Nyheter

”Sätt inte press på barnen”

Ur Tema Idrott i Föräldrakraft nr 1, 2014.
rickardstolt 700 2

 

Från hockeyvärsting till förebild. Tränaren och före detta spelaren Rickard Stolt berättar om sin ADHD-diagnos och vad sporten har betytt för honom.

Det är kallt, riktigt kallt, i Vikinga-hallen på Ekerö, men det är knappast något ungdomarna i Ekerö IK:s hockeylag tänker på. De vill inte missa en sekund av den dyrbara istiden, och så fort ismaskinen är klar stormar de ut på isen för ett intensivt 50-minuterspass.

Efter en snabb uppvärmning är det dags för avslutsövning och laget, bestående av pojkar födda 2000 och 2001, delas upp i fyra mindre grupper.

Det snackas och skojas rätt friskt i hallen mellan övningarna, men när Rickard Stolt, en av lagets fyra tränare, instruerar sin grupp lyssnar spelarna noggrannt.

Övningen, där killarna ska runda ett par koner och sen gå på avslut, utförs med en imponerande energi, och ett par spelare går i backen för att de satsar för hårt i vändningarna. Efter några vändor sitter första kassen, ett handledsskott i krysset.

– Snyggt, bra, ropar Rickard och växlar sedan ett par snabba ord med målskytten.

Trots att han numera har lagt av som spelare syns det tydligt hur mycket Rickard gillar hockey. Han ser nöjd ut och utstrålar ett tillbakalutat lugn på isen. När man ser honom nu är det är svårt att förstå att han som spelare hade smeknamnet Tyson för att han ständigt hamnade i bråk med motspelarna.

Rickard Stolt är uppvuxen med hockey, och det var i just Ekerö IK han började som ung grabb. Han beskriver sporten som en stor räddning, som gav honom både självförtroende och sammanhang.

– Det sociala var väldigt viktigt, och det betydde mycket för mig att vara bra på något. Dessutom gav träningen mig möjlighet att trampa ur mig all frustration jag kände från skolan, berättar Rickard.

Han var något av klassens clown och hade svårt för att sitta still, koncentrera sig och ta in vad som stod i läroböckerna. Dessutom hade han kort stubin, vilket ledde till att han ibland hamnade i bråk med andra elever.

Det beteendet tog han även med sig ut på isen, vilket gjorde att han alltid toppade utvisningsligan. Men om hans heta temperament ställde till det i skolan, så var det snarare något som uppmuntrades i hockeylaget – inte minst av Rickards egen pappa, som också var lagets materialförvaltare.

– Min pappa var alltid med, och på det sättet var han väldigt bra och stöttande. Men när han började som materialare kunde han styra mig på ett helt annat sätt än tidigare, när han stod på läktaren. Mitt under matchen kunde han komma fram och säga hur jävla kass jag var, och att jag skulle få gå hem om jag inte skärpte mig. Dessutom pratade han ständigt om att jag borde vara tuff och aggressiv, att jag borde trycka till motståndarnas bästa spelare, säger Rickard.

Han berättar att mycket skedde bakom kulisserna, som i bilen på väg hem från matcherna, så Rickards mamma förstod inte varför han var ledsen och upprörd när han kom hem.

– Min pappa påverkade mig väldigt mycket, och hade han inte varit på matcherna hade både mitt spel och beteende sätt annorlunda ut. Han triggade alltid upp mig. En gång när vi hade en riktigt dålig domare sa han åt mig att ”om man snubblar in i honom, gör han sig illa och kan inte fortsätta”. Och det gjorde jag faktiskt, men som tur var skadade han sig inte allvarligt, utan kunde fortsätta.

Rickard var dock mer än bara en buse, han hade talang för spelet och i tonåren värvades han till AIK. Han satsade allt på hockeyn, och slarvade sig igenom skolan med hjälp av fusklappar på proven.

Som 19-åring föreslog Rickards mamma, som är specialpedagog, att han skulle genomgå en utredning för ADHD. Det visade sig att hon hade rätt – Rickard fick diagnosen, vilket han själv såg som väldigt positivt.

– Jag hade alltid undrat vad det är för fel på mig. Varför tänder jag till så lätt, varför tänker jag inte efter före? Så det gav mig svar på saker som jag undrat över. Men ADHD och DAMP har tyvärr en negativ klang, folk tänker ”jaha, det är en sån”, säger Rickard.

Han berättar att hans närmaste omgivning reagerade rätt blandat. En del hade sett tendenserna, medan andra blev riktigt förvånade.

– Det är ju inte så att jag springer runt och slåss, utan det är främst koncentrationen jag har haft svårt med. I skolan såg jag till att bli utslängd med flit från lektionerna, så att jag kunde gå ut och leka istället. Om jag väl tyckte att något var intressant eller roligt blev jag frustrerad när jag tappade koncentrationen. Utan­för skolan handlade det främst om att jag var väldigt impulsiv och spontan, vilket inte var enbart negativt.

Men om Rickard hade det svårt i grund­skolan och gymnasiet går det desto bättre med studierna idag. Han pluggar till idrottskonsulent på en folkhögskola på Bosön, och är färdig lagom till sommaren.

– Det är ett lite annorlunda upplägg på folkhögskolan. Det är mycket mer grupparbeten och muntliga diskussioner, mer seminarier än skriftliga prov, och det passar mig perfekt. Det blir mycket snack, vilket är det jag gillar mest, säger Rickard och skrattar.

Rickard berättar att han förmodligen hade fortsatt satsa på hockeyn om det inte vore för hans pappa. Men hetsandet och all negativ kritik gjorde att han fokuserade på fel saker – han tog ut sin frustration på motståndarna, och till slut var det inte roligt längre.

Men så småningom hittade han alltså tillbaka till hockeyn som tränare. Och nu är det han själv som ska vara förebilden för ett gäng grabbar i en väldigt känslig ålder.

– Jag försöker verkligen att se varje individ. Det kan vara svårt på en träning med 25 spelare, men eftersom det är en lång säsong hinner man lära känna dem, man får en bra bild av hur de är som per­soner, säger Rickard.

En del av killarna påminner om honom själv som ung – de har ”myror i brallorna” och behöver göra av med mer energi.

– Om vi har en stafettövning ser jag till att de får köra en extra vända för att de ska få ut de där myrorna. Men det handlar också om att prata med dem. De söker kontakt hela tiden, vill synas och höras. Så jag sätter mig gärna och pratar lite vardagssnack – om skola, tjejer eller vad som helst.

Han anser att man inte ska sätta någon sportslig press på ungdomar, och det är något som hela föreningen skriver under på. Istället för mål som att vinna serien fokuserar man istället på utvecklingsmål.

– Ta 15-åringarna till exempel. De har ett mål som säger att de delvis ska vara sina egna tränare. Att de själva kör styrketräning innan hockeyn, eller joggar ner efter passet. För de yngre handlar det mycket om teknik, att de ska lära sig dribbla eller skjuta. För de äldre juniorerna kommer det in positionsspel och taktik.

I ungdomslag är det ofta någon av spelarnas pappor som är tränare, men i Ekerö IK försöker man att undvika det.

– Och när det är det så är vårt sportchef väldigt noga med att det ska vara rätt person. Föräldrarna får gärna vara med och hjälpa till på träningarna, men vi har inte några föräldrar som coacher under matcherna. Det kan lätt bli orättvist och att tränarens son får spela hela tiden.
 
I Vikingahallen går träningen mot sitt slut, och man avslutar med tvåmålsspel på mindre yta. Det syns att killarna har kul – de jublar åt varandras mål och trots en del hårda tacklingar är det ingen som gnäller eller tjafsar.

– Som tränare tycker jag att man ska visa känslor, inte minst under matcherna. Det är ok för mig som coach att ryta till om någon tar en onödig utvisning trots att vi har pratat om just det. Men man måste vara väldigt tydlig med varför man blir glad eller arg, annars sprider man bara osäkerhet, säger Rickard.

Han avslutar med ett gott råd till alla hockeyföräldrar:

– Skippa hockeysnacket hemma vid matbordet eller i bilen på väg hem. Ungarna vet själva vad de har gjort för fel på planen, sätt ingen onödig press på dem.
 

 

Denna artikel handlar om

ANNONSER
  • Annons för Tobii Dynavox
  • Annons för JAG
  • Annons för Fremia
  • Annons för Unik Försäkring
  • Annons för Särnmark
  • Etac Sulky R82 Cricket
  • Annons för CJ Advokatbyrå
  • Annons för HD Motion
  • Annons för STIL
  • Annons för Mini Crosser X
  • Annons för HEA Medical