Resan till Norge (nr 6, 2007)

Många brukar fråga mig hur det kändes att få ett funktionshindrat barn. Det är inte så lätt att svara på det. Men jag kan förklara det i form av en metaforisk historia.
Vår resa skulle gå till Norge.
Så var det tänkt.
Från början var jag inte alls särskilt intresserad av att resa över huvud taget. Men många vänner hade varit i Norge och de rekommenderade det varmt.
Efter en tids funderande bestämde vi oss till slut.
Norge fick det bli! Det verkade vara tryggt och säkert och vi bestämde oss för att åka dit.

Norge kändes bekant och i allt väsentligt påminde det om Sverige. Man kunde enkelt klara sig med att prata svenska – fast lite långsammare och kulturen var inte heller särskilt främmande. Det skulle inte innebära några svårigheter att anpassa oss från det trygga och välbekanta i Sverige.
Därefter följde månader av planering och förberedelser. Vi läste reseböcker, språklexikon och vi drömde om allt vi ville se och utforska när vi väl kom fram.
Förväntan var stor när det äntligen var dags att resa.
Nio månaders längtan skulle äntligen resultera i en tämligen trygg och lättförståelig resa till Norge.
Döm om vår förvåning när dörrarna till flyget öppnades och det visade sig att vi hade landat i Mongoliet…

Ungefär så skulle man kunna beskriva den stora förvåning, chock och omtumlande känsla som inträffade den dagen då vår son föddes.
Han hade Downs syndrom.

Nu stod vi i ett helt främmande land utan vare sig karta, lexikon eller guide. Vi hade ingen aning om vad som väntade i detta främmande och skrämmande land.
Ingenting påminde om varken Sverige eller det Norge som vi hade planerat att åka till.
Med stapplande steg fick vi börja utforska detta nya och okända landskap.
Med tiden lärde vi oss att älska detta annorlunda land. Det blev som vårt andra hem. Och ofta tycker jag att jag känner mig mer som hemma där än i Sverige.
Ständigt dyker det upp nya sidor av detta annorlunda och spännande land. Det finns nåt kittlande i att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn.
Men det är inte bara en skön och avkopplande resa. På grund av de kulturella skillnaderna tvingas vi att leva i ständig ovisshet och utan kontroll. Det finns delar av detta land som jag fortfarande har svårt att acceptera och skapa fred med. Det finns, som i alla länder, olika delar som man önskar skulle vara på ett annat sätt.

Men den dag jag kommer att lämna detta jordeliv kan jag med stolthet känna att jag har varit och rest i Mongoliet. Det är inte alla som kan eller vågar det.
Jag känner mig stolt över det landet. Jag älskar det med alla sina fel och brister.
Sören Olsson

Ps: Jag har även varit i Norge två gånger och det är inte så dumt där heller!