”Regeringen måste orka genomföra Funka-utredningen”

– Jag hoppas verkligen att det blir möjligt för föräldrar att anställa egna barn med lönestöd.
Det säger Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden, i en intervju om Funka-utredningens förslag till nya stöd på arbetsmarknaden.

Funka-utredningen ligger just nu på regeringens bord och Ingrid Burman förväntar sig att det snart kommer en proposition med skarpa förslag. Men det räcker inte.

– Det krävs fler åtgärder för att arbetsmarknaden ska sluta att sortera bort personer med en funktionsnedsättning. Arbetslinjen måste gälla alla, nu ser vi att allt fler ställs utanför arbetsmarknaden. Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar.

Många föräldrar vill ha möjlighet att anställa egna barn med lönestöd, som föreslås i Funka-utredningen. Hur ser du på detta?
– Jag hoppas verkligen att förslaget blir verklighet. Det är inte rimligt att en förälder som har ett barn med nedsatt arbetsförmåga inte ska kunna få lönestöd för att anställa sitt barn men väl för att anställa andra. Samtidigt som samma barn kan anställas av grannens företag med lönestöd. Det är en särreglering som bör tas bort. Naturligtvis ska man följa upp även dessa lönestöd så att missbruk inte förekommer.

De flesta remissinstanser har varit positiva till Funkautredningens förslag. Vad anser du vara viktigast att genomföra?
– Jag menar att de flesta förslag är viktiga att genomföra. Höjt lönebidragstak och rätten till pensioner och försäkringar är viktiga förutsättningar för att personer inte ska ges sämre anställningsvillkor än andra. Trainee-utbildningar, introduktionsstöd, förberedande utbildning på folkhögskola är andra förslag som kan underlätta för personer att etablera sig på arbetsmarknaden.

– Samtidigt saknar jag förslag om hur arbetsplatsen och arbetets villkor ska förändras för att bättre passa personer med olika funktionsnedsättningar. Det kan handla om arbetstidens förläggning, det kan handla om ett mentorstöd på arbetsplatsen, om attitydprojekt om att se olika kompetenser.

– Menar vi allvar med att allas arbetsförmåga ska tas tillvara så måste också arbetslivet förändras. Om inte riskerar alla vackra ord och ambitioner att falla platt ned till marken.

– Jag saknar några förslag, t ex att kodningen av funktionsnedsättningar avskaffas och att man ser över den arbetssökandes möjlighet till inflytande. Idag tar det i genomsnitt 270 dagar för en sökande att få en kod, många får vänta alldeles för länge för att få de hjälpmedel eller stöd som kan behövas för att få ett arbete. Jag saknar också förslag på hur ett kunskapsstöd till arbetsplatsen kan utformas.

Ett återkommande önskemål är att det ska finnas EN ”ingång”, EN kontaktperson, som kan samordna allt stöd på arbetsmarknaden. Hur ser du på det?
– Det handlar om att se individen, se kompetensen och göra en individuell plan där också den arbetsökande är medaktör. Då måste också den enskilde arbetsförmedlaren få större svängrum, mindre detaljstyrning så att hon eller han kan ta individuella hänsyn. Människor är inte likformiga och kompetensen och resurserna måste finnas hos den arbetsförmedlare som individen möter.

– Hjälpmedel och stöd ska kunna fås på en gång. Handlingsutrymmet för detta ska finnas lokalt. Lots, mentorsprogram och samordning är nyckelord i detta arbete.

Vissa småföretag vill anställa personer med funktionsnedsättningar men har inte råd, bland annat beroende på försäkringskostnader och pensionspremier. Vad anser du om Funka-förslaget att staten ska ta över ansvaret för försäkringarna?
– För mig är det viktigt att personer med funktionsnedsättning inte har sämre anställningsvillkor än andra. Har inte arbetsgivaren kollektivavtal som säkrar detta är det viktigt att staten tar sitt ansvar.

Det har varit ganska tyst från politikerna med konkreta förslag på sistone. Under tiden drabbas många människor svårt eftersom de inte får tillräckligt stöd att komma ut i arbetslivet. Varför tar det så lång tid?
– Det är tråkigt att konstatera att den politiska ambitionen och den politiska retoriken inte följs upp med aktiva åtgärder. Funktionshinderspolitiken i stort har tonats ned.

– Vi ser det i diskussionen kring assistansreformen, när det ligger förslag om att försämra bilstödet, när socialförsäkringarna urholkas med mera. Arbetsmarknadspolitiken är inget undantag.

– Personer med funktionsnedsättning är idag inget prioriterat område, trots konventioner och strategier. Jag brukar tala om ”reformer som kom och vände om”. De ska bli intressant att se om regeringen orkar genomföra Funka-utredningens förslag.

De flesta bedömare menar att arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättningar har försämrats de senaste åren, trots förhoppningar om en vändning till det bättre.
– Det finns en klar och tydlig statistik som visar att sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning, som har en nedsatt arbetsförmåga, minskar.

Hur ser ni på utvecklingen på längre sikt?
– Det är lätt att vara pessimistisk utifrån de senaste årens statistik. Jag tror ändå att om vi förmår att flytta fokus från att enbart tala om individers brister till att se kompetensen och fokusera mera på arbetsplatsens tillkortakommanden så kan utvecklingen vända. Flexibla arbetsplatser med flexibla arbetstider utifrån individens behov skulle kunna tillgodogöra sig den outnyttjade kompetens som idag finns bland personer som har en funktionsnedsättning.