Slopa kommunernas tidsbegränsade assistansbeslut

Publicerat av
Linda Bergstrand
Dela

DEBATTARTIKEL. De flesta kommuner tidsbegränsar regelmässigt sina assistansbeslut, trots att den assistansberättigade alltid har en varaktig funktionsnedsättning. En varaktig funktionsnedsättning är en förutsättning för att kunna tillhöra personkretsen enligt LSS och alls komma i fråga för insatsen personlig assistans.

Kontinuitet ska garanteras

Av 7 § andra stycket LSS framgår att insatserna enligt lagen ska tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor och vara varaktiga. Enligt förarbetena till bestämmelsen ska kontinuiteten garanteras på så sätt att den enskilde ska kunna lita på att insatsen ges så länge behov föreligger (prop. 1992/93:159 s. 172).

JO har uttalat att det i varje enskilt fall måste övervägas om det är nödvändigt med en tidsbegränsning (JO 2003/04 s. 324).

Annons

Felaktiga tidsbegränsningar leder till minskat stöd

Det finns dock inget förbud mot att tidsbegränsa beslut i LSS, vilket jag anser felaktigt utnyttjas av kommunerna.

Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer ska en ny förutsättningslös prövning göras när perioden för en tidigare beviljad insats löper ut, och då med utgångspunkt från de vid prövotillfället aktuella förhållandena. Kommunen är då inte bunden av tidigare beslut eller bedömningar, utan kan göra en ny förutsättningslös prövning.

Enligt min åsikt utnyttjas även detta felaktigt av kommunerna. När kommunen gör en ny förutsättningslös prövning händer det nämligen relativt ofta att kommunen passar på att minska omfattningen av insatsen. Som enda motivering anges ofta att den enskilde uppnår goda levnadsvillkor med sin nya (minskade) insats.

Annons

Då en definition av goda levnadsvillkor saknas anser jag att kommunens tolkning av som krävs för att uppnå goda levnadsvillkor blir ypperligt subjektiv och därtill svår för den enskilde att motbevisa.

Barn drabbas av neddragning utan förklaring

Jag drev nyligen ett ärende i förvaltningsrätten där kommunen hade minskat ett barns assistanstimmar med 36 procent i jämförelse med föregående beslut. En förklaring till minskningen saknades helt.

Barnets sjukgymnast vittnade i domstolen och styrkte att barnets funktionsnedsättning inte förändrats till det bättre, och att hjälpbehovet inte minskat alls sedan kommunens föregående beslut. Kommunen anförde att barnet uppnådde goda levnadsvillkor med sin nya (minskade) insats.

Annons

Förvaltningsrätten avslog överklagandet till största delen och menade att den enskilde inte påvisat att hen inte uppnådde goda levnadsvillkor med den beviljade (minskade) insatsen.

Hur ska den enskilde kunna bevisa behovet?

Jag skulle vilja ha ett svar från domstolsväsendet gällande hur den enskilde ska visa att hen inte uppnår goda levnadsvillkor med beviljad (minskad) insats om en jämförelse med kommunens tidigare bedömning inte ska göras.

Den enskildes egen redovisning av hur lång tid ett hjälpmoment tar saknar helt bevisvärde enligt domstolens mening.

Annons

Det som sannolikt skulle behövas är en sjukvårdspersonal som kommer hem och klockar tiden för samtliga aktuella hjälpbehov. Det är dock en omöjlighet då det skulle vara oerhört resurskrävande. Sjukvården anser sig redan överbelastade vad gäller intygsskrivning och i många fall får den enskilde välja mellan att själv bekosta ett ADL-intyg eller vara utan.

Ett alternativ skulle vara att filma samtliga hjälpbehov och inlämna som bevis till domstolen, men detta skulle vara oerhört integritetskränkande för den enskilde. Ingen vill väl bli filmad i duschen eller under ett toalettbesök.

Obegripligt beslut av kommunen

I mitt ärende fann kommunen vid sin föregående prövning att barnet med tidigare beviljad insats uppnådde goda levnadsvillkor.

Annons

För mig är det då ofattbart hur samma barn två år senare kan bedömas uppnå goda levnadsvillkor med mer än en tredjedel färre assistanstimmar.

Det gäller fortfarande samma barn. Det är styrkt att hjälpbehovet inte minskat. Inga yttre förutsättningar har förändrats, som ökad skol-/fritidstid, annan avlastning, etcetera. Kommunen har inte hänvisat till ändrad lag eller rättspraxis. Barnet i fråga har dessutom blivit äldre och föräldraansvaret om barnet har således minskat. Det rimmar mycket illa med kommunens minskade timmar. Ändå fick den enskilde till största delen inte rätt mot kommunen.

Eftersom goda levnadsvillkor inte definieras på något sätt är dessa ypperligt svåra att bevisa.

Annons

Förutsättningslöst får inte betyda rättsosäkert

Jag anser att även om kommunen inte är bunden vid tidigare beslut är det inte möjligt att helt bortse från tidigare bedömningar. Helt förutsättningslöst ska inte innebära helt subjektivt och således helt rättsosäkert.

Lagstifta mot tidsbegränsningar

En lösning på detta problem är att lagstifta om att beslut om personlig assistans inte får tidsbegränsas. Det skulle innebära att kommunen blir bunden av sin bedömning, det enda rimliga, och enbart kan ompröva beslutet vid väsentligt ändrade förhållanden.

Linda Bergstrand
Jurist på God Juridik och God Assistans

Annons

 

Fler artiklar om barn och assistans

Artikeln publicerades 2021-05-11

Se kommentarer

  • Jag trodde att rättshjälp skulle räcka för att sätta stopp för det ofoget!
    Jag är ingen vän av Förvaltningsrätten som jag tycker saknar kompetens att ta beslut och då regelmässigt går på kommunens eller Försäkringskassans tolkning. Det gör faktiskt LSS rättsosäkert.
    FR liksom jag vet att kommunerna sysslar med dylika tveksamma neddragningar. Tros lagens tydliga princip om kontinuitet. Att den enskilde ska kunna känna trygghet i att stödet är kvar så länge behovet inte faktiskt ändrats.
    /Harald