Rättsombudet som tvingar kommunen att lyssna

Willy Engebrethsen i Falkenberg har som rättsombud i FUB kunnat följa hur LSS-lagen tillämpas i samhället. Han kan se att verkligheten i dag har kommit långt från de tankar som fanns när lagen stiftades.
– Det finns ingen rättssäkerhet, det finns ingen som ställs till svars, säger han.

I LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är ett centralt begrepp att ”den enskilde skall tillförsäkras goda levnadsvillkor”. Men vad är det, och hur kan den enskildes företrädare argumentera för sin sak mot kommunernas bedömare?

Willy menar att det har blivit svårare, förr satt man och pratade med handläggaren om biståndet, nu är det mera som att man genast möter ett motstånd, en tröskel.
– De tillämpar lagen på väldigt lösa boliner, menar han.

Han tar ett exempel, en kvinna i hemkommunen som satt och slog huvudet i väggen i förtvivlan över att man av besparingsskäl hade tagit bort hennes dagliga sysselsättning och möjligheter till aktivering i boendet. Lösningen blev att man såg till att få köpt en madrass att sätta på hennes vägg… Är det verkligen möjligt att kommunens socialchef fick kännedom om det, och inte reagerade, frågar sig Willy. Och understryker samtidigt att besparingar aldrig får vara något skäl för att neka den enskilde sina lagliga rättigheter.

Han medger att det inte alltid är så att man har rätt till det man söker, men man kan begära att kommunerna ska kunna presentera skäl för ett avslag på ett vettigt sätt. Föräldrar ska inte riskera att bli misskrediterade och utmålade som olämpliga att företräda sin son eller dotter, det är en sida av rättssäkerheten.

En annan är möjligheten för personal att göra en så kallad Lex Sara-anmälan för att påtala missförhållanden:

– Men det vågar man inte göra, för då vet man att man riskerar att själv råka illa ut, så den möjligheten fungerar inte heller som något rättvise- eller kvalitetssäkringsinstrument, säger Willy.

Han har varit engagerad i FUB sedan långt innan LSS började gälla på nyåret 1994. Innan dess fanns omsorgslagen från 1967, och han menar att även den lagen var väl tänkt men kom att tillämpas på ett sätt som inte nådde upp till lagstiftarnas ursprungliga ambitioner.

I styrelsen för FUB i Falkenberg har han varit med från 1981 till 2012, och han är numera rättsombud för länsförbundet FUB med hela Halland som arbetsfält. Ibland hjälper han också till med olika fall runt om i landet, inte minst sådana som har anknytning till hans specialitet frågor om autism och problematiska beteenden.

Att omsorgen i hemkommunen Falkenberg bit för bit lagts över på privata entreprenörer har inte gjort arbetet enklare. Förra året tog Willy tillsammans med FUB i Falkenberg det uppmärksammade initiativet till en namninsamling för en folkomröstning om nästa steg i privatiseringen. En folkomröstning skulle visserligen bara ha varit rådgivande, men ändå rimligen en stark markering för beslutsfattarna. För att tvinga fram omröstningen skulle det krävas att en tiondel av de röstberättigade skrev på.

Det lyckades, med råge, då över 4 000 namn samlades in. Men kommunen underkände listorna då merparten av namnen inte var försedda med alla siffror i personnumret och/eller datum för påskrift.

Kampanjen för folkomröstningen lär inte ha försvagat den bild av Willy som en bråkmakare som finns inom delar av kommunens förvaltningar, inte minst förstås på socialkontoret. Det uppvägs av den respons som Willy får av de människor som berörs av beslut och handläggning. En positiv sak var det förstås också när han förra året av ett försäkringsbolag utsågs till ”Årets föreningshjälte” i Sverige.

– Det är ju ett jädrans glapp mellan det och att ses som kommunens störste fiende, noterar Willy med ett leende.

Samtidigt vill han understryka att det inte behöver vara avgörande för kvalitén vem som utför omsorgsarbetet, och att det inte är givet att det blir bättre för att det görs i samhällets regi. Men privatisering riskerar att tvinga fram pressade kostnader, och riskerar också att försvåra möjligheterna till tillsyn.
Under 2013 har Willy ett uppdrag av Länsförbundet FUB i Halland att genomföra projektet ”LSS-lagens tillämpning inom kommunala och upphandlade verksamheter samt kvalitetssäkring och tillsyn av verksamheter som berör aktuell personkrets”.

Det handlar bland annat om att följa den pågående upphandlingsprocessen av handikappomsorgen i Falkenbergs kommun och även att följa utvecklingen i övriga kommuner i Halland. Kvalitetssäkring och rättstillämpning är andra områden han ska följa, och i uppdraget ingår också att föra en dialog med myndigheter och förvaltningar, liksom med de som utför LSS-tjänster.

Ett lite speciellt uppdrag är det att skapa en lathund med rubriken ”Att bli en GOD men BESVÄRLIG god man”, där den som har uppdrag som god man kan lära sig hantera situationer där man av kommun eller utförande verksamhet upplevs som besvärlig.

Hur kom då Willy Engebrethsen från början att engagera sig för barn med utvecklingsstörning och deras familjer? Jo, bakgrunden finns i hans tidiga yrkesliv, när han arbetade som skötare på ett vårdhem för barn med utvecklingsstörning.

När han var helt ung, 21 år, och hans fru Ulla ett år äldre, öppnade de sitt hem för en pojke med autism, Jörgen, som Willy hade arbetat med på vårdhemmet där han var anställd. De blev unga fosterföräldrar för den då tolvårige Jörgen, som Willy menar var uppenbart skadad av den bristfälliga vård han hade fått under sina första år.

– Folk var förundrade över att vi tog på oss det här ansvaret när vi var så unga… men vi visste ju inte då att det skulle vara i 28 år!

Nu fyller Jörgen snart 50 och har sedan ett antal år tillbaka boende i en egen lägenhet med personlig assistans. Samtidigt kan han ibland, som andra utflyttade barn, komma och hälsa på hos Willy och Ulla. De har också med tiden fått tre biologiska barn, som nu är vuxna. Willy berättar att de ibland fick frågan om de skulle ”lämna tillbaka” Jörgen när de egna barnen kom, men han försäkrar att det aldrig var aktuellt.

– Man ska nog själv ha upplevt den där känslan när man inte har kunnat sova på nätterna, menar Willy och konstaterar att det inte är lätt för barnfamiljer att hålla reda på sina rättigheter när man får kämpa för fullt med att överhuvudtaget få vardagen att gå ihop.

 

Beväpnad med kunskap och argument. Willy Engebrethsen håller koll på att enskilda får rätt mot kommunerna.

 

I sin egen barndom fick han också erfarenheter av att vara ett barn som var utlämnad åt främmande människors i bästa fall goda vilja.

Han hade varit på både barnhem och fosterhem och det numera beryktade Skärsbo pojkhem när hann till sist fick livet att landa i ett småländskt fosterhem. Inte minst tack vare ett engagemang inom idrotten som han också har kvar än idag.