Sonja kunde inte låta bli att agera

Hennes civilkurage räddade William, 6 månader

Det var indignation som drev henne, och insikten att ett allvarligt fel hade begåtts.
Barnmorskan Sonja Ekerstam i Värnamo kunde inte bara se på när det unga vietnamesiska paret blev fråntaget sitt nyfödda barn för att mamman har epilepsi.

– Jag har förstått att det på en del socialförvaltningar finns dålig kunskap om epilepsi, säger Sonja Ekerstam.

Hon fick nyligen epilepsiföreningens Guldljuspris för sitt ingripande sedan det unga vietnamesiska paret blev fråntaget sin nyfödda baby med motiveringen att mamman har epilepsi.

Kampen pågick i mer än ett halvår. Den började med att det unga paret Duc Thai Pham och Ngoc Hue Diep, som skulle bli föräldrar, hade bett socialtjänsten om hjälp med barnet några timmar om dagen.

Hue lider av epilepsi och pappa Thai behövde sätta av tid för att plugga svenska.

Resultatet blev katastrofalt; socialtjänsten i Värnamo beslutade att med stöd av LVU omedelbart omhänderta barnet.

Sonja Ekerstam kunde inte låta bli att engagera sig. Hon hade som barnmorska på mödravårdcentralen följt Hues graviditet, blivit bekant med paret.

Sonja var alls inte ensam i sin kamp. Hon hade stöd av sin klinikchef och flera andra i vården, bland annat en neurolog och av förlossningsbarnmorskan. Men det var Sonja Ekerstams arbete och civilkurage som Svenska Epilepsiföreningen valde att uppmärksamma med sitt Guldljuspris.

– Jag kunde förstås låtit saken vara, gå hem och sköta mitt. Men jag var så upprörd, tyckte att det var så fruktansvärt orättvist. Och vem ska våga be om hjälp om det kan sluta så här? Jag såg absolut inget skäl att de skulle ingripa så bryskt. Här finns en helt frisk pappa och mamman blev mycket bättre när hon efter förlossningen kunde ta sin epilepsimedicin som vanligt.

”Det var så hjärtskärande”

Hue och Thai satt i sin lägenhet och var förtvivlade. De ville gärna ha Sonjas hjälp. De hade inte förstått att de kunde överklaga beslutet. Sedan sade de att de inte hade pengar till advokat, de visste inte att det finns rättshjälp i Sverige. Med sina begränsade svenskkunskaper hade de inte ens begripit allt som stod i den sociala utredningen.

– Det var så hjärtskärande. När jag fick läsa utredningen blev jag helt förskräckt. Där fanns mängder med tokigheter. Det framgick klart att enda skälet till omhändertagandet var Hues epilepsi. Sådant kan inte hända här, tänkte jag, inte i vårt välordnade land, berättar Sonja.

Hue och Thai hävde hennes tystnadsplikt och hon tog kontakt med epilepsiföreningen som i samråd med paret kontaktade media och fick fallet uppmärksammat.

Sedan var frågan i rullning.

– Många människor hörde av sig. De flesta undrade samma sak: Varför skulle Hue och Thai inte duga som föräldrar? Vi kände att det fanns ett stort stöd.

Under våren 2008 kom överklagandet upp i kammarrätten och den 26 maj i fjol avkunnade den sin dom: Socialtjänstens beslut upphävdes. Hue och Thai åkte direkt och hämtade sin son William. Socialtjänsten ville att William skulle slussas långsamt hemåt, men nu kunde pappa Thai inte vänta längre.

– De hade redan förlorat ett viktigt halvår i sitt föräldraskap, men hade de träffat William ett par gånger i veckan när han var familjehemsplacerad, så pojken kände sig trygg med sina föräldrar, berättar Sonja.

Hur kunde det gå så snett?

Hon har förstås funderat över att hela ärendet kunde gå så snett, men inte hittat någon riktigt bra förklaring. För många år sedan fick personer med epilepsi inte gifta sig för de ansågs inte kapabla att ta hand om barn. Kan det vara något från den tankevärlden som lever kvar? Det finns många egendomliga föreställningar om sjukdomen.

– Jag har förstått att det på en del socialförvaltningar finns dålig kunskap om epilepsi, säger hon.

Det blev inte bättre av att man i Värnamo valde att inhämta kunskap från en annan läkare än den som Hue har haft kontakt med.

Nu är William pappas pojke

Men slutet gott. Nu känns allting bra för Hue och Thai. De har fortfarande kontakt med Sonja Ekerstam. Thai, som fick avbryta sina svenskstudier när kampen stod som hetast, ska nu återuppta dem igen och Hue mår mycket bättre. De har engagerat sig i epilepsiföreningen och genom den har de fått nya vänner.

– Och William är pappas pojke. Det är en fröjd att se dem tillsammans, säger Sonja.