”Rätta till behovsbedömningarna så kan vi stoppa skurkarna”

Bästa sättet att stoppa kriminella inom personlig assistans är att rätta till behovsbedömningarna, och därefter skapa en välfungerande uppföljning och tillsyn.
Det skriver Sophie Karlsson, ordförande för IfA, i en kommentar till regeringen överväger att utreda nya åtgärder mot välfärdsbrott.

LÄS ÄVEN: Regeringen överväger utredning som kraftigt kan begränsa assistans

Det är bråttom att rätta till behovsbedömningarna

Ur ett assistansanvändarperspektiv finns det behov av att få ordning på behovsbedömningen, det vill säga: vad personlig assistans beviljas för.

Och det genast. Detta är viktigast, eftersom det är utifrån behovsbedömningen som man sedan kan avgöra om något är felaktigt i assistansen.

För att få ordning på behovsbedömningen krävs dock att man verkligen lyssnar på oss i rörelsen, så att det blir rätt, en gång för alla. Det betyder att alla assistansbehov som den enskilde har ska innefattas. Och då menar jag inte att man ska bedöma in i minsta detalj, utan snarare att man går från detaljer och ser till helheten istället. Vad behöver den enskilde för att kunna leva sitt liv?

Först när behovsbedömningen är korrekt kan vi börja prata om omprövningar och mer kontroller. Först måste det vara klart vad som ska kontrolleras.

Anhöriga är mycket viktiga inom assistans

Inom själva utförandet av assistansen kommer vi in på vem som ska kunna vara anställd; anhöriga eller externa.

En viktig grundprincip är att det är den enskilde som ska bestämma vem som man vill ska utföra assistansen, en anhörig eller annan. Många gånger är anhöriga mycket viktiga i assistansen, och de måste fortsatt kunna vara personliga assistenter. Annat vore orimligt. Att förbjuda anhöriga att vara assistenter kommer absolut inte på tal.

Vi håller en liten dörr öppen för att resonera om behovet av att ha någon del som utförs av externa assistenter, hos personer där all assistans annars utförs av anhöriga. Alltså någon form av minimum, men frågan är hur det skulle gå till och hur det skulle kontrolleras. Exempelvis måste en anhörig kunna hoppa in som vikarie om den externa assistenten är sjuk.

I frågan om gode mäns eventuellt dubbla roller, är det viktigt att gode mannen inte arbetar på assistansanordnarens uppdrag utan är frikopplad från anordnaren i sitt godemansuppdrag. Gode mannen ska se till sin huvudmans, den assistansberättigades, bästa. Den som utför assistans, och ibland har andra hattar på sig, måste kunna skilja på vems intressen man ska tillgodose, och gör man det på ett bra sätt så kommer även assistansen att fungera bra.

LÄS ÄVEN:
SKR vill förbjuda att god man är personlig assistent

Prioritera kvalitet och självbestämmande

Viktigare är att arbeta med kvaliteten i den personliga assistansen, och att den enskilde kan utöva sitt självbestämmande. Därför har IfA i ett projekt tagit fram ansvarsfördelningsverktyget, som tydliggör hur den assistansberättigade vill ha det i sin tillvaro. Det kan användas som komplement till genomförandeplanen.

En seriös och bra assistansanordnare jobbar systematiskt med genomförandeplan, dialog och samverkan med den enskilde, för att säkerställa att den personliga assistansen håller hög kvalitet, oavsett vem som utför assistansen.

Även externa assistenter kan skapa en inlåsningseffekt för den enskilde, om det är starka individer som styr, och det kan vara svårt för den enskilde att komma ur beroendet. Det handlar om missförhållande som måste rapporteras. Ett bra kvalitetsarbete är nyckeln.

Kontrollera verksamheten – inte den enskilde

När det gäller kontroller så är det assistansverksamheten som ska kontrolleras, inte den enskilde. Fokus kan vara på kvalitetsarbetet, och hur man ser till att den enskilde kan leva som den vill och har rätt till.

Att kontrollera att assistenten finns på samma ställe som den assistansberättigade är integritetskränkande och onödigt. Personlig assistans är i sig en insats som rimligtvis måste ske där den assistansberättigade befinner sig.

Eventuella bedragare hittar sätt att ta sig runt sådana kontroller i alla fall. De enda som drabbas skulle i så fall vara de som ändå gör rätt.

Tre steg för att skapa ordning

  • Sätt igång en utredning som tar fram en bra behovsbedömning. Det måste ske i nära samarbete med oss från rörelsen.
  • Sedan kan vi börja prata omprövning, eller kanske snarare enklare uppföljningar.
  • Låt IVO få resurser för mera tillsyn, men också tillsammans med oss ta fram vad som ska tillsynas. Vi upplever att IVO idag arbetar som en egen satellit utan särskilt mycket dialog med oss assistansberättigade.

Skurkarna kommer då att få det svårt att komma förbi behovsbedömningen, omprövning och tillsyn, om detta sker på rätt sätt. Och vi assistansberättigade får mer lugn och ro i våra liv, och kring våra beslut, om dessa saker sker på rätt sätt.

Sophie Karlsson är ordförande för IfA, Intressegruppen för assistansberättigade

3 kommentarer

  1. Du har helt rätt Sophie!

    I mitt arbete ser jag ytterligare saker som behöver korrigeras. Det måste göras klart att assistansanordnare som genom ett välfungerande kvalitetsarbete upptäcker brister i assistansen inte ska straffas för att de gör rätt och värnar den skattefinansierade rättigheten.

    En liten anordnare som idag rapporterar brister i en assistans riskerar återkrav på mångmiljonbelopp och i förlängningen att IVO drar in företagets tillstånd. Att assistansanordnare är rädda för att följa lagen gagnar på intet sätt en fungerande kontroll utan motverkar den i stället.

    Detsamma gäller för den assistansberättigades rädsla. Det uppenbara hotet att rättigheten omgående ska dras in resulterar i att personen inte vågar kontakta den beslutande myndigheten. Detta gäller oavsett om det föreligger behov av utökning, om behovet har minskat eller om det förändrats på något annat sätt.

    Därtill har den tillsyn som IVO valt att tillämpa blivit en jakt på minsta brist som finns hos en anordnare. Detta i stället för att tillämpa en tillsyn som innebär hjälp till självhjälp. I dag kan till exempel ett mindre underskott på ett skattekonto som omgående har korrigerats samt ett återkrav från Försäkringskasssan, som korrigerats genom betalning eller har överklagats, vara tillräckligt för att anordnarens tillstånd ska bli indraget.

    Fusk ska beivras, men varken mindre misstag eller rapportering i enlighet med författningarnas krav ska kunna leda till indraget tillstånd. I stället ska IVO, genom information och till exempel allmänna råd, klargöra rimliga krav på sådana kontroller som anordnaren faktiskt har möjlighet att utföra. Vad gäller att en anordnare rapporterar ett missförhållande så borde IVO se detta som en styrka hos anordnaren, inte som skäl för att dra in verksamheten tillstånd.

  2. Tack Sophie och Karim,
    håller fullständigt med. Myndigheterna har alltid haft möjligheten och skyldigheten att bekämpa brott inom assistansverksamhet genom uppföljning och hjälp att göra rätt.

    De senaste åren har man inte brytt sig längre om att försvara de assistansberättigades rättigheter och spåra upp var det finns brottsliga avsikter.

    Vi fick besök från både socialsekreteraren, LSS-handläggare och försäkringskassan åtminstone varannat, var tredje år. Nu aldrig mer. De kom dock för att hjälpa oss inte att kontrollera oss.

    Egentligen behöver de inte komma om ingenting förändras men varför inte ha kontakt med oss ibland?

    Någon gång skulle man gärna få frågan: hur har ni lyckats så bra? Hur kan vi underlättar för er att göra ett ännu bättre jobb inom den personligen assistansen?
    De gjorde oss uppmärksamma på förändringar så att vi gjorde rätt.

    Dialogen är viktigt inte hot.

    Tack för ordet

  3. Du är grym och har så mycket sunt förnuft. Jag har alltid undrat hur man rekryterar myndighetspersoner ? Är avsaknad av sunt förnuft, ambition och problemlösning det är några av deras kriterier.

    Tack för att du finns och strider för mina godingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *