag hade aldrig särskilt många kompisar. Min första kompis fick jag inte förrän jag var tolv år. Eftersom jag hade tillbringat så mycket tid i sjukhussängen hade jag utvecklat en livlig fantasi och höll mig för mig själv på rasterna. Jag var en konstig unge som gick runt och sjöng för mig själv, så de andra barnen reagerade självklart med att ta avstånd från mig. Jag vågade inte heller gå fram och fråga om de ville leka med mig och när jag till slut, någon enstaka gång, tog modet till mig, hade de redan bestämt med någon annan, säger hon.

Sibel simmar regelbundet för att hålla kroppen i trim – och rädda sin sångröst.

Sibel har visat att man kan göra något speciellt av sitt liv, trots motgångar, men även idag måste hon kämpa mot sina kroppsliga hinder. Det ena benet är 1,5 centimeter kortare än det andra, vilket stör balansen och gör kroppen sned.

– Det påverkar även min röst, så jag simmar regelbundet för att hålla kroppen i trim. Annars kommer jag tappa min sångröst. Jag har sjungit sedan jag var tre år, började sjunga i kör när jag var sju år och tog mina första sånglektioner när jag var 14 år. Från början var det min storasyster Selda, som är ett år äldre än mig, som sjöng mycket. Hon kunde alltid alla låtar och sångtexter och jag följde liksom med och började sjunga jag också, berättar Sibel med ett leende.

Det piper till och Sibel plockar upp en klarröd mobiltelefon, ursäktar sig, lämnar vår konversation för en stund och plitar snabbt ihop ett sms. Sedan tittar hon upp på mig och undrar vad det var hon talade om.

– Jag pratar så mycket och kommer in på så många sidospår, så du får stoppa mig om jag pratar om fel saker, skrattar hon.
Så fortsätter hon berätta.

– När jag sjöng i kör sjöng jag alltid jättehögt. Jag skrek nästan för att jag inte hörde min egen röst. Då upptäckte man att jag hade nedsatt hörsel. Under min uppväxt hade jag haft många svåra öroninflammationer och det hade påverkat min hörsel. När jag gick i femte klass, alltså när jag var elva år, beslutade läkarna att ge mig en hörapparat.

Att kunna höra ordentligt gjorde livet mycket lättare för Sibel, men bidrog samtidigt till att hon kände sig ännu mer utanför och annorlunda.

– Det var hemskt att få en hörapparat, jag hatade den. Det var ju skönt att kunna höra ordentligt, men jag skämdes för den. Jag hade inga riktiga kompisar innan och en ”ful” hörapparat gjorde ju inte saken bättre, säger Sibel.

Till Sibels hörapparat kopplade man en mikrofon som hennes lärare fick använda, så att hon lätt skulle kunna följa med under lektionerna. Hon berättar att det var bra och gjorde att hon lättare kunde koncentrera sig, men att hon som elvaåring tyckte det var extremt pinsamt att behöva använda sig av hörhjälpmedel.

– Jag fick ansvaret att bära runt på mikrofonen och dess box. Det borde ha varit lärarens ansvar att se till att mikrofonen var med, men istället fick jag ta med den till dagens första lektion och se till att allt fungerade. Ibland glömde läraren att sätta på sig mikrofonen eller att ställa den i rätt läge och då kunde jag ändå inte höra något. Då var jag tvungen att räcka upp handen och inför hela klassen be läraren att rätta till sin mikrofon.

Som elvaåring var det pinsamt. Jag kände mig handikappad, när jag bara ville passa in, säger hon.

Hon hade också svårt att acceptera att hon skulle behöva bära en ”ful hörapparat”.

– Den syntes när man hade uppsatt hår och man ville ju inte alltid ha utsläppt.

Fem år senare åkte hon på en svår öroninflammation och fick hål i trumhinnan. Då blev hon erbjuden en öronoperation och läkarna gav henne hörseln tillbaka till 90 procent. Sedan dess har Sibel inte behövt använda en hörapparat.

– Men jag har fortfarande kvar den. Den ligger någonstans nere i källaren hemma i Skåne, skrattar Sibel.

Samtidigt som hon har lätt att bli beroende av människor, har hon hatat att vara beroende av sina hjälpmedel.

– Jag har även dålig syn och bär linser. I framtiden hoppas jag kunna operera ögonen. Men det är så dyrt! Att bara operera ett öga kostar hur mycket som helst, jag har alltid undrat över varför de tar betalt per öga, vem skulle vara intresserad av att bara operera ett öga? skrattar hon.

När Sibel var 12 år träffade hon Sofie, som blev hennes bästis. Än idag är de bästa kompisar och Sofie har betytt mycket för Sibels utveckling. Hon berättar att de är ”som natt och dag”.

De är helt olika, kompletterar varandra och bråkar aldrig.

– Hon är så klok och har alltid funnits där för mig. Till henne går jag när jag behöver fråga om råd. Förutom Sofie har jag inte så många nära vänner. När jag var med i Idol första året träffade jag inslagsproducenten

– Patricia som har blivit som en mentor för mig. Hon är 35 år och har fungerat som en mamma, syster och vän. Hon är ung och framgångsrik och någon som jag verkligen ser upp till, berättar Sibel.

Hon pratar varmt om sina nära och kära och poängterar att hon hellre umgås med en nära vän än deltar i större sociala sammanhang.

– Jag är social, men gillar inte att hamna i stora gäng, säger hon.

Hon menar att hennes uppväxt på många sätt har format henne till den hon är idag. Det var jobbigt för henne att växa upp på ett sjukhus och inte leva i en normal familjesituation.

– Det är svårt att veta var man hör hemma när man är uppväxt i Sverige, men har alla sina rötter i Makedonien. Å ena sidan känner jag mig svensk, å andra sidan makedonsk, även om jag inte ens talar språket. Det är till

Makedonien jag åker till när jag ska träffa min släkt och att växa upp med två kulturer har varit förvirrande. Man blir osäker på vem man är och det kan ofta bidra till att jag känner mig panikslagen, berättar hon.

Sibel säger att hon varje dag kämpar mot paniken och för att hålla båda fötterna på jorden. Trots det har hon kastat sig ut i en tuff värld där hon varje dag blir exponerad för granskande blickar.

– Jag är en känslosam person. Men jag tror att det är bra att kunna visa känslor om man har en konstnärlig inriktning. Då har man lättare att få känsla i det man gör, säger hon.

För hennes föräldrar var det svårt att komma till ett nytt land och ett helt annorlunda språk. Pappa kunde lite engelska, men mamma hade inget språk att kommunicera med i Sverige.

Sibel menar att det gjorde hennes mamma frustrerad när Sibel togs om hand av den svenska sjukvården.

– Ibland säger mamma att ”de har förstört ditt ben”. Det gjorde mamma väldigt ledsen att inte kunna göra sig förstådd här i Sverige och inte veta vad som skulle hända med mig. Hon fick helt förlita sig på läkarna. Och visst är det konstigt att en liten höftfluxation skulle bidra till att jag skulle behöva tillbringa så många år på sjukhus och göra åtta svåra operationer.

Föräldrar vill hjälpa

Sibel menar att alla föräldrar självklart vill vara sina barns hjältar och kunna hjälpa dem med allt i livet. Därför tror hon att hennes mamma inte kände sig tillräcklig när hon inte kunde hjälpa Sibel med allt.

– Hon var den som alltid var vid min sida vid mina långa sjukhusvistelser. Hon matade och hjälpte mig med allt. Hon gav fem år av sitt liv till mig och självklart fick mina äldre systrar mindre av hennes uppmärksamhet.

Jag kan aldrig återgälda min mamma för det som hon har gjort för mig, berättar Sibel.

Därför är hon idag ambassadör för Ronald McDonald Barnfond och talar varmt om de hus som byggs åt familjer så att de kan vara nära sina långtidssjuka barn. Hon önskar att hennes familj hade fått möjligheten att bo nära henne när hon vistades på sjukhuset och att hon och hennes syskon hade fått möjlighet till en ”vanlig” familjesituation.

– Det är fantastiskt att man kan erbjuda familjer att bo nära sina barn. Det är viktigt både för barnet och syskonen. Det är viktigt att föräldrar alltid arbetar med att ge syskonen lika myc­ket uppmärksamhet och omsorg, säger hon.

Vet hur det är att vara instängd på sjukhus

En del av intäkten till Sibels senaste skiva ”Make Believe” går direkt till Ro­nald McDonald Barnfond. Hon arbetar också med ett projekt tillsammans med Friends. För henne är det viktigt att kunna stödja och lära barn som är i svåra situationer att se positivt på framtiden.

– Jag vill ut och prata med barn som har sjukdomar. Jag vet hur det är att vara instängd på sjukhus, att känna panik i ett trångt rum och bara vilja bryta sig ut. Därför vill jag inspirera barnen att tänka positiva tankar och att våga drömma. De kan bli vad som helst, säger hon.

Sibel vill visa att om hon kunde, så kan även andra. Sibel är den lilla ensamma, rädda, lite annorlunda flickan som växte upp, trotsade sina hinder och levde sin dröm – hon blev sångerska.

– Jag är fortfarande ung och minns precis hur det kändes. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli någonting. Därför är det så viktigt att föräldrar stöttar sina barn till hundra procent. Om ett barn vill bli kassörska på Ica eller pilot så ska föräldrarna, ursäkta, nu kommer jag att svära, fanimej stötta sitt barn! Det är föräldrarnas uppgift, säger Sibel.

Sibel må ha uppnått sin dröm, men hon är noga med att poängtera att hon har långt kvar med att arbeta med sin person. Hennes rädsla för att vara ensam gör att den 20-åriga sångerskan i perioder har svårt att hantera ensamheten i Stockholm. Som 19-åring flyttade hon ensam upp till huvudstaden från Skåne och har varit tvungen att klara sina senaste kriser på egen hand.

– Det har varit nyttigt för mig, men jag har fortfarande extremt lätt för att bli beroende av andra människor. Mina föräldrar har inte varit överdrivet beskyddande, men självklart beror mina svårigheter att vara självständig på att jag var så skyddad under mina första levnadsår.

Ge barnet utrymme

Hon vill tipsa alla föräldrar om att det är viktigt att man inte blir alltför beskyddande utan ger barnet utrymme att utveckla sin självständighet.

– Inte bara för att man behöver lära sig att vara självständig utan även för att man som förälder inte ska glömma bort sig själv. Det är minst lika viktigt för barnet att känna att mamma och pappa mår mentalt bra och är starka, säger Sibel.

Första gången jag träffade Sibel hann vi bara prata i 20 minuter innan hon åter hoppade upp på Solidenscenen för att vara med i den stora finalen på Friends konsert för kamratstödjarna. Senare träffas vi i lugn och ro på Warner Mu­sics kontor i centrala Stock­holm.

Sibel är pratsam och en 45-minutersintervju rullar snabbt förbi.

Nu är hennes mål att även titta på hur hon skulle kunna hjälpa barn i andra länder i Europa.

– Det är så viktigt att barn lär sig att de har alla möjligheter, trots olika förutsättningar. Jag är övertygad om att alla människor har en talang, man måste bara upptäcka den. Det finns ingen människa som är färglös. Alla har vi rätten att drömma!