Sorg och förlust

Sören Olsson skriver krönikor i varje nummer av Föräldrakraft.

Sören Olssons krönika ur Föräldrakraft nr 6, 2013.

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac

Jag tänker på livet. I nästa tanke kommer döden. De existerar ständigt sida vid sida. Det enda som man med säkerhet får med på köpet när man blir en levande människa är döden.

Jag tänker på livet. I nästa tanke kommer döden. De existerar ständigt sida vid sida. Det enda som man med säkerhet får med på köpet när man blir en levande människa är döden.

Livet är en sexuellt överförd åkomma och dödligheten är 100 procent.

Att leva är helt enkelt den farligaste aktivitet man kan ge sig in på. Döden finns ständigt som en skugga i alla människors liv.

Ibland blir det chockartat. Ibland blir det förväntat. Men oavsett detta så innebär döden alltid en förlust.

Någon människa har slutat existera i sin nuvarande form. Vi känner saknad. Och sörjer människan genom de minnen vi fått.

Kanske är det ofta så att vi önskar att livet först ska bli perfekt – och därefter ska inget mer någonsin hända. Men det är våra sinnen som spelar oss ett spratt. För allting är i ständig förändring. Vi kan inte behålla någonting precis så som det är.

Ibland blir saker bättre och ibland blir saker sämre.

När sorgen drabbar oss så tas någonting ifrån oss. En person, ett husdjur, en nära vän eller familjemedlem finns inte längre bland oss.

Och vi saknar dess närhet.

Och vi sörjer det som en gång var.

Jag minns tydligt när min pappa gick bort för ett antal år sedan.

Han var mycket sjuk på slutet och hade till slut inget värdigt liv kvar att hoppas på.

Han tynade bort och till slut gav hans kropp upp.

Och vi som levde kvar sörjde.

Den känsla som överraskade mig mest var att det inte kändes sant att han var borta.

Det handlade inte om förnekelse. Det handlade om att den kropp som låg i kistan på pappas begravning var ett tomt skal. Det var den kropp som min far hade haft i detta liv.

Men det var inte min pappa som låg där. Jag kände mig fullt övertygad om att han var någon annanstans.

Jag har ingen aning om vad som händer med oss efter döden. Men jag är fullt övertygad om att den själ som tidigare har levt i en kropp, finns inte längre kvar i kroppen efter döden. Människan är det inre ljus som vi lär oss tycka om, tycka illa om.

Ha åsikter om. Känna tillit eller kärlek till.

Den själen fanns en tid bosatt i kroppen som nu låg där i kistan.

Men resan fortsätter i samma stund som kroppen ger upp och slutar andas.

I samma ögonblick vi kommer till den här världen så får vi endast en enda garanti. Att vi en dag även ska dö. Dödens budbärare är alltid förestående. Den är alltid på väg till oss.

Ibland förr. Ibland senare.

Vi ska alla färdas långt. Från vaggan till graven. Och vidare.

När vi reser härifrån. Vad ska vi då ta med oss?

Vi föds nakna och utan ägodelar. Vi tar inte heller med oss något till nästa existens.

Jag tycker att det finns något förunderligt att tänka så. All vår strävan efter någonting som vi ändå får lämna innan vi reser vidare från vår nuvarande kropp.

Kort sagt: Vi föds. Lever. Dör.

Eller ska vi kalla det för att vi förändras. Vi går vidare. Tar en annan form.

Det vi oftast lägger in i ordet död uppfattar jag inte som det som sker. Ingenting kan försvinna. Det bara byter form.

Det vi kan försöka är att göra stunden här på jorden så bra som möjligt. Lev så länge du finns och var tacksam för varje dag du lever och andas.

När din kropp slutar andas så är det dags för något nytt att ta form. För mig är det essensen av hela livet.

Publicerad:
2013-12-10

Av: Sören Olsson

Nyckelord:
Förlust & sorg, Krönikor, sorg


ANNONS

Annons för LSS-skolan

ANNONS

Annons för Särnmark

ANNONS

Annons för Humana

ANNONS

Annons för durewall.se

ANNONS

Annons för Etac