Snart är det färdigpluggat

– För fyra år sedan satt jag med ryggen emot och var jätte­rädd för att ta kontakt. Nu har jag lärt mig att det inte är så farligt, sammanfattar Johanna Nilsson sin utveckling till den utåtriktade och sociala 20-åring hon är idag.

Johanna går andra terminen på Valjevikens folkhögskola i Sölvesborg i västra Blekinge, allmän kurs med inriktning på musik och hälsa. Hon är en skånsk tjej, ”alla säger att det hörs, men jag tänker inte på det”, som har nära till ett stort och befriande skratt och är ett levande exempel på hur skolan kan få en att växa som människa.

Gör en musikal

Att lära sig nya saker med musiken som verktyg är ett tema som finns i alla ämnen på kursen som Johanna går. I svenskan analyserar man sångtexter, i geografin sjunger man sånger från olika länder, i religion kommer psalmer och gospel in när man talar om kristendom, tempelmusik när det handlar om buddhism och så vidare.

– Vi gör en musikal som ska heta ”The Rose”, berättar Johanna när vi träffar henne i musiksalen. Det lyser lite extra om henne när hon får en mikrofon i handen, och hon förklarar att hon ska vara den som berättar för publiken om handlingen i musikalen. Att sjunga tycker hon mycket om också, och gör det gärna, både i skolan och hemma.

Vad sjunger du helst?
– Jag tycker om många sorters musik… inte rock och opera, det blir mycket lugna låtar, ballader, som jag lyssnar på och sjunger. Helst sjunger jag nog något av Whitney Houston!

I musiksalen finns många olika instrument, en del av dem är som mycket annat på skolan klokt anpassade för att kunna hanteras av elever med funktionsnedsättning. Till exempel en bygelgitarr där en bygel över strängarna hjälper den som spelar att ta ut de ackord som det annars skulle krävas fingerstyrka till.

En ensträngad bas ser enkel ut, men ger mikrofonförstärkt samma fylliga ton som en vanlig elbas, och även, när den läggs i knät, en taktkänsla i hela kroppen. En lättare variant av bongotrumma kan skickas runt i klassen när man spelar tillsammans, och så vidare.

Alltid rullstol

Johanna växte upp i det lilla samhället Jonstorp i nordvästra Skåne. Sin cp-skada har hon sedan födseln, så hon har alltid varit rullstolsburen.

De som bestämde på grundskolan i hennes uppväxtkommun ville att hon skulle gå i särskola, men hennes föräldrar var bestämt emot det: hon skulle gå i den vanliga skolan – det var ju bara en fysisk funktionsnedsättning som hon hade.

Så blev det också, hon gick i vanlig grundskola i Jonstorp till och med nian.

Hur var det att växa upp i Jonstorp?
– Det var rätt så jobbigt, jag hade inte så många kompisar och blev utstött. Men i dag har jag faktiskt mer kontakt med dem, genom Facebook. Jag försöker att inte tänka på det jobbiga, säger Johanna.

Bättre blev det för henne att komma till Riksgymnasiet för rörelsehindrade i Kristianstad, där hon också bodde i internat tillsammans med sina skolkamrater.

– Jag gick medialinjen. Det bästa där var gemenskapen, alla aktiviteter som vi gjorde – och att få vara med! Vi gjorde en film, och jag var med på det jag kunde. De flesta i min klass hade cp-skada och några ryggmärgsbråck.

Ett naturligt val

Sedan blev det naturligt att fortsätta studera just här på Valjeviken. Det hade kanske mindre med de lugna och natursköna omgivningarna att göra – men de är förstås ingen nackdel – än att hon kunde fortsätta att ha sina kompisar från åren i Kristianstad på nära håll. Till Valjeviken hade hon också fått åka några gånger under tiden i Kristianstad.

Bland annat var eleverna därifrån här och använde den fina idrottshallen när de tränade för att vara med i Rikskampen, där gymnasieskolor från hela landet tävlar i olika idrotter. Nu känns det bra att vara här, men att börja här var en omställning, som alla sådana stora steg i livet:

– Från början var det pirrigt. Den första dagen som jag var här var jag så nervös så jag svimmade, berättar Johanna, men tillägger snabbt att hon gör det emellanåt.

– Det är inte så farligt, man får ta det lite lugnt, säger hon.

Allt är anpassat

Johanna har, liksom de andra eleverna på internatet, sitt rum i samma byggnad som skolan. Allt finns under tak och inom något tiotal meters bekvämt avstånd, och allt är förstås anpassat för funktionsnedsättningar.

Rummen är stora, det finns också plats till en bäddsoffa för den som har en assistent med sig på natten. Genom det stora fönstret i Johannas rum kommer generöst med ljus in över den havsvik som har gett namn åt anläggningen.

Under samma tak finns också matsalen, idrottshallen och simhallen med alla möjligheter till rehabträning och ett spa dessutom. Allt nås förstås smidigt även med rullstol, eller som i Johannas fall med en permobil. Den har hon haft ganska länge:

– Fast nu har den fått sex hjul, två extra, för jag trillade med den en gång på riksgymnasiet – det var när vi var här och hälsade på, berättar Johanna ganska obekymrat.

Fem killar och fyra tjejer

I dag är Valjeviken hemma för henne, på samma sätt som skolan i Kristianstad var det under de tre senaste åren. I Johannas klass går fem killar och fyra tjejer. De träffas mycket utanför skolan också, på kvällarna spelar de ofta spel eller sjunger karaoke.

Hemma är förstås också föräldrahemmet i Jonstorp. Dit åker hon ungefär en helg varje månad och hälsar på, en resa som tar en och en halv timma med taxi.

Johanna förbereder sig för att ha rollen som konferencier när hon skall spela musikalen ”The Rose” tillsammans med kamrater på Valjeviken.

Fast i vår kommer hon att få ett nytt hemma:

– Jag ska flytta till en lägenhet i maj! Den ligger i Höganäs, och det gick fort – jag fick bestämma mig över telefon. Men mamma hade sett den och sa att den såg jättefin ut.

Färdig till sommaren

Till hösten skulle Johanna om hon ville kunna fortsätta ett år till på folkhögskolan, en del går till och med tre år på den allmänna kursen. Men för kunskapernas skull behöver hon det inte – hon hade klarat sina gymnasiekunskaper redan när hon kom hit. Och hon har också bestämt sig för att det är färdigpluggat till sommaren.

– Jag har inget jobb som väntar, men jag ska väl söka. En gång har jag haft ett sommarjobb, jag satt på ett UC-centrum, med andra ungdomar med funktionsnedsättning, berättar Johanna.

Men det var väl inte helt hundra, tyckte hon, att varje dag sitta vid datorn sex timmar och ingen ha att prata med.

– De andra var så koncentrerade… jag kan både vara koncentrerad och prata!

Friskvård på ridskola

Fast det finns ett undantag från den regeln, det handlar om Johannas variant av friskvård i skolan:

– På måndagar rider jag. Då måste jag säga ”tyst!” till mina assistenter för då måste jag koncentrera mig bara på balansen. Vi är på ridskolan i Bokeslätt, det ligger alldeles nära skolan, och vi rider inne i ridhuset. Det är jag glad för, det är mycket svårare att hålla balansen utomhus!

Som många andra har Johanna sin favorithäst. Han heter Yellow, en snäll häst som det är lätt att komma överens med och som hon helst vill rida på varje gång.

Författarplaner

I en framtid kan Johanna tänka sig att skriva på heltid:

– Jag ska väl försöka bli författare, jag vill skriva kärleksböcker. Jag håller på med en bok, den är på 65 sidor nu. Jag skriver mycket utifrån mig själv, men med en annan huvudperson som kan gå. Jag skriver aldrig att jag sitter i rullstol, jag ser mig inte som så.

Är du arg på din funktionsnedsättning?
– Nej, jag är aldrig arg på den. Fast visst kan jag tänka ”faan” när jag tappar fjärrkontrollen till teven för tusende gången. Men jag är inte arg på livet. Jag ser det rätt positivt, det säger alla som har träffat mig, säger Johanna Nilsson.