Rädsla för att rädslan ska bli fobi
Fobier kan krångla till vardagen – men det finns sätt att bli fri från dem.
Rädslor är helt naturliga och en del av barnets utveckling. Men när barnet inte får möjlighet att hantera sin rädsla och lära sig motverka den kan rädslan utvecklas till en fobi.
– Det finns alla möjliga sorters fobier. Allt man är rädd för kan man utveckla fobier för och det kan krångla till vardagen ordentligt. En gång träffade jag ett barn som hade utvecklat en fobi för ballonger och kunde inte gå ut så fort det fanns ballonger framme, berättar Maare Tamm.
Det bästa är att försöka motverka fobierna genom att tidigt ta hand om barnens rädslor och hjälpa dem komma över dem. Men ibland räcker inte detta och då måste man så fort som möjligt ta itu med fobin.
Vanliga fobier är för kryp, djur och vatten. Barn som tidigt skräms av vatten måste lära sig att det inte är något farligt. Men fobin är problematisk, då vattnet alltid är stort, man kan drunkna och man vet inte vad som finns där nere.
– Samtidigt som vuxna vill att barnen ska ha kul i vattnet skrämmer man hela tiden upp dem genom att ropa på dem att de inte får gå för lång ut för då ”kan de drunkna”. Detta måste man självklart säga till sina barn, men kanske måste man noga fundera ut hur man förklarar för barnen. De kan tolka det som att vatten betyder ”jag drunknar”, säger Maare Tamm.
Om ett barn utvecklar en fobi för vatten resulterar det inte bara i att barnet inte vill bada om somrarna, barnet vågar heller inte dusch eller ta ett bad hemma i badkaret.
– Det är verkligen inte konstigt att vissa barn blir rädda för vatten. När man är liten behöver man struktur och fasta former för att förstå. Vattnet flyter och har inga kanter, det är svårt för små barn att förstå vattnet, säger Maare Tamm.
Barn kan även dra på sig social fobi. Detta brukar dyka upp när barnen börjar skolan. Om man är blyg och tillbakadragen kan det vara jobbigt att börja skolan eftersom man tvingas in i ett socialt sammanhang. Man måste leka med barnen, man måste hålla föredrag för en stor klass och man åker iväg på skolresor. För den som har svårt att hävda sig kan detta bli en jobbig tid.
Barn som råkar ut för utfrysning och mobbning kan också drabbas av social fobi. Ett utåtriktat barn som inte kommer in i gemenskapen kan omformas till ett mer inåtriktat barn. Därför är det viktigt att tidigt uppmärksamma varningssignalerna och skaffa hjälp.
Enligt Maare Tamm finns det bara ett sätt att bli av med fobier – att tvinga sig in i det som gör en rädd. I små steg måste man öva sitt barn att klara av att se på den där spindeln, doppa fingret i vattnet eller prata inför en klass.
– Till slut märker barnet att det nog inte var så farligt ändå. Om man känner att man inte klarar av träningen finns hjälp att få på kliniker som inriktat sig på fobier. De flesta fobier dyker upp när man är barn, så det kan vara värt mycket att öva bort fobin så fort som möjligt, säger Maare Tamm.
Rädslor som förstärks av ett funktionshinder
Krig och katastrofer
När barn är i förskole- och skolåldern upptäcker de världen utanför familjen och kan bli rädda för krig och katastrofer.
Fyraåringen har lätt för att identifiera sig med andra barn som är ledsna, övergivna eller far illa. Men mest av allt är barnet rädd för att förlora sina föräldrar och rädslan för krig och katastrofer kan direkt sammankopplas med rädslan att förlora sina föräldrar.
Kryp och djur
Riktigt små barn är inte rädda för djur och kryp, utan rör sig obehindrat utomhus i naturen. När de blir äldre kan dock rädslan för spindlar, myggor, fåglar och hundar dyka upp.
Många gånger beror rädslan på att man ser andra vara rädda för ett djur. Om ett barn ser sin mamma vara rädd för en spindel blir den naturliga reaktionen att själv vara rädd.
Att barn och vuxna är rädda för kryp och djur är inget konstigt, då vi skräms av flaxande rörelsemönster som kryp och fåglar har. Långt tillbaka har människan varit rädd för ormar och spindlar, då de varit giftiga. Denna rädsla sitter fortfarande kvar hos oss, även om vi inte behöver vara oroliga för giftiga spindlar i Sverige.
Vad kan man göra? Hjälp barnet att hantera sin rädsla. Om du själv är rädd för samma kryp, lägg band på dig själv och visa att det inte är något farligt. Det är viktigt att barnet tidigt får lära sig att det visst inte är så farligt som man först trott.
Medicinska rädslor
I tidig skolålder utvecklar många barn rädsla för att gå till doktorn, tandläkaren eller ta sprutor. Många barn kan se undersökningar hos doktorn och själva sjukdomen som något ont och behöver därför lättillgänglig och lagom mycket information.
Pojkar är ofta mer rädda för sprutor än flickor och har svårare att hantera detta under uppväxten. Enligt undersökningar är det vanligare att pojkar svimmar eller känner sig oroliga inför en injicering.
Vad kan man göra? Se till att ge lättillgänglig och rolig information till barnet. Läs böcker där andra barn besöker doktorn eller tandläkaren.
Om ditt barn står inför en operation kan det vara viktigt att barnet får leka och uttrycka sina tankar och funderingar innan ingreppet.
Köp hem ”doktorsleksaker” så att barnet själv kan testa att operera och injicera sprutor, för att förstå vad som kommer hända. Efter besöket kan det vara bra att åter igen leka doktor för att bearbeta det som eventuellt kändes jobbigt.
Det är även viktigt att sjukvårdspersonal förbereder barnet ordentligt. Se till att ditt barn får se var operationen ska gå till och att doktorn eller en sjuksyster förklarar vad de ska göra. Det skapar en trygghet hos barnet.
Medicinsk rädsla
En rädsla som naturligt blir en större del av ett barn med funktionshinders liv är den medicinska rädslan.
Vad kan man göra? Det är viktigt att ta denna rädsla på allvar och göra allt för att försöka förbereda barnet inför operationer och sjukhusbesök. Det kan vara svårt för barn att uttrycka sina känslor kring sjukdom och sjukhus, men om du hjälper ditt barn att hitta att kommunikationssätt kommer du att ha lättare att förstå vad som händer i barnets huvud. På så sätt blir det enklare för dig att hjälpa och stötta.
Tankar kring sjukdom
När barnet kommer upp i nioårsåldern börjar han eller hon inte bara fundera över döden, utan över sin egen existens. Frågor som ”vad är livet?”, ”varför finns sjukdom?”, ”varför drabbades jag?” dyker upp och barnet kan verka inåtvänd och grubblande. Att barnet funderar är i sig inget problem, men grubblerierna kan ta sig form i kroppsliga bekymmer, så som ont i magen, kinkighet med mat eller ont i huvudet.
Vad kan man göra? Om inte de kroppsliga bekymren beror på ett medicinskt problem är det viktigt att barnet fort får hjälp att tala ut om sina funderingar. Detta kan ni som föräldrar arbeta med, men det finns även hjälp att få av kuratorer och psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Krig och katastrofer
Olyckor och katastrofer i världen kan väcka extra starka känslor hos barn med funktionshinder. De känner till att deras funktionsförmåga är nedsatt och är väl medvetna om att de inte kan springa ifrån problem.
Christina Renlund träffade efter tsunamin 2004 flera barn som blev extra oroliga och sa saker som ”De som klarade sig på stranden, de sprang. De som klarade sig på stranden var starka”.
Vad kan man göra? Ta barnets rädslor på allvar! Försök ta reda på vad barnet tänker på. Lek, rita och skriv med barnet och försök svara på hans eller hennes frågor.
Kroppen
Barnet kan bli rädd för att något mer ska hända med kroppen. Man är rädd att det funktionshinder man har nu kan förvärras. All förändring med kroppen blir då läskig. En åttaårig pojke berättar om sin rädsla: ”Jag är rädd för själva rädslan, jag är rädd för att bli rädd igen, jag är rädd varje gång jag får ont någonstans”.
Barnet kan också vara rädd för att det är något med kroppen som barnet ännu inte vet. ”Är det något mer? Kan det bli värre? Blir jag sämre?” kan vara frågor som barnet ställer sig själv i det tysta.
Vad kan man göra? Rädslan för att kroppen ska bli sämre eller att det är något som mamma och pappa ännu inte berättat är ofta gömda rädslor. Barnet frågar inte, utan grubblar själv i det tysta. Därför krävs det att föräldrar och personal är uppmärksamma och fångar upp de frågor som barnet själv inte ställer, men ändå funderar över.