” Rätten till stöd behöver förtydligas”

Hon kan titulera sig mäktigast i skolvärlden. Ann-Marie Begler beskriver sig själv som en aktiv chefsperson som trivs bäst i händelsernas centrum. Engagemang och laganda är nyckeln till framgången. Och joggingskor.

Det råkar vara den sista måndagen i oktober och den första dagen med vintertid. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Genom fönstret syns Brunnsviken och Hagaparken som flankeras av den intensivt trafikerade Essingeleden. Efter att ha bollat tider fram och tillbaka via mail, träffas vi till slut i Skolinspektionens lokaler vid Sveavägen i Stockholm.

– Jag tror det är bokat ett rum för oss här borta, säger Ann-Marie Begler när hon möter upp i receptionen och ber samtidigt om ursäkt för att hon är några minuter sen.

Vi slår oss ner i ett av de inglasade konferensrummen som är sparsmakat möblerat med ett ovalt mötesbord och några färgglada stolar. På väggarna är det kalt med undantag för en stor white­board­tavla.

Ann-Marie Begler tar med en hastig rörelse av sig sin blåa kavaj och hänger den på stolen bredvid. Lite otåligt. Men det finns en förklaring och den tar vi lite senare. Först fokuserar vi på hennes roll som generaldirektör.

Magasinet Skolvärlden har i år utnämnt Ann-Marie Begler till nummer ett på listan över skolsveriges mäktigaste personer.

”Hon är en starkt bidragande orsak till att Skolinspektionen har fått större makt än vad många nog trodde att den skulle få. Orädd med hårda nypor från tiden på Rikspolis­styrelsen, Brottsförebyggande Rådet och Socialstyrelsen.”

 

Trivs i kontorslandskapet. På Skolinspektionen har man inte stängda dörrar.

 

Så lyder beskrivningen från i somras, vid tidpunkten för utnämningen. På frågan om hon är oberörd av meningsskiljaktigheter och konflikter, svarar hon att:

– En sådan fråga får aldrig en man. Det där är en så typisk fråga att ställa till en kvinna.

Reportern, som känner sig som en klumpeduns, formulerar snabbt om frågan som i alla hast blir till ett påstående; ”med andra ord; du är inte konflikträdd?”

– Vid 41 års ålder blev jag en av de yngsta överdirektörer genom tiderna för Socialstyrelsen. Då var jag mycket mer frustrerad och blev djupare berörd av saker som hände. Men genom åren samlar man på sig erfarenheter och blir bättre på att hantera sådana saker.

Det första intrycket av Ann-Marie Begler är sålunda att hon har en rak kommunikation. Att hon dessutom är väl insatt i retorik och vurmar för rättvisa råder det inte heller några tvivel om. I en granskning på initiativ av Skolinspektionen år 2010 framkommer att nästan bara män visas på bilderna i grundskolans fysikböcker. Granskningen innehåller bland annat en analys av de tre vanligaste läromedlen i 35 granskade skolor.

”Det är beklagligt att läromedelsförlagen inte tar uppgiften att engagera alla elever på större allvar”, uttryckte Ann-Marie Begler då.

Och: ”Det handlar om att ge alla elever möjlighet till bildning, kunskap och utveckling.”

– Rättvisa är viktigt för mig. Jag har ett brett samhällsengagemang och har jobbat länge med utsatta människor. Som socialsekreterare, på Rikspolisstyrelsen och nu på Skolinspektionen. Det är orättvist att ett barn som föds in i en viss miljö inte har samma möjligheter till skolgång som andra.

Den allra första skoldagen är för de flesta en helt underbar dag men efter några år känner alltför många precis tvärtom, att det är så hemskt att de inte vill gå dit mer. Så ska barn inte behöva ha det.

Det kan handla om missbrukande föräldrar eller en stadsdel som är fattig. Men inga barn ska slås ut från skolan, det spelar ingen roll om eleven är hörselskadad eller har en neurologisk funktionsnedsättning, alla kan och alla har rätt att få gå i skolan! Med rätt stöd och hjälp ska alla kunna nå skolans uppsatta mål och komma vidare i livet. Idag är skolans allra största utmaning att klara den både socialt och kunskapsmässigt.

Ann-Marie Begler berättar att hon fortfarande kommer ihåg alla sina klienter som hon träffade när hon jobbade som socialsekreterare.

 

Den nya skollagen kan behöva förtydligas, anser Ann-Marie Begler.

 

– En kvinna minns jag särskilt väl, hon var en av dem som hängde kvar i det goda livet efter att hon hade fått stöd från oss – det är verkligen roligt att se att man faktiskt kan hjälpa en del personer.

Men hur tog hon sig då till sitt första chefsjobb? Det kan inte ha varit självklart. Pappa var 25-öres­ingenjör, frihetstörstande sjöman och reparatör av oljepannor, mamma jobbade på kontor. Farsta. Betong. Miljonprogram.

– Farsta på 60-talet ett område med mycket missbruk och man kunde tydligt se hur vissa hade en enklare skolgång än andra, särskilt på gymnasiet. Jag ville bli lärare från början och praoade i åttan i en skolklass men blev istället socionom och jobbade i flera år med ungdomar och missbrukare. Min pappas starka engagemang i samhällsfrågor har påverkat mig mycket.

Någonstans här, mitt emellan de blixtsnabba meningarna, åker kavajen på igen. Lika otåligt som den åkt av. Hon fortsätter:

– Jag är en aktiv person – en typisk chefsperson – och jag hade inte varit nöjd med att vara socialsekreterare hela livet. När jag blev med barn fick jag möjlighet att testa andra mer chefsinriktade arbetsuppgifter och på den vägen är det.

Hon tycker om att arbeta och går alltid med lätta steg till jobbet.

– Jag uträttar saker. En vanlig dag på jobbet kan innehålla möten av olika slag, lönesamtal, olika projekt om läsning och skrivning. Vi har fem regionala avdelningar dit jag ofta åker för att prata.

Sedan är det också en hel del arbete inför Skolinspektionens dag i november.

Framgångsfaktorerna tillskriver hon det goda samarbetet och arbetsklimatet.

– Alla som jobbar på Skol­inspek­tionen har en stark lojalitetsanda med grunduppdraget, vi arbetar tillsammans och alla ställer upp för varandra. Detta genomsyrar alla verksamheter!

Hur hanterar hon då det berömda livspusslet? Jo genom att avstå från vissa saker.

– När behövs jag och när behövs jag inte? Det är viktigt att prioritera och delegera, att inse att jag inte är den viktigaste perso­nen, det finns andra som kan göra jobbet! Förutsättningen för att det ska fungera är att välja rätt chefer så att man kan delegera och jag har alltid haft bra chefer under mig. Därför har jag också alltid kunnat prioritera mina barn, men det är klart att jag ofta fått sitta på barnens bandymatcher och läsa igenom material inför nästkommande dag.

Det svåraste i uppdraget tycker hon är att ge enskilda barn stöd utan att det blir utpekande.

– Antalet anmälningar har fördubblats sedan vi startade för fyra år sedan och våra inspektioner får stort genomslag. Det är ett par tusen anmälningar varje år. Nu finns det även en kommunal klagomålshantering, det är den snabbaste vägen att gå. Eller att göra anmälan via webben. Samhället går mot ett ökat rättighetstänkande nu. Man ser också mer till de barn som har extra behov.

För ett barn är det väldigt lång tid att vara borta från skolan i tre veckor. Vi ska ha så kort handläggningstid som möjligt och vi måste hitta effektiva sätt att handlägga ärendena. Det är en stor utmaning att förbättra detta. Idag har vi fem månader som maxgräns, vilket vi klarar ganska bra.

En annan utvecklingspunkt är att öka förtroendet bland föräldrar och skolpersonal.

– Ska vi påverka måste lärare och rektorer tycka att det vi gör är bra.

Är det inte ibland svårt att veta om det blir rätt?

– Vi har aldrig kritiserat en skola på lösa grunder. Ibland har vi inte tillräckligt med information för att kunna ge kritik. Jag är aldrig orolig för att den kritik skolorna får är dåligt underbyggd. I vår tillsynsmodell gör vi en risk/väsentlighetsanalys och ägnar mer tid åt de skolor som har störst behov. När vi gör en tillsyn vill vi se hur det verkligen ser ut, inte bara läsa en handling. Därför är klassrumsobservationer viktiga. Men det är tidskrävande och de måste vara så stabila att man kan säga något utifrån dem.

Hur känns det att ha så höga förväntningar på sig?

– Det är jättebra att ha höga förväntningar, det föder vilja och självförtroende, det är enbart positivt så länge förväntningarna inte blir ett kravmaskineri. Felaktiga förväntningar finns också. När vi är ute på skolorna frågar de ofta oss om vi kan finnas kvar som ett långvarigt stöd. Men det är varje kommuns uppgift att hjälpa skolorna efter att vi har varit inkopplade.

Vi vill se ett bättre samarbete mellan olika kommuner. Till och med stora kommuner som Södertälje och Malmö eller stora fristående skolhuvudmän har svårt att fixa det.

Är det något i den nuvarande lagstiftningen som behöver förbättras?

– Vi har ju fått en ny skollag och justeringar kan komma att göras i den men vi väntar till dess att vi ser att de verktyg vi redan har fungerar. Det tar tid att få rätt rättspraxis, det har vi framför oss.

– Ett förtydligande skulle jag vilja ha för rätten om särskilt stöd. För en elev som har fått särskilt stöd och når målen är det oklart om eleven har rätt till fortsatt särskilt stöd. Om stödet tas bort finns en risk för att eleven inte längre når målen. Det har framkommit från handikapp­organisationerna att det idag är oklart vad som gäller.

Klockan är 16.30. Mörkret har lagt sig en timme tidigare idag. Att det regnar utanför fönstret går inte att se, däremot hörs smattret mot fönsterblecket desto tydligare. Strålkastarna från bilarna på Essingeleden glittrar. Likaså Ann-Marie Beglers ögon när vi avslutningsvis pratar om löpning. Hon är en inbiten idrottsperson och är ofta ute med hunden.

Lidingöloppet har hon sprungit flera gånger. Även ett maraton. För många år sedan, tillägger hon.

– Jag kopplar av med löpträning och det är lite befriande att springa, som chef är man fokuserad hela dagarna och har ofta möten med andra. I löpningen är man bara med sig själv, det skapar en frihetskänsla. Precis som min pappa har jag en frihetslängtan, med den skillnaden att jag drar på mig joggingskorna istället för att sticka ut på sjön. Eller plockar svamp. Att vara ute i naturen är frihet för mig.