Sexualitet och funktionsnedsättning

När jag berättade för mamma att jag skulle skriva en text till den här boken sa hon direkt ”Du ska väl inte skriva om sex?”.

Jag visste att hon inte menade något illa, men ändå kunde jag inte låta bli att känna mig ifrågasatt. Sam­tidigt förstod jag henne. För vilken mamma vill läsa om sin dotters sexuella lustar?

Svaret är nog: ytterst få.

Men det är precis en sådan dotter min mamma har fått. Ett viktigt tema för mig i mitt skrivande är näm­ligen just sexualitet och rätten till att vara precis så jäkla kåt jag vill – trots rullstolen.

Jag upplever att det finns en sorts tabu kring människor med funktionshinder och deras sexliv. Som att det är något man helst inte ser och pratar om. När det sedan väl kommer upp till ytan finns det två bilder som utkristalliserar sig. Den första målar upp oss som kåta små troll utan självbehärskning som tänder på allt och alla.

Den andra målar upp änglalika varelser vars oskyldiga sinne står högre än vanliga mänskliga lustar.

Kanske är det därför jag alltid känt en sorts skam kring lust. En skam och ett sexuellt mindervärde där jag varit plågsamt medveten om min kropps begränsningar, tänkt på stela ben, ställningar jag inte klarar av och att spontanitet inte sker på samma villkor.

Jag har låtit andra förstärka den bilden, accepterat kommentarer såsom ”Det är synd att du inte kan göra så, för det tänder jag på”. Känt tacksamhet för att någon velat ha mig, trots att de kunnat få någon bättre.

Någon normal.

Jag har legat tyst, accepterat dåligt sex och inte påpekat att ”Du det här är fan inte vad jag vill eller tänder på”. Allt för att jag sett min sexualitet som något onormalt. Men sanningen är att jag är precis som alla andra. Och jag accepterar inte längre att någon förminskar mina lustar.

För visst jag kan inte ta en snabbis mot diskbänken och av rent praktiska skäl är missionären standard.

Men jag förtjänar lika mycket som alla andra. Jag förtjänar mer än raggningsrepliker som kretsar kring min rullstol eller att jag trots den är ”rätt söt”. Framförallt förtjänar jag mer än att den raggande faktiskt tror att replikerna kommer fungera eftersom jag ”troligtvis inte kommer ut så ofta och inte har så mycket sexuell erfarenhet”.

Men samhället och framförallt min egen hjärna kommer inte omforma sig över en natt. Det är en kamp där det inte räcker med att veta vad man förtjänar. Jag har kämpat och kämpar fortfarande med att ta vetskapen till mig. Men är det något jag lärt mig under den kampen så är det att rent sexuellt finns det alltid lösningar.

För mig har receptet varit att hitta rätt sexpartner. Visst, det har hänt att jag dragit hem någon från krogen, men det bästa sexet har jag haft med personer jag känt mig trygg med. Där har det funnits utrymme att testa sig fram till vad som fungerar.

Den rätta sexpartnern har inte sett begränsningarna. Jag har också insett att allt inte behöver följa normen för sex. Det finns så mycket mer än en jakt på penetration.

Trots insikt är det lätt att falla tillbaka i invanda roller. Därför är det viktigt att det är så pass högt i tak att man kan ha de här samtalen. Så för att besvara din fråga mamma ”jo jag tänker skriva om sex”. Jag vill också passa på att tacka dig.

Tack mamma för att du förstår att någon måste ta de här samtalen och accepterar att det är just din dotter som alltid måste ta upp ämnen som lätt blir pinsamma, utelämnande eller svåra. Jag kommer alltid vara mammas lilla flicka, men jag tänker inte sluta föra den här kampen förrän samhället slutar klappa mig på huvudet.

Text: Sanna Hedlund