”Säg det en gång till, så moonar jag på torget”

– Säger du en gång till att jag inte ser, så moonar jag på torget!!!
Cp-skadad, rörelsehindrad, synskadad. Handikappad. Dessa ord är jag uppvuxen med. Det är väl i och för sig inget konstigt i det. För det är ju så det är.

Alla vi som haft våra funktionsnedsättningar sedan födseln eller barnsben har vuxit upp med ORDEN. Orden, begreppen, benämningarna. Vi blev ständigt påminda om det inte bara genom våra egna upptäckter utan också av vår omgivning. Jag kan tänka mig att det inte är så lätt att få ett barn som är annorlunda, och ännu svårare blir det ju då om barnet vägrar att acceptera detta faktum. Hur ska man som förälder hantera det? Man vill ju så gärna hjälpa sitt barn att komma till insikt, inte bädda in dem i falska illusioner…

Men vad händer när barnet gång på gång får höra att han eller hon är handikappad, funktionshindrad, har den eller den diagnosen, inte kan göra det eller det, är annorlunda? Kan det bli för mycket, kan det ge motsatt effekt?

För mig var det negativt. Rent av traumatiskt. Jag kunde för mitt liv inte inse att jag hade några funktionsnedsättningar. Jag var 14 år när jag insåg att jag såg sämre än andra. Att jag faktiskt var SYNSKADAD. När den insikten kom föll många bitar på plats. Ett lugn spreds inom mig, och jag fick plötsligt en klar identitet.

Nu i efterhand kan jag verkligen se det tragiska i det faktum att jag identifierade mig som synskadad. Och att jag förut inte kände att jag hade någon identitet alls.

När precis alla runt omkring mig jämt skulle påminna mig om att jag var funktionshindrad blev jag helt förvirrad. Jag ville ju så förtvivlat gärna kunna identifiera mig som en normal tjej som gillade hästar och att rita, hade lila och rosa som favoritfärger och trivdes bra i skolan. En helt normal liten tjej alltså.

Men det fick jag inte. Nej jag var i första hand SYNSKADAD och RÖRELSEHINDRAD, och det skulle jag minsann veta! Det var det viktigaste av allt, jag skulle absolut inte få tro att jag kunde göra samma saker som andra barn, nej nej nej!

Någon gång under mellanstadietiden tappade jag bort det som verkligen var jag. Det blev allt mer uppenbart att jag var annorlunda. Jag hade aldrig fått någon chans att få lära mig att vara normal, eller hur man fungerade i sociala situationer. Jag hade under alla år haft endast en vän att umgås med i skolan så när hon flyttade blev jag helt ensam.

Varken skolan eller mina föräldrar gjorde något för att hjälpa mig. Det var som att jag skulle få leva med att vara ensam eftersom jag var annorlunda, och på alla möten frågade man hur det funkade med hjälpmedel och miljö, aldrig hur jag mådde. När jag i femman fick svårt att hänga med i skolan utredde de om jag hade epilepsi, trots att det bara rörde sig om en normal förkylning som satt sig på hörseln. Så fort jag gjorde något dåligt gjorde de utredning om min intelligentsnivå.

I och med att jag aldrig fick utveckla talanger och färdigheter och skaffa mig en tillhörighet, blev det enda bombsäkra att jag hade funktionsnedsättningar. Till slut lät jag dem bli min identitet, i brist på annat.
Jag har funderat mycket på hur allt detta har påverkat mig som vuxen. Jag tror det finns stora faror med att förstora barns funktionsnedsättningar. Man ska självklart inte heller ignorera dem. Istället måste man hitta en balans. Låt barnen få testa saker och behöver de en knuff i rätt riktning så ge dem det, men knuffa inte så hårt. Se svårigheterna när de kommer, men ta det med ro och finn lösningar istället för att överdramatisera.

Barn måste få vara barn. Och inte i första hand ett funktionshindrat barn som inte kan, inte ska, inte får tänka själv. Som är annorlunda. Konstig. Det går att bli medveten om sina funktionsnedsättningar utan att det blir en huvudidentitet. Jag vet av egna erfarenheter hur det påverkar i fel riktning. I vuxen ålder kan det bli svårt att ta ansvar och egna initiativ, och det är lätt att man skyller sina misslyckanden på funktionsnedsättningarna, eller använder dessa som medel för att slippa undan.

Varje gång min mamma säger till mig att jag inte ser eller har svårt att röra mig försöker jag bara att skaka det av mig, för nu har jag lärt mig att det inte är någon idé att säga emot. Eller rättare sagt: Jag säger inte emot någon som säger att jag har funktionsnedsättningar, för det har jag ju. Och eftersom jag är medveten om de här sakerna behöver jag inte bli påmind hela tiden. Jag är inte världens största pedant, och det är sådan jag är.

Pedant är däremot mamma, hon tittar på mig med hundögon och lägger huvudet på sned när hon säger:
– Jag tar detta åt dig för du seeeeeer ju inte riktigt.    

Jag hade en inneboende en gång som ofta tog kommandot över städningen, och hon sa:
– Hade du inte haft funktionsnedsättningar så skulle jag gnälla på dig för städningen.
– Gör det då, sa jag. Säg rakt ut att du tycker det är rörigt här ifall du tycker det. 

Jag heter Linda och jag är den jag är för att jag är den jag är, mina eventuella hinder är en mycket liten del som påverkar mig till viss del. Men framförallt har jag personliga egenskaper, intressen, färdigheter och svagheter. Som en helt normal människa.