Revolterar mot normer

Hon är den där obekväma typen som alltid säger vad hon tycker och gör fula grimaser om någon stirrar på henne. Samtidigt har hon nära till skratt och försöker vara noga med att bekräfta de människor hon älskar. Möt Sahar Mosleh. Flata. Muslim. Funkis.

Sahar Mosleh stirrar stint på en kille, som för tredje gången på mindre än tio minuter viker sig dubbel för att ta sig emellan hennes permobil och bordet bakom, utan att våga fråga om hon istället kan maka lite på sig. ”Nästa gång han gör så där flyttar vi på oss”, säger hon högt till assistenten.

Inne på den indiska restaurangen på Hötorget mitt i Stockholms city finns inga trösklar, och är Sahars självklara plats för dagens intervju.

Men först är det dags att byta bord.

Hon föddes 1978 i Irans huvudstad Teheran som nummer två i syskonskaran. Den medfödda benskörheten var till en början svår att acceptera för hennes föräldrar, och den allmänna uppfattningen i Iran var, och är i viss mån fortfarande, att man har syndat om man får ett barn med funktionsnedsättning.

Det var då mormor Ezat klev in och sa att hon ville ta hand om Sahar. Sahar beskriver henne som en stark feminist och förebild.

– Hon uppfostrade fem barn själv utan någon man, bror eller pappa som hjälpte henne. En modern kvinna, öppen i sinnet och som kunde ta plats. Männen var lite rädda för henne, hon hade en särskild ”power” i sitt steg. Hon var heller inte rädd för ”funkisar”.

Mormor Ezat hade gått i skolan ända till femte klass vilket var väldigt ovanligt för kvinnor i hennes ålder. Hon var också religiös, och när hon och Sahar satt utanför moskén kunde människor komma fram till hennes mormor och säga att det var skamligt att Sahar över huvud taget fanns.

– Mormor struntade i vad andra sa. Istället sjöng hon sånger för mig om att man inte ska vara rädd för att ta plats.

Sahar började så småningom i en vanlig skola, men hade ingen rullstol. Istället fick hon sitta på en slags säng med hjul, som inte kunde köras utomhus.

– Jag fick sitta inne på rasterna och titta ut genom fönstret när de andra lekte. Det gjorde ont. Där väcktes en stark önskan om att vara delaktig, att kunna vara med.
När Sahar var elva år flydde hennes pappa till Sverige. Som liberal journalist hade pappa Hassan varit med och startat ett parti. Nu var han hotad till livet och kunde inte stanna kvar i Iran. Att han ville till Sverige var mycket för Sahars skull, han trodde att det skulle vara ett bra land för henne att bli vuxen i.

Och fem år senare reste även hon, hennes syster och mamma efter. Det första minnet av Sverige är att hennes mamma och pappa kysstes på Arlanda, att man fick göra det öppet här.

Men föräldrarna skildes snart och hennes mamma blev tvungen att åka tillbaka. Med både mormor och mamma i Iran ville Sahar inte heller stanna kvar. Hennes pappa försökte övertala henne, men hon trotsade honom och åkte ändå.

Det blev en chock att komma tillbaka. Hon tror att det berodde på att hon på de två år som gått hunnit anamma den svenska kulturen så pass mycket.

När hon ville återvända uppstod problem och först efter att hon gått till svenska ambassaden i Teheran och förklarat situationen, fick hon, och därefter även hennes mamma, uppehållstillstånd och kunde resa tillbaka till Sverige.

Sahar började på estetisk gymnasielinje och flyttade in i ett tillhörande elevhem.

Det som hon trodde skulle vara ett ”skönt kollektivboende”, visade sig istället vara en gruppbostad med personal, och att bli ”ihopbuntad” bara för att man hade ett rörelsehinder var helt nytt för Sahar.

Dessutom hade hon svårt att ta sig hem när hon varit ute på kvällarna, hissarna i tunnelbanan var ofta trasiga, och det gick inte att beställa rullstolstaxi så sent.

– Att inte kunna ta sig hem på natten, men framför allt att bli sorterad och grupperad på en institution, gjorde mig arg och en kompis sa ”du kanske borde engagera dig i handikapprörelsen”.

Så gick hon med i förbundet Unga rörelsehindrade, och blev snart deras ledare, först lokalt och sedan på riksnivå.

Efter flera års intressepolitiskt arbete i delaktighetsfrågor bestämde hon sig för att engagera sig partipolitiskt. Så inför förra valet gick hon med i Feministiskt initiativ, med hopp om att jämlikhetsdebatten även skulle omfatta personer med funktionsnedsättning.

– Jag hade stora förväntningar och trodde att vi skulle ha ett bredare budskap. Att Feministiskt initiativ skulle kämpa mot alla typer av diskriminering. Men ingen pratade om funkisar, det var bara HBTQ och etniska frågor.

Hon bestämde sig därför nyligen att hoppa av, men hon är glad att partiet kom med i Europaparlamentet och hoppas att de även kommer till riksdagen i september.

– Jag har en bitter syn på politiken idag. Livskvalitet och hälsa borde ligga i allas intresse och ligga högt upp på den politiska agendan. På ålderns höst blir vi alla funkisar.

 

Hon tror att det behövs en mer organiserad funktionshinderrörelse för att väcka politisk opinion i dessa frågor. Samtidigt gillar hon inte när man sätter etiketter på människor. Det skapar fördomar.

Att hon själv representerar flera minoriteter i Sverige om man ser det ur ett sexuellt, etniskt och funktionellt perspektiv, gör inte att hon själv är fördomsfri.

– Jag har fördomar mot män och heterosexualitet. Oj just det, min farsa ska läsa detta, säger Sahar och skrattar högt, innan hon fortsätter:

– Min fru försöker stoppa mig när jag kommer igång. Jag revolterar mot normer. Jag förväntas vara mindre fördomsfull än andra. Varför det? Jag tänker inte visa mer tolerans så länge människor röstar på SD.

Idag ger hon svar på tal om någon fäller en dum kommentar. Ibland gör hon en konstig, grimas, eller så säger hon något dräpande tillbaka.

Någonstans på vägen har hon insett att det ligger på hennes ansvar att lära omgivningen att möta henne. Och det här är ett sätt.

Hon har genom åren varit en ganska flitigt anlitad föreläsare men är just nu mest engagerad i frågan om personlig assistans ”den lagen ska vi vara jävligt rädda om”,  och till vardags arbetar hon som en av fyra verksamhetsledare på Assistanskompaniet, en mindre assistansanordnare.

Hennes drivkraft kommer från mormor Ezat. Det är hon övertygad om.

– Jag fick med mig mycket kärlek och samhällspolitik från henne. Men jag är också pappas flicka och för honom är var­dag och politik samma sak. Jag föddes som aktivist och kommer att dö som aktivist.

I framtiden hoppas hon för egen del på ”många barn och mycket party”. Ett party som hon ser fram emot är lanseringen av denna tidning i Almedalen, och vad gäller förhoppningen om barn, åtminstone i singularis, så kommer den drömmen också att gå i uppfyllelse senare i år, eftersom hennes Maryam just nu går i väntans tider.

Ringer till pappa mitt i natten

Född: 1978 i Teheran.

Bor: Solna utanför Stockholm.

Familj: Gift med Maryam. Bebis på väg. Katten Boasho. Mamma, pappa, storasyster.

Lever med: Benskörhet, permobil och assistans.

Då: Ordförande i Unga rörelsehindrade, lokalt och på riksnivå (2001–2007), invigningstalare för Pride House (2005) som representant för FHOBIT (Föreningen Funktionshindrade HBT-personer) och Unga rörelsehindrade. Aktiv inom Feministiskt initiativ (2010–2013).

Nu: Verksamhetsledare på Assistanskompaniet. ”Min nuvarande chef är en kvinna som är en bra ledare, drivande”.

Teve: Årets supermongo i SVT:s CP-magasinet, dokumentären ”Sahar och hennes fru”.

Lyssnar på: Bob Marley. ”Lever med hans budskap i min vardag.”

Kvinnlig förebild: Mor­mor Ezat. ”En stark feminist”.

Manlig förebild: Pappa Hassan. ”En man som kan visa kärlek och känslor, har stor tolerans. Han är en av mina bästa vänner och det är till honom jag ringer mina ångestsamtal mitt i natten.”

Politisk ståndpunkt: Före detta Fi men mer vänster nu, tillbaka på hemmaplan.

Motto: Viktigt att tycka om sig själv och andra, och att säga det.

Sommarplaner: Några kortare resor till Öland och Gotland. Men mest umgås med fru Maryams mage. ”Jag längtar efter att se vem det är som är därinne”.
Önskar att: ”Du som inte vet vad diskriminering är åker till hjälpmedelscentralen, hyr en permobil och därefter försöker söka ett jobb, eller spontant gå på krogen.”

Om islam: ”Mina föräldrar är inte religiösa men min mormor var aktiv muslim, och när hon gick bort för sju år sedan började jag tro på något själv. Det hade nog med sorgen att göra. Det känns viktixgt att det inte bara tar slut när man dör. Men att tro innebär också en personlig utveckling och trygghet. Samtidigt är det ju tabu att vara homo och troende i mitt hemland. Jag tar bara de delar jag gillar.”