Samarbetet som ska gynna Sofia

Att skolpersonal har förståelse för föräldrarnas situation och att man som förälder ibland försöker ta ett steg tillbaka och lita på personalens kompetens, gynnar samarbetet mellan hem och skola, menar Sofias föräldrar som har bestämt sig för att inte lägga sig i detaljerna i sin dotters skoldag.

Malteholmsskolan, Hässelby. Sofia Andersson, 10 år, går med lätta kliv in i klassrummet och går rakt fram till sin tryckkontakt med förinspelad sång. Hon tar upp kontakten i handen och trycker lätt.

”Hjulen i bussen snurrar runt, runt, runt.”

Paus.

Sofia går fram till sin lärare Lena och tar hennes hand och lägger den på kontakten, för att Lena ska trycka.

”Runt runt runt”.

Paus.

Sofia gör samma sak om och om igen tills hela versen är spelad. Sen börjar hon om igen.

Musik är ett av hennes största intressen.

Sofia föddes med en grav ospecifik utvecklingsstörning och går fjärde året i grundsärskoleklass. Här har hon gått sedan hon var sex år. Hennes föräldrar valde just den här skolan av flera olika skäl. Dels för att den låg närmast, vilket de tyckte var praktiskt och skulle underlätta kontakten mellan dem och skolan. Men också för att skolan ligger nära vattnet och i en lummig miljö.

Dessutom fick de ett mycket bra intryck av personalen redan från första början, dels när det gällde bemötandet, men också att de gjorde det möjligt för Sofia att börja tidigare än tänkt, eftersom familjen behövde avlastning.

Samarbetet med skolan fungerade bra från början.

– Vi var tydliga med vad Sofia tycker om och vad hon inte tycker om, och försöker hela tiden ge så mycket information som möjligt, så att personalen kan använda sin kompetens och erfarenhet till att göra Sofias dag så bra som möjligt, säger mamma Anna-Karin, och fortsätter:

– Personalen visade att de lyssnade på oss och Sofias behov och anpassade verksamheten efter det. Det fick oss att känna en trygghet och tillit och har gjort att vi har kunnat ta ett steg tillbaka och lita på att de vill Sofias bästa. När det gäller innehållet i Sofias skoldag är de måna om att inte lägga sig i några detaljer.

Hon tar ett exempel:

– Vi har berättat att Sofia älskar musik och att vara ute mycket, men vi säger inte att hon måste få vara ute eller spela musik en viss stund varje dag. Som förälder bör man nog försöka släppa detaljstyrning i de frågor som inte är akuta. Hon tänker att samarbetet utsätts för fler utmaningar om man har ett barn med medicinska behov, vilket Sofia inte har. Samtidigt säger hon, av egen erfarenhet, att det gäller att välja sina strider och bara ta de som verkligen är viktiga, för att inte bränna ut sig själv och riskera de viktiga relationer man har kring sitt barn.

– Som förälder måste man kanske tagga ned ibland, och lita på personalen och deras kompetens. Såklart ska man påpeka om något är fel. Det viktigaste för oss är att Sofia är i en miljö där hon trivs, med människor som bryr sig om henne, och där hon kan utvecklas.

Föräldrarna är övertygade om att människor är mer benägna att göra sitt bästa och gå varandra till mötes om de har en god relation där båda parter är inställda på samarbete.

– Vi har tur som har så bra personal i skolan, säger pappa Mikael. Det blir ju svårare om personalen inte är inriktad på samarbete, precis som det blir svårare för skolan när föräldrarna inte är det. Det handlar om inställning och välvilja och att båda parterna måste vara inriktade på samarbete. Jag och Sofias mamma är måna om att ha en bra relation till skolan, och försöker vara lösningsorienterade.

 /><br />
<em>Sofia älskar musik, och skolan försöker använda det i många sammanhang under hennes skoldag. </em></p>
<p><strong>Grunden är kommunikation</strong> och den försvåras av att Sofia, liksom många barn som går i särskola, oftast åker taxi till och från skolan. Kontaktboken är därför den viktigaste kommunikationskanalen. Där skriver föräldrarna till skolan och vice versa.</p>
<p>– Kontaktboken ersätter ”Vad har du gjort idag och hur har du haft det?”-frågan som vi kan ställa till lillasyster.</p>
<p><strong>Sofias föräldrar tycker att det allra bästa är</strong> när personalen skriver om något roligt som har hänt, till exempel att Sofia reagerat positivt på en ny melodi, eller att de sett något nytt i hennes kommunikation. Det bekräftar att personalen ser deras dotter.</p>
<p>Att ha ett barn som inte själv kan berätta hur det är i skolan är jobbigt.</p>
<p>– Vi ser att hon springer in i klassrummet när vi kommer dit, och tolkar det som att hon trivs bra. Det är extra viktigt att vi och skolan kan kommunicera när inte Sofia kan berätta hur det är.</p>
<p><strong>Det gäller kanske i synnerhet</strong> känsliga frågor kring barnens behov. I våras tog skolan upp att de har svårt att erbjuda Sofia den sinnesstimulans hon behöver, och föräldrarna funderar nu på om de ska försöka hitta en annan skola som passar henne bättre.</p>
<p>Anna-Karin minns att hon först blev illa till mods över att höra att Sofia hade större behov än sina klasskamrater.</p>
<p>– Sorgen rivs upp varje gång jag blir påmind om Sofias tillkortakommanden. Men sen förstod jag att personalen såg det ur Sofias perspektiv. Man borde förstås både tänka ”varför reagerar jag så här” och be skolan förklara tydligare hur de tänker, innan man låter känslorna dra iväg, men det är inte alltid så lätt. För vi ser ju också att personalen är otroligt kreativa och ger Sofia sinnesstimulering efter de förutsättningar som finns i skolan.</p>
<p><strong>Sofias klasslärare Lena Botvidsson säger</strong> att hennes erfarenhet är att ömsesidig respekt, ödmjukhet och lyhördhet gentemot föräldrar är det som funkar bäst.</p>
<p>– Det viktigaste är att vara ärlig, rak och våga fråga om allt. Åt båda håll. Fråga är det bästa man kan göra. Rak och öppen kommunikation leder till förtroende. Ibland stöttar vi föräldrar lite extra, till exempel i samband med inskolning. De behöver få tid på sig att se att deras barn har det bra i skolan, så att de kan känna sig trygga.</p>
<p><strong>För att personalen ska kunna</strong> möta föräldrarnas behov krävs stöd och förtroende från ledningen samt ett gott och nära samarbete mellan skola och fritids. Det tycker Lena fungerar bra här.</p>
<p>Skolan har också en annan utgångspunkt än föräldrarna, menar elevassistent Nina Björkqvist.</p>
<p>– Vi är här åtta timmar, ni är föräldrar dygnet runt. Vi har valt det här jobbet, och vi har god personaltäthet som gör att vi orkar och tycker att det är jättekul, säger Nina, och Lena fortsätter:</p>
<p>– Det är så roligt att se barnen göra små framsteg. Vi vet aldrig hur en dag ser ut här, hur barnen mår. Vi lär oss att ha tålamod. Vi leker mycket, det enda som kan stoppa oss är fantasin.</p>
<p><strong>Mamma Anna-Karin ler.</strong></p>
<p>– Personalen här visar verkligen att de tycker om och bryr sig om Sofia. De ser de små detaljerna.</p>
<p><strong>Nina berättar om ett tillfälle </strong>när hon nynnade på en sång ”Sofia lyste upp och fick äppelkinder”. Nu börjar Nina och Lena nynna på ”Mamma Mia” med Abba, en av Sofias favoritlåtar.</p>
<p>Sofia börjar sakta gunga fram och tillbaka på stolen. Efter en stund reser hon sig upp och går mot musiksalen.</p>
</div><!-- .entry-content -->
<footer class=

Anna Pella. Foto: Linnea Bengtsson

Av Anna Pella

Journalist, fotograf och författare som bland annat skrivit barnboksserien Funkisfamiljen. Anna Pella har medverkat som skribent på HejaOlika och Föräldrakraft sedan 2008.