Skolan lika dålig som förr – för dyslektiker

För skolbarn med dyslexi är skillnaderna mellan dagens skolor och hur det var för 60 år sedan inte så stor, anser Bertil Hult, grundaren av EF Education. Här berättar han om hur han själv har upplevt sitt liv med stora läs- och skrivsvårigheter.

Varje år belönas en skola med en halv miljon kronor från en stiftelse som delar ut ”Bertil Hults pris”. Priset har blivit en stor framgång och senast fanns inte mindre än 80 skolor nominerade. Föräldrakraft träffade Bertil Hult för en intervju i samband med att Björke­staskolan fick priset i vinter.

Vi träffas i ett konferensrum i EF Edu­cations lokaler i Stock­holm.
Vi är förstås nyfikna på hur Bertil Hult tänkte när han instiftade skolpriset men det visar sig att det inte var hans egen idé utan en present utöver det vanliga från vänner och bekanta.
– När jag fyllde 60 år bestämde sig två damer, Lousie Andersson och Louise Westerberg, för att samla in pengar till en stiftelse istället för att vänner och bekanta skulle ge mig prylar. Det blev väldigt mycket pengar. En fantastisk present.
Födelsedagspresenten har förvaltats på ett framgångsrikt sätt. Den årliga prissumman är nu en halv miljon, efter en snabb ökning från de 100 000 kronor som delades ut första gången.
Det var ett klokt val av present även på så sätt att stiftelsen inte innebär någon större arbetsinsats för Bertil Hult personligen. Stiftelsen sköts av de båda idégivarna.
– För mig är detta bara en stor ära, säger Bertil Hult. Jag har själv ingenting med uttagningen av pristagarna att göra. Det sköter juryn och framförallt Louise Andersson som är sekreterare i stiftelsen.

Startade friskola
Men det är inte bara skolpriset som Bertil Hult har gemensamt med idégivarna till stiftelsen. För tolv år sedan drog Louise Andersson och Louise Westerberg igång friskolan Viktor Ryd­bergs skola. Bertil Hult hade ett finger med i spelet och det var då de träffades för första gången.
– De var mycket duktiga och nu har vi tre gymnasier och ett högstadium igång.
Bertil Hult är en av de mest svårfångade profilerna i svenskt näringsliv. Han är en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer, och en av de allra rikaste, men medverkar ytterst sällan i intervjuer. Undantag görs i samband med utdelningen av skolpriset.
Han har själv svår dyslexi. Vid skolstarten i sexårsåldern blev problemet uppenbart för honom och hans föräldrar. Det dröjde dock till andra årskursen på Fagerlind-Moselius skola i Stockholm innan det fick några konsekvenser. Bertil Hult minns med stor olust det bemötande han fick.
– Fröken Fagerlind stod bakom och lutade sig fram över mig och sa ”läs pojke, läs!” och så fick man den ena örfilen efter den andra… doing! doing! Det var ingen vidare bra pedagogik och det där går aldrig ur mig.

Bakom staket
Efter en tid i årskurs två sattes Bertil Hult i hjälpklass i en annan skola, eftersom Fagerlind-Moselius skola inte hade någon hjälpklass.
– Jag fick börja om i ettan. Och det kan jag säga, att hamna i en hjälpklass på den tiden var inte roligt. Vi fick inte ens umgås med de andra barnen på skolgården. Mest för att vi inte skulle få stryk av dem. Den vanliga skolgården var avstängd för oss med ett staket som man kunde se igenom. Det var väl ett 40-tal barn på skolan och vi var 15 i hjälpklassen. Det var inte roligt.
– Det är egentligen helt otroligt att det kunde gå till så och det är minnen som aldrig försvinner. Mina klasskamrater i hjälpklassen hade alla möjliga problem, alltifrån att de var enormt busiga till att de hade utvecklingsstörningar.
Efter fyra tunga år i hjälpklassen fick Bertil Hult äntligen en förändring. Till­sammans med en kamrat från hjälpklassen fick han chansen att börja i realskola, den frivilliga skolform som fanns fram tills grundskolan infördes 1972.
– Du kan förstå vilka kunskaper vi hade efter att ha gått i hjälpklassen, så det gick inte alls bra på realskolan heller. Jag fick gå om ett par år och slutade sedan när jag var 15 år. Det blev ingen vidare skolgång!

Fick du aldrig någon hjälp att hantera dina svårigheter att läsa och skriva?
– Nja… jag blev ju testad och det blev konstaterat att jag hade ordblindhet, som det hette på den tiden, och att det egentligen inte var något fel på förståndet i övrigt, men det var allt.
Bertil Hult fick i alla fall ett jobb efter realskolan. Han blev vaktmästare, eller springgrabb, på Stockholms Enskilda Bank på Kungsträdgårdsgatan. Det gällde att fara upp och ned för trapporna med internposten i en stor låda på magen. Ett jobb som han behöll i två år.
– En dag kom han som var chef för alla springgrabbar och föreslog att jag skulle lära mig engelska. Han hade ordnat ett jobb åt mig i London! Det kom som en blixt från en klar himmel. I London skulle jag också vara springgrabb, på ett skeppsmäkleri, men jag skulle samtidigt lära mig engelska.

Bertil Hult for till London på företagets bekostnad. Skeppsmäkleriet var ett mindre kontor än bankpalatset vid Kungs­trädgården.
– Jag lärde mig vad alla ville ha, vilket kaffe eller te och hur mycket mjölk de skulle ha, om det skulle vara varm eller kall mjölk. Jag blev uppskattad för att jag serverade te, kaffe och cigaretter.
Bertil Hult var då 17 år men trots den uppskattning han mötte på skeppsmäkleriet bar det hemåt igen efter ett halvår.
– Men då hade jag kommit på den där idén att fler kunde lära sig engelska genom att åka till England. Det var en bra idé.
– Jag hade ju en enorm tur som hade en chef på Stockholms Enskilda Bank som visade en otrolig generositet. De tog verkligen hand om sina medarbetare.

Hade du utmärkt dig på banken på något sätt, eller var det bara en slump?
– Jag vet inte. Man vågade inte riktigt fråga varför och jag var ju bara glad. Jo, jag jobbade rätt mycket på kvällar när alla andra springgrabbar hade gått hem och det fortfarande fanns medarbetare kvar som ville ha internpost. Jag gjorde det mest för att tjäna pengar, men man syntes ju mer då och de som jobbade sent kanske också var mer ambitiösa.

Hur hade du det med pengar på den tiden?
– Jag var inte fattig, men min första lön var inte hög. Den var 400 kronor per månad vilket var lite även då. Jobbade man övertid fick man rätt mycket mer, så jag kom nog upp i 600 kronor. Övertidspengarna gjorde att lönen alltid räckte. Vi var inte alls fattiga, men vi var inte heller rika.

Mamma läste allt
Hade dina tråkiga erfarenheter från skolan någon betydelse för hur du arbetade?
– Nej, den enda betydelsen var att jag inte hade någon riktig skolgång bakom mig. Jag tog ju realexamen med nöd och näppe.

Vad ville du bli?
– Ja, det hade jag ingen aning om! Men när jag kom hem från England tyckte min mamma att jag ändå skulle försöka ta studenten. Hon erbjöd sig att läsa alla böcker högt för mig, vilket ledde till att jag tog studenten som privatist.
En fantastisk insats av mamma…
– Ja, det var det!

Är det fortfarande så att du inte läser böcker själv?
– Jag har aldrig läst en bok i mitt liv. Märkligt nog får jag många böcker i present. Jag får säkert en bok i veckan och minst 50 böcker om året från vänner och bekanta som tycker att ”det här måste du läsa”.

Vad tänker du och vad gör du när du får alla böcker?
– Ha ha, jag har en nära kompis som är advokat här i Stockholm och intresserad av att läsa det mesta så jag brukar ge böckerna till honom. Han läser inte allt men han läser oerhört mycket och oerhört snabbt. När vi träffas berättar han ibland om böckerna.

Vilken hjälp har du i ditt arbete idag, när det gäller att läsa och skriva?
– Jag har tre assistenter sedan många år. En i Shang­hai, en annan i Europa och en tredje i Boston. Jag kan läsa och förstå men jag skriver aldrig något.
– Jag blev väl så knäckt, säger han med en djup suck. Dyslexi är ett väldigt litet handikapp men det kan leda till konsekvenser som är förödande. Man mister självförtroendet. Det blir en ond cirkel – man läser dåligt och då blir det inte roligt att läsa. Talböckerna som kommit på senare tid är jättebra men de kan vara skadliga. Många som läser långsamt, och borde träna upp sig på att läsa snabbare, lyssnar ­istället. Sen är talböckerna jättebra för synskadade och många andra, så du får inte missförstå vad jag menar.

Att börja skriva och läsa har aldrig blivit aktuellt för Bertil Hult själv men hans fyra barn – som samtliga också har dyslexi – har han försökt att ge bättre stöd.
– Äldste sonen Philip kunde inte ens läsa ”I am” när han gick i tredje klass. Vi bodde i USA på den tiden och satte honom hos en privatlärare där han fick lära sig samma teknik som president John F Kennedy använde för att läsa, en teknik som pressen i hela världen skrev om på den tiden och som gjorde metoden populär i USA.
– Philip fick gå igenom den metoden och det gjorde det möjligt för honom att lära sig läsa! Jag vet än idag inte riktigt vad metoden går ut på men i princip handlar det om att man går med blicken rakt ned över sidan, för att få ett hum om vad det står även om man inte förstår allt.

Att lära sig läsa enligt denna metod var en långt ifrån smärtfri upplevelse, vare sig för Philip eller hans föräldrar.
– Varje eftermiddag kom han hem och grät, men han lärde sig läsa och sedan gick det riktigt bra. Han kunde ta igen det han förlorat och började läsa snabbare än vad som var normalt men bara på engelska. Han talar svenska men kan inte läsa svenska. Varför det inte fungerar vet jag inte. Den där metoden är både underlig och jobbig och den fungerar dessutom inte för alla.
– Så när vår andra son, Alexander, skulle börja skolan bestämde vi oss för att han inte skulle behöva lära sig metoden. Det visade sig att han inte var lika gravt dyslektisk. Han har klarat skolan dåligt, men okej. Han har inte varit allra sämst utan det har gått så bra att han egentligen aldrig har tappat självförtroendet och kan läsa någorlunda.
– Vi var rätt glada för hur det gick för Alexander men när son nummer tre, Edvard, började skolan förstod vi snart att det inte gick något vidare bra för honom. Han skrev baklänges i bästa fall. Ja, det gick jättedåligt. Vi bodde då i Kali­fornien men hörde talas om en skola utanför Boston som var enbart för dyslektiska barn. 

Familjen flyttade
Det blev en flytt till Boston för att både Edvard och den allra yngsta sonen, Maxi­milian, skulle kunna gå i denna speciella skola. Maximilian började första klass och storebror Edvard i tredje klass.  
Efter några år flyttade familjen åter till Sverige och Edvard och Maximilian fortsatta sin skolgång i Sverige.
– Det gick jättedåligt för Edvard i skolan här också. Och då ska du komma ihåg att han har haft medvetna föräldrar som gjort mycket för att hjälpa till. En dag kom han hem och sa att ”jag vet att jag är dummast av alla i skolan, men det gör inget, för någon måste vara det”.

Edvard hankade sig fram genom grundskolan och började på nystartade friskolan Viktor Rydberggymnasiet, där Bertil Hult var en av de drivande föräldrarna.
– Det var en bra lösning, för när vi startade gymnasiet var det svårt att få elever. Han började i gymnasiets första årskurs och gick igenom skolan med urusla betyg. Så småningom lyckades han komma in på KTH. Numera är han boxare på näst intill elivnivå och har doktorerat på matematik på ett universitet i England. Han har haft det jobbigt, men det har gått bra för honom så småningom!

Vad har du för goda råd till andra föräldrar som har barn med dyslexi?
– Man måste från början vara vaksam på om barnet har läs- och skrivsvårigheter och om det är så måste man börja trä­na direkt. Som dyslektiker kommer du efter i skolan. I och med det tappar du självförtroende och kanske kommer i fel gäng och mycket kan hända. Även om du får hjälp senare hinner du i princip aldrig komma ikapp, även om några få gör det. Du måste få dina barn att hänga med från början. Dels måste du läsa för dem, dels måste du faktiskt tvinga dem att läsa själva.
– Sedan måste du också hitta en skola som är duktig på att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter. Med priset vill vi belysa de som verkligen jobbar med det här, och de barn som går där får det mycket enklare.

Hur är det om man vill jobba hos er på EF Education, eller vill vara kund, och har dyslexi?
– Det är nog samma situation hos oss som det är hos näringslivet i övrigt, att vi gärna tar in ungdomar som har gått bra skolor med fina examina och det är sällan dyslektiker som har det.
Bertil Hult harklar sig lätt och fortsätter att förklara:
– Det är så samhället fungerar. Det är klart att om vi hittar någon som är framåt och som är dyslektiker så får de gärna arbeta här. Men… det är nog väldigt få sådana personer som söker.

Ni har ingen policy för att underlätta för de som har dyslexi eller funktionsnedsättningar?
– Nej.

Och det är inget ni har funderat på utifrån dina egna erfarenheter?
– Nej… Det har hänt att vi fått förfrågningar från våra kunder om att ordna språkkurser för dyslektiker men det har vi inte haft möjlighet att göra. Dyslektiker får helt enkelt åka på våra vanliga språkresor, så gott det går. Däremot tar vi emot ungdomar med andra funktionshinder. Vissa år har vi tagit emot några blinda eller döva i vanliga grupper, men det är inget vi gör i stor skala.

Skulle ni inte kunna göra det i stor skala?
– Jag tycker att vi gör mer än många andra, men det innebär inte att vi inte kan göra ännu mer. Det är inte problemfritt utan något man i så fall måste jobba hårt på. Vi har inte resurser att göra det i stor skala. Det finns ju organisationer som Min stora dag.

Signhild Arnegård Hansen berättade i förra numret av Föräldrakraft att hon startar en ny verksamhet som går ut på att anställa ungdomar med funktionsnedsättningar. Det kunde väl vara en intressant affärsidé även för EF Education, att starta verksamhet som ger bra jobb för de som har dyslexi eller liknande funktionshinder?
– Vi får många idéer varje månad om vad vi ska göra men när det gäller att bygga företag måste man ha fokusering på det man är bra på. Det svåraste jobb jag har är att säga nej till alla bra förslag utan att såra människor. Många av förslagen är jättebra men vi kan bara göra ”så mycket”, säger Bertil Hult.
En medarbetare på EF Education i Boston, USA, hoppade av för att starta en stiftelse i Kambodja. Där har han skapat arbeten för ett par hundra personer med funktionshinder.
– Jag har inte själv besökt honom men en av sönerna har gjort det och han var helt fascinerad, säger Bertil Hult.

Viktigt för samhället
Bertil Hult vill gärna betona hur viktigt det är både för enskilda och för samhället att problem med dyslexi åtgärdas.

Vad tycker du att samhället bör göra?
– Satsa mer resurser på de här barnen på ett tidigt stadium, på samma sätt som man gör på de jättefina skolor som vi uppmärksammar med vårt pris.
– Om alla skolor skulle göra som Björ­kestaskolan skulle dyslexi bli ett mycket, mycket mindre problem. Och det betyder lika mycket för de som är allmänt svaga på att läsa och skriva, utan att vara dyslektiker. Alla får del av framgången.

Även om Bertil Hult inte har talat med skolministern eller andra politiska tungviktare menar han att dyslexipriset ändå får stor betydelse politiskt.
– Vi kommer att fortsätta med priset i många, många år och många fler skolor som är duktiga kommer att uppmärksammas. Fler skolor kommer att lära av de goda skolorna. Idag är priset på en halv miljon kronor och det kommer inte att bli lägre, men kanske högre beroende på hur det går med förvaltningen och aktiemarknaden.