Reflektioner

För ett antal år sedan skrev jag att LSS-verksamheter för barn och unga vuxna verkade fungera rätt bra. Jag hörde väldigt få klagomål från yngre föräldrar. Det gladde mig då jag jämförde med egen sämre erfarenhet, som jag skrev om i förra inlägget här på bloggen.

Jag påstod optimistiskt att om ytterligare 30 år behövs inte intresseorganisationerna FUB med flera. Då skulle även verksamheterna för unga vuxna och vuxna ha god kvalité och fungera bra.

Det var innan besparingarna började i stor skala. Det var innan avslagen hos LSS-insatserna accelererade. Det var innan föräldraansvar användes för att neka hjälp till unga föräldrar. Det var innan bokstavstrogna tog över i Förvaltningsdomstolarna.

Nu ser jag hur fel jag hade med min optimistiska hatt. Jag och andra föräldrar vill ju så gärna se alla positiva öppningar. Vi får ju höra av våra handläggare och politiker, att vi har fantastiska lagar och vi borde vara nöjda. ”Se bara hur det är i andra länder runt omkring!”

Det är bara det att vi föräldrar har svårt att se detta när hela familjen ”går på knäna” eller vårt barn har fått avslag på kontaktperson, ledsagare eller korttidsvistelse, eller fått kraftigt minskad personlig assistans.

Det senaste året har skolan varit i fokus för att de extra resurserna till elever med särskilda behov tas bort eller minskas. Det innebär att vissa duktiga resursskolar försvinner? Det innebär definitivt att svika föräldrar som, liksom jag, trodde på en bra skola för sina speciella barn.

Att insatserna kortis och avlösare minskade såg jag som helt logiskt för att de naturligtvis skulle ersättas av personlig assistans i hemmet. De första nio åren på 2000-talet ökade också personlig assistans för unga hemmaboende, men 2010 började denna positiva trend att stagnera. Så när nu inte detta erbjuds måste insatserna som rör avlösning öka igen. Det syns dock inte i siffrorna ännu.

När barnen blir vuxna och slutar skolan, måste det finnas bra gruppbostäder för att ersätta till exempel assistans i hemmet. Då gäller definitivt inte föräldraansvaret längre.

Jag pratade på en konferens med en pappa vars son just flyttat hemifrån till eget boende i gruppbostad. Sonen var nöjd och pappan lättad över att på första gången på många år slippa en massa främmande assistenter i sitt hem.

Inte bara den funktionshindrade utan även dennes föräldrar behöver få leva ett självständigt liv!

    

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.