Simon klarade det omöjliga

Skolan gav inte Simon Sjöholm många chanser att lyckas. Men Simon klarade det omöjliga. Trots grav dyslexi och språkstörning tog han studenten med VG och MVG i de flesta ämnena. Nu är han ett föredöme för många andra elever som har svårt för att lära sig läsa och skriva

Under hela grundskolan fick Simon Sjöholm klara sig i stort sett utan hjälpmedel, trots grav dyslexi och språkstörning.

Ofta blev det dubbla skoldagar men tack vare en mamma som var speciallärare blev det möjligt att ändå klara skolgången. Först på gymnasiet möttes Simon av en skola som visade engagemang och var lyhörd för hans behov.
Simon föddes i Indien och adopterades till Sverige vid fem års ålder.
– Min mamma begärde en logopedutredning innan jag började i första klass men då upptäcktes inte några av mina svårigheter, säger Simon Sjöholm.
– Idag är jag 22 år och kan fortfarande inte läsa en halv A4-sida med text.

Klarade studenten

Trots detta har Simon tagit studenten med VG och MVG i de flesta ämnena. Han har gått en tvåårig KY-utbildning och arbetar idag på företaget ICAP.
- Hårt arbete, envishet och en vilja som har saknat motstycke från både min och hans sida har varit den viktigaste förut­sättningen för att nå målet, säger Simons mamma Gullan Sjöholm.
– Vi funderade aldrig på att det skulle kunna misslyckas utan målsättningen var hela tiden att Simon inte skulle missa något av undervisningen och kunskapsintaget på grund av sin oförmåga att läsa och skriva.

Både Simon och hans mamma vägrade ge upp.
– Jag började arbeta fram en studieteknik som skulle ge Simon samma möjligheter att komma åt kunskap som andra elever, säger Gullan.

Än idag måste Simon fortsätta arbeta hårt och envist, även om han äntligen har hjälpmedel som fungerar.

– Tänk om vi hade haft dem när Simon började skolan, säger mamma Gullan Sjö­holm.

Lusten att lära försvinner ofta när läs- och skrivsvårigheter får en elev att känna sig misslyckad och dum, när han eller hon inte knäcker läs- och skrivkoden lika snabbt som sina kompisar.
– Jag förklarade för Simon att hans läs- och skrivsvårigheter inte var något stort bekymmer. Allt detta kan man kompensera på olika sätt. Vad jag inte visste då var att Simons läs- och skrivförmåga skulle förbli på så låg nivå under hela hans skoltid, säger Gullan.
Simon minns att hans mamma tidigt fick honom att inse och förstå att han inte var ensam om att att ha läs- och skrivsvårigheter.
– Mamma sa hela tiden att det viktiga var att jag kom åt kunskap och att det inte spelade någon roll hur jag fick den till mig. Det viktiga var att lära för livet och inte bara för en kort stund i skolan. Min storebror som var jätteduktig i matte tränade mig tidigt att förstå grunderna i matematik och han lät mig aldrig gå förbi något tal förrän jag verkligen förstod.

Skolorna hade dock svårt att acceptera att någon med Simons svårigheter skulle klara skolgången.
– I mellanstadiet hade skolledningen kommit på ett ”bra” förslag: ”Vi har inte resurser att hjälpa Simon så vi sätter honom i särskolan”, berättar Gullan.

Många utredningar

Det har gjorts många utredningar på Simon, alla på föräldrarnas initiativ. I utredningarna radade man upp alla hans svårigheter men däremot saknades alltid konkreta förslag på lösningar.
– Vi fokuserade på Simons starka sidor, till exempel att han hade bra språkförståelse. Sedan byggde vi själva upp studietekniken för varje enskilt ämne.
De olika testerna resulterade i långa listor över saker som Simon inte klarade.

Simons favoritprylar

– De flesta lärare som jag som elev mött under mina 14 år i skolan har inte haft en aning om vilken studieteknik eller vilka alternativa verktyg som kan hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter, säger Simon Sjöholm.
– Får man som elev tidigt tillgång till olika alternativa verktyg, såväl pedagogiska som tekniska, har man en rimlig chans att klara sina studier med gott resultat, säger Simon som menar att det som krävs är att alla lärare har en grundläggande utbildning när det gäller specialpedagogik.

Andra krav som måste uppfyllas är enligt Simon:

Att alla lärare får kunskap om hur man tidigt upptäcker om en elev har läs- och skrivsvårigheter.

Att alla lärare inser vikten av att dessa elever får tillgång till alternativa verktyg så tidigt som möjligt.

Att eleven, föräldrar och lärare får en grundlig utbildning i hur man använder de alternativa verktygen.

– Jag använder idag en lång rad tekniska hjälpmedel. Det är viktigt att hjälpmedlen kompletteras med en bra utbildning i hur man använder dem. Dik­te­rings­pro­grammet VoiceXpress gör att jag kan kommunicera både på svenska och engelska. Jag dikterar det jag vill säga eller skriva och väljer om jag vill ha det utskrivet eller skickat som mejl.

– Jag ville ha svar på allt, för att förstå hur vi skulle lösa problemen. Det blev en lång lista över svårigheter och man önskade att vi hade fått en lika lång lista över åtgärder, men något sådant fick vi aldrig.

Det blev upp till Simon och hans mamma att övervinna hindren.
Men till en början visste de inte hur det skulle gå till.
– Det tekniska hjälpmedel som finns idag är fantastiska, men Simons skolgång var tio år för tidig. Vi kunde se hur lärare och rektorer krympte ihop och blev livrädda när det handlade om teknik.

En bärbar dator lyckades Simon i alla fall få som hjälpmedel från årskurs 6. Även om det långtifrån var en fullständig lösning så var det till viss hjälp att datorn var utrustad med talsyntes och Fokus digitala uppslagsverk. Många skoluppgifter kunde Simon nu lösa genom att klippa ut fakta ur uppslagsverket.

Nya strider

Nya årskurser innebar nya strider. När Simon började årskurs 9 stod han plötsligt utan stöd i skolan. Eftersom han hade så bra studieresultat resonerade skolan att han nu fick klara sig på egen hand, ”som vilken annan elev som helst”.
– Det kändes som en katastrof, säger Gul­lan Sjöholm. Men Simon sa till mig: Skärp dig mamma, nu ska vi visa dem, jag ska ha toppbetyg. Några lärare gick emot skolledningen och vågade hjälpa Simon på rasterna. Och det blev toppbetyg, trots att Simons läs- och skrivförmåga låg på nivån för årskurs 4.

Simons mamma slogs envist för att sonen skulle få läromedlen inlästa och kunna lyssna på dem i en ljudspelare.
– Jag plågade flera rektorer med detta men tyvärr var det inte till hjälp för Simon. Han behövde böckernas och anteckningarnas texter nedbrutna i mindre delar och sedan få dem förmedlade till sig på annat sätt.

Att få ta del av anteckningar, och att tyd­ligt markera vad man måste kunna för att få olika betyg, blev viktigt.
– Vissa lärare ryckte bara på axlarna och fortsatte som vanligt. Men jag är tävlingsmänniska, säger Simon som sporrades att arbeta ännu hårdare, med dubbla skoldagar, och att ta ännu mer hjälp av sina föräldrar.
– Jag har aldrig förstått varför jag skulle vara nöjd med betyget G för att jag har dyslexi, säger Simon.

Toppbetyg

Sommaren 2006 tog Simon studenten med toppbetyg – mest MVG och VG – trots att många lärare och rektorer under resans gång hade skakat på huvudet och inte sett några större möjligheter för honom att lyckas.
– Jag har alltid haft ett jättestort självförtroende och envishet. Det har drivit mig framåt, berättar Simon. Även om jag har fel kan jag övertyga de flesta om att jag har rätt.
En annan styrka var att Simon inte hade några problem att ta emot kunskap. Den skriftliga delen var dock en omöjlig uppgift.
– Jag var alltid tvungen att ta hjälp av mamma och en assistent jag hade på skolan. Jag dikterade och de skrev ned.

Att klara godkänt i engelska språket blev en extra svår utmaning.
En gång på mellanstadiet hade skolan, utan att prata med vare sig Simon eller hans föräldrar, tagit bort engelskaundervisningen.
– Jag blev helt ifrån mig, berättar Gul­lan. Vi anmälde skolan till Skolverket. Na­turligtvis hade de inte rätt att ta bort undervisningen.
Simon fick snart åter studera engelska och hans föräldrar ordnade dessutom så att han fick åka till England i flera omgångar för att komma in i det talade språket, på samma sätt som han lärt sig svenska när han var ny i Sverige.

KY-utbildning

Efter studenten väntade en KY-ut­bild­ning inom teknisk försäljning och marknadsföring – och ännu en strid med en rektor.
– Jag var rädd att Simon inte skulle få de hjälpmedel han behövde, men rektorn lovade lösa allt. Ändå blev det problem. Skolan ville inte ta del av vår erfarenhet utan skulle göra på sitt eget sätt. ”Om jag blir tvungen att ge dig en assistent får det bli en outbildad”, sa rektorn. ”Vi tar bara hästen till vattenhålet, sedan får man dric­ka själv.” Det blev hård dust och årskurs 1 försvann, då blev det till att läsa desto mer hemma.

Arbetsförmedlingen i Göteborg kom till undsättning. Gullan hade kontaktat dem och förklarat hur viktigt det var att Simon fick tillgång till hjälpmedel på KY-utbildningen.
– Göteborgs arbetsförmedling är en föregångare! Tänk om Simon hade fått hjälpmedlen redan på gymnasiet eller ännu tidigare.

Simons kamp har haft stor betydelse för de skolor han gått på. En utvärdering, gjord av Specialpedagogiska Institutet, visade att hela Göteborgs Tekniska Gym­nasium hade stor nytta av de krav som Simon ställde på skolan.

Öppnade dörrar

Skolan ”öppnade alla dörrar på vid gavel och tog emot den kunskap och erfarenhet som fanns. Vi har lärt oss otroligt mycket i förhållningssätt och blivit bättre pedagoger. Vi har fått utvecklas och Si­mon har varit det perfekta objektet att leda oss..”

Även om Simons skolgång nu är avklarad (han har ett praktikarbete på hjälpmedelsföretaget ICAP) tänker Gullan Sjö­holm inte sluta slåss för hjälpmedel och stöd till elever.
Hon har funnit många bra saker i rege­ringens aktuella förslag till ny skollag, men hon har också hittat ett orosmoln som riskerar att grusa framtiden för många elever.

– Förslaget till skollag har en ny formulering att stöd ska ges till elever så att de minst uppnår målen. Det innebär att många skolor kommer att sluta ge stöd så snart eleven har uppnått G. Ordet ”minst” måste bort, säger hon.
Frågan om hur det hade gått för Si­mon utan föräldrarnas engagemang och kunskaper har inget svar.
Men Simon själv menar att det måste vara lärarnas ansvar.

Nu sprider Simon och Gullan Sjöholm sina erfarenheter genom föreläsningar och tidningsintervjuer. Fler föräldrar och lärare måste få ta del av kunskaperna.
– Många fler elever skulle vara mycket mer envisa i skolarbetet om skolan bara ville ge dem en liten öppning, säger Simon Sjöholm.